Låt mig först ge två förklaringar:

Konsultföretaget informerade tidigare kommunstyrelsen om sitt arbete och om utkastet till rapporten. Jag lämnade kommunstyrelsen i slutet på 2018. Idag är tre andra vänsterpartister på plats. Ersättaren i kommunstyrelsen, Stefan Kärvling, informerade mig i anslutning till mötet 4 december.

Sedan början av 2019 är jag inte längre med som ledamot i socialnämnden. Jag söker min information om socialnämnden genom att läsa handlingar och protokoll.

Public Partners skriftliga rapport diariefördes den 30 december. Jag bloggade kort den 3 januari ”Vilket blir nästa steg”. Stefan Kärvling har hittills publicerat tre inlägg i anslutning till konsulternas rapport.

Jag avser att kommentera texten om socialnämnden på sidorna 11-15 i rapporten ”Genomlysning Vänersborgs kommun”.

Första delen ägnas helt åt äldreomsorgen. Fokus ligger i första hand på ekonomiska aspekter och förslag som kan begränsa kostnaden. Rapporten inleds med: ”Flera av nämndens verksamheter har höga kostnadsnivåer relaterat till de egna förutsättningarna. Detta är mest påtagligt när det gäller äldreomsorgsverksamheten där kommunen placerar sig bland de kommuner som har högst (negativa) nettokostnadsavvikelse.”

Jag ser denna jämförelse mellan vad ”det borde kosta” utifrån givna förutsättningar och vad det kostar i verkligheten, alltså vad som kommer fram vid bokslutet efter ett verksamhetsår. Rapporten hävdar att det finns mycket som kan förändras.

Men för tydlighetens skull ett längre förklarande citat och även texten på två definitioner som finns med som fotnot.

”I faktiska tal motsvarade nettokostnadsavvikelsen för Vänersborgs kommun 2018 ungefär 80 miljoner kronor. Socialnämnden har tillsammans med sin förvaltning sökt svar på frågor om vad som skapar denna förhöjda kostnad. Det har bland annat konstaterats att antalet vårdboendeplatser (Särskilt boende) har varit för många, personaltätheten inom SÄBO för hög och att gamla vägledningsdokument påverkat omfattningen av biståndsbedömda insatser.”

”1. Nettokostnadsavvikelsen jämför verksamhetens nettokostnad med referenskostnaden. Avseende referenskostnaden för äldreomsorgen bygger den på nettokostnaden för äldreomsorg i riket, åldersstruktur (andel 65-79 år, 80-89 år och 90+ år i kommunen), civilstånd, ohälsa, andel födda utanför Norden, restider i hemtjänsten samt merkostnader för institutionsboende i glesbygd. Därutöver tillkommer del av standardkostnaderna från delmodellerna löner, bebyggelsestruktur och befolkningsutveckling. Positiva värden indikerar högre kostnadsläge än statistiskt förväntat och negativa värden ett lägre kostnadsläge än statistiskt förväntat.

2 Andelen av befolkningen som hade insatser (2017) antingen i särskilt boende eller hemtjänst i ordinärt boende var ungefär 15 % av de som var 65 år eller äldre i kommunen. I jämförelse med liknande kommuner låg Vänersborgs kommun ungefär 3% högre. (Källa: Kolada).”

Under mina år i socialnämnden har jag flera gånger lyssnat på ”verksamhetens rapport”. Jag noterade alltid att personalen berättade om hur insatserna också bedömdes från perspektivet ”kostnadsbegränsning”.   Men nästan alltid fanns med ett ord om ”den extra lilla knorren” som man hade bestämt sig att försvara. Bra personal är rädd om det som kan kallas yrkesstolthet.

Min principiella invändning vill jag inte heller dölja. Jösses, hur mycket av arbetstiden går åt för att föra statistik över allt som behövs som underlag för att ”nettokostnadsavvikelsen” skall bli rättvis.

I övrigt vet jag redan nu att socialnämnden kommer att påpeka att avgörande förändringar har skett under 2019 och kommer att ske under 2020. Och att nämnden får höra: Bra, men alla andra kommuner skär också ner, varför era förändringar fortfarande ”ligger efter”.

Det positiva i rapporten? Det finns ju flera förslag, det första välkomnar jag: ”Det är viktigt att nämnd och förvaltning i samförstånd utvecklar och definierar planen för framtidens äldreomsorg. En sådan plan behöver få en vidare betydelse i form av hur kommunen kan vara en plats där man har förutsättningar att må bra och leva självständigt långt upp i åren och så sent som möjligt i livet bli föremål för biståndsbedömda insatser.”

Däremot saknar jag förståelse för förslaget att begreppet ”skälig levnadsnivå” skall ”tydligt definieras och ägas gemensamt av nämnd och förvaltning”. Rapporten hävdar: ”Vår erfarenhet säger oss att det som driver kostnader i äldreomsorgen bland annat är politiska ambitioner om att ”alla ska ha allt”.” Jag känner inte igen detta påstående från socialnämnden i Vänersborg.

Nästa stora avsnitt ägnas åt nettokostnadsavvikelsen för individ- och familjeomsorgen. Här presenterar rapporten en bild som jag känner igen.

När antalet flyktingar var som störst i Vänersborg, tycktes det inte alls bli en ekonomisk belastning som skulle överstiga kommunens möjligheter att hantera.  Men nu är det tvärtom. När statliga bidrag via Migrationsverket inte längre tillkommer per automatik och när det visar sig att schablonen ”två år för etablering” långt ifrån gäller alla, då sprängs anslagsramen.

En ordentlig revisionsrapport borde kunna ge socialnämnden och andra politiker i kommunen en bättre helhetsbild. Etablering, integrering och inkludering är en angelägenhet för hela kommunen.

Slutligen: Rapportens slutsatser för vad som borde ske eller prövas i Vänersborg på området ”försörjningsstödskostnad” och ”LSS och funktionshinderområdet” (i Vänersborg: ”Personligt stöd och omsorg”) faller under rubriken ”slå in öppna dörrar”.

Och jag vill för säkerhets skull tillfoga en tanke: våra medborgare söker kontakt med kommunens nämnder och förvaltningar i en mängd olika ärenden. Det som skiljer socialtjänsten från annan verksamhet är att sådan kontakt nästan uteslutande sker när behovet av hjälp, av stöd, av lyhördhet, av ett bemötande med omtanke är som störst. Jag läser mig inte fram till i Public Partners rapport att avsnittet om socialnämnden tar vederbörlig hänsyn. Som ett exempel vill jag peka på vem som idag kan få ett beslut om särskilt boende i äldreomsorgen. Då skulle några ”hurtiga” goda råd inte behövt finnas med i rapportens text.

Jag skrev tidigare att min gissning är att det inte sker något under en längre tid framöver. Men självfallet bör det föras diskussioner kring rapporten och dess rekommendationer och förslag. Såväl i kommunens olika nämnder, inte bara i kommunstyrelsen, som i våra politiska partier.

Jag räknar med att Vänsterpartiets lokalförening kallar till antingen ett medlemsmöte eller till ett gruppmöte för partiets förtroendevalda med temat ”Genomlysningen – vad vill vi?”.

Strax innan jul samlades socialnämnden för årets sista sammanträde. Som alltid fanns dessa två punkter på föredragningslistan:

Socialförvaltningens verksamhetsplan och Detaljbudget för socialnämnden

Jag har inte hört något från mötet, som varade från tidigt på dagen till klockan 16:00. Det är protokollet jag har framför mig och där framkommer det inte på någon endaste punkt att någon av nämndens 13 ledamöter förklarade sig oense med alla beslutsförslag. Någon kan dock ha framfört en uppfattning som liknar mina synpunkter.

Jag påstår inte att förvaltningens och nämndens agerande skulle vara fel. Allt jag säger är att det vore bättre att visa sina åsikter öppet.

”Socialnämnden lägger informationen, rörande socialförvaltningens verksamhetsplan år 2020 till handlingarna samt informerar kommunstyrelsen om densamma.” Förvaltningens verksamhetsplan ”ägs” av förvaltningen, dvs nämnden kan ta del av hur förvaltningen beskriver sina tankar kring hur arbetet under 2020 skall organiseras och struktureras. Så här beskrivs ärendet:

”En verksamhetsplan är förvaltningens beskrivning av den planerade verksamheten under ett verksamhetsår. Verksamhetsplaner används av förvaltningen för att planera, följa upp, förbättra och rapportera sina verksamheter. Planen kopplar verksamhetsstyrningen till inriktningsmål och förväntade resultat.

Verksamhetsplanen ska översiktligt beskriva det förvaltningen ska utföra vad gäller resultat- och aktivitetsplan, uppdrag och åtaganden. Planen tas fram av förvaltningen efter beslutad budgetprocess och informeras nämnden senast i december.

Socialförvaltningens verksamhetsplan knyter an till de uppdrag förvaltningen har utifrån lagstiftning, kommunens vision, inriktningsmål och de förväntade resultat som socialnämnden förväntar sig effekt av under 2020. Aktiviteter för att nå måluppfyllelse arbetas fram inom varje verksamhetsinriktning och enhet.

Planen är tillika en beskrivning av förvaltningens verksamheter och roller.”

Förvaltningens verksamhet kostar mycket pengar. Näst intill en miljard kronor, hälften av kommunens totala budget.

Av verksamhetsplanens text framgår inte om förvaltningen anser sig kunna klara av tillkommande eller utökade uppgifter. Det framkommer däremot inte heller att inte ens detta enorma belopp om en miljard är i underkant för att tillgodose alla behov och förväntningar. Texterna är strikta och i överkant ”neutrala”.

Själv har jag under en följd av år att som företrädare för Vänsterpartiet i nämnden kunnat ställa frågor kring planen. Det jag ser idag är att tonen är mera dämpad och avskalad. En ständig återkommande formulering är typisk för planen: ”Kvalitén på nämndens verksamhet ska motsvara minst rikssnitt i nationella jämförelser.”

Jag tänker på alla rapporter som berättar hur den sociala verksamheten i mängder av kommuner skärs ner i brist på resurser. Mot den bakgrunden återspeglar verksamhetsplanen korrekt utvecklingen vi kommer att uppleva under de närmaste åren.

Men den som vill veta mer och önskar ha hela bilden får lov att bläddra genom hela dokumentet.

I det andra ärendet är nämnden aktiv i sitt beslut: Nämnden fastställer upprättat förslag till detaljbudget 2020.

Här fördelas 995 962 tkr på fem anslagsbindningsnivåer.

På elva sidor beskrivs först alla förändringar som påverkar budgeten. Det gäller sådant som redan gjordes under 2019 och annat som påbörjades och arbetas vidare med nästa år. Texten delas upp på följande enheter:

• Nämnd och förvaltningsgemensamt
• Äldreomsorg (som omfattar ”Vård och omsorg” samt ”Vård, stöd och utredning”)
• Individ- och familjeomsorg
• Personligt stöd och omsorg
• Arbete, sysselsättning och integration

I varje avsnitt finns beskrivningar som inbjuder till tolkning: ”Om allt kommer på plats, så kanske det blir bra i slutändan” eller ”Det ser inte alls bra ut, men vi håller tummarna”.

Nämnden garderar sig. Vi försöker, vi vet att vi har att hålla oss till budgetbeslutet som kommer från kommunfullmäktige. Vi försöker!

Men så är det där avsnittet med rubriken ”Osäkra poster inför 2020”.

Texten inleds med meningen: ”Inför 2020 finns det obalanser i verksamheterna som inte har kunnat inrymmas inom tilldelad ram.”

 Och texten avslutas så här: ”Samtliga ovanstående verksamhetsområden är svårprognosticerade utifrån att behovet inte går att överblicka i förtid och varierar över tid. Insatserna har starka lagkrav på genomförande och åtgärder för att nå budgetbalans handlar vid genomförande om att se över vilka eventuella andra delar av förvaltningens verksamheter som kan minskas. Det finns dock en gräns för hur mycket verksamheten kan anpassas innan det går ut över kvalitén, rättssäkerheten och patientsäkerheten samt medarbetares arbetsmiljö. Detta behöver följas under 2020 efter att beslutade och planerade åtgärder är genomförda.”

Allt som allt, korrekta texter och beskrivningar. Och nämndens ledamöter accepterar fullmäktiges beslut om anslag.

Jag sitter inte längre i nämnden och känner mig oförhindrad att konstatera: Socialförvaltningen förbereder sitt arbete 2020 under ledning av en nämnd som har accepterat fullmäktiges upprepade underbudgetering. Det blir inte bättre och troligen sämre än 2018 och 2019 – det kan bara sluta med ett bastant underskott.