Amnesti är möjligt

5 november 2019 träffades den parlamentariska kommitté, bestående av samtliga riksdagspartier, som ska arbeta med Sveriges framtida migrationspolitik, för sitt andra möte. Nu gällde det för alla representanter att lägga fram partiernas förslag.

Vänsterpartiet lyfte frågan om amnesti för de ensamkommande ungdomar som kom med flyktingvågen 2015.

Tidningen ETC berättade: ”Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen sitter med i kommittén. Hon menar att det krävs en lösning för de ensamkommande ungdomarna. – Det är en grupp som har kommit väldigt hårt i kläm med bland annat rättsosäkra åldersbedömningar och långa handläggningstider, säger hon till Dagens ETC.

Hon menar att gruppen varit särskilt utsatta och när gymnasielagen drevs igenom var målet att ge dem ett skydd. – Det var det näst bästa vi kunde få igenom då, efter amnesti, men det har skapat kaos och slagit fel. Det är mycket svårt för dem att få stanna, i princip krävs fasta anställningar och vi vet ju hur ovanliga de är på arbetsmarknaden, säger hon.

Att regeringen skulle behöva invänta kommitténs betänkande i augusti nästa år avfärdar Christina Höj Larsen.

– Det har gått bra att fatta snabba beslut förut som stängda gränser och begränsningar i lagen. Nu kan regeringen göra det rätta och stå upp för den här gruppen, säger hon och fortsätter: – Jag tycker att det är helt uppenbart att Afghanistan är inte säkert för någon människa och internflykt är inte ett alternativ. Migrationsverket måste se över sina beslut och regeringen borde omedelbart säga upp det så kallade samarbetsavtalet med Afghanistan.”

5 november 2019 var det ingen som visste något om Covid-19. Bortsett från allt annat är det min markering ovan som blixtbelyser vad Coronaviruset har inneburit för gruppen ensamkommande.

Tidningen DN:s ledarsida ställde sig i fredags bakom kravet samtidigt som man förtydligade annat som gör situationen ohållbar: ”Ge de ensamkommande coronaamnesti”. DN hade samma dag även en artikel om situationen för ungdomar i den utsatta gruppen: ”Coronakrisen ökar pressen på ensamkommande unga”.

Redan den 31 mars hade tidningen DALA-DEMOKRATEN publicerat en insändare från ett flertal ideella organisationer. Jag uppmärksammade deras upprop här på min blogg.

Under förmiddagen samma dag höll Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson pressträff och berättade om ”Vänsterpartiets förslag med anledning av coronakrisen”. Jag skrev omedelbart till particentralen och berättade om min förvåning och besvikelse över att amnestikravet inte fanns med i sammanställningen. Jag fick beskedet att man tittar på konkreta förslag om hur man kan lyfta frågorna ytterligare. Christina Höj Larsen besvarade också mitt mail – hennes artikel publiceras i början av denna vecka.

Amnestifrågan berör oss lokalt här i Vänersborg. I Vänerparken skulle nästan hundra ungdomar från Vänersborg och Trollhättan finnas på skolbänken, men all vuxenutbildning, alla gymnasiala kurser bedrivs idag på distans. Vad detta innebär för gruppen ensamkommande är lätt att inse – det är långt ifrån en optimal förutsättning att komma framåt.

Det finns inget annat, så måste det bli

Jag vet, Twitter eller också Facebook är rätt plats att ”dela”. Men eftersom jag tidigare framförde samma tanke i anslutning till Christina Höj Larsens arbete i riksdagen, så blir det en länk här på min blogg.  Hon framförde Vänsterpartiets krav på amnesti för ensamkommande ungdomar. Sedan kom gymnasielagen.

Det är en insändare, en vädjan, ett krav som framförs i tidningen Dala-Demokraten: ”Coronahotet gör det nödvändigt med permanenta uppehållstillstånd”.

Kunskapsförbundets elever

Det behövdes inte att någon betonade detta extra. Det framkom under hela dagen, under förbundets kvalitetsstämma igår, att allt kretsar kring eleverna. 

Räknar jag rätt så var det sjunde stämman, minns jag rätt så har jag funnits på plats alla gånger. Det går en röd tråd genom en sådan dag. Den här gången inte pretentiös, mera rakt på: Hur står det till i drömfabriken? Resultat och pågående utvecklingsarbete. 

Pedagoger, annan personal, ledare, rektorer och förtroendevalda från direktionen var samlade i Vänerparkens aula. Man berättar för varandra, man lyssnar på kollegor som har samma eller också andra frågor att hantera, man lär av varandra. 

Kvalitetsstämman dokumenteras, det stora flertalet av förbundets pedagoger kan ju inte finnas på plats, inte någonstans ställs undervisningen in. Genomgående var samtliga berättelser så värdefulla att den som hade förhinder att finnas på plats gör rätt att i efterhand ta del av programmet. 

Det som slog mig är att ingen grupp gör en hemlighet av kvarvarande och olösta uppgifter i det dagliga skolarbetet. Det fanns många detaljer att vara stolta över, men det var inte det som var rektorernas och pedagogernas huvudtema för dagen. 

För egen del var det två avsnitt som fastnade mer än andra. Att höra om resursskolan (under Nils Ericsonsgymnasiets redovisning) och det arbetet som görs för sju, åtta elever lämnade ett starkt intryck. Jag tror inte att den lilla enheten överhuvudtaget nämndes i kvartalsrapporten. Tack, Lars! (Och så snällt av dig att du påminde mig om samtal som du för länge, länge sedan hade med din studievägledare.) 

Det andra avsnittet tog nästan hela passet efter lunchen. Vuxenutbildningen berättade om ”yrkespaketen” som i november startades för ensamkommande ungdomar som under gymnasielagens invecklade regelverk vill komma åt permanenta uppehållstillstånd. Mer än 70 ungdomar, i Trollhättan och de flesta i Vänersborg, behöver klara av en gymnasieutbildning (som Migrationsverket godkänner) och måste därefter skaffa sig en anställning, ett arbete, ett riktigt arbete som bör vara långfristigt (två år?), innan det överhuvudtaget finns en möjlighet att känna sig ”hemma på riktigt” i det nya landet. 

Förbundets medlemskommuner Trollhättan och Vänersborg beviljade sent under hösten medel för att starta utbildningar från början av januari 2020. Men vuxenutbildningens verksamhetsledare tog ett beslut i november – vi startar nu! I rekordfart ordnades ”paketen”. Den korta beskrivningen är: Inte så som vi gjorde tidigare, först sfi, när det är klart, grundskolekurser för att skaffa behörighet till gymnasial utbildning, och sedan något av gymnasieskolans program. Nu ”paketeras” allt i en individuell plan för varje ungdom, förkunskaper och förutsättningar skiljer sig mycket för dessa ungdomar. Nu samarbetar yrkeslärarna och lärarna i svenska, matematik och samhällsorienterande ämnen, någon gång i klassrummet, ofta ”på arbetsplatsen”, någon gång i grupp, ofta med enskild stödundervisning. 

Start i november 2019, fyra yrkespaket, bygg, restaurang, CNC och lokalvård, avsikten är att alla kan komma till en avslutning av kravet på avslutad utbildning framåt sommaren 2021. 

Verksamhetsledningen gav klartecken, med pengar som då inte fanns. Politikerna fattade inget beslut, man fick beskedet från verksamheten: Så här gör vi. 

Jag tror nog politikerna i förbundets direktion lyssnade förstummat, går det här bra är det dags att fundera hur den enorma insatsen kan belönas på rätt sätt. 

I all enkelhet vill jag dock påminna om ett beslut som togs. Det var i juni 2019. Ett yrkande att starta utbildningar för ensamkommande omgående i avvaktan på att medlemskommunerna äntligen skulle fatta beslut om att tillskjuta medel avslogs med röstsiffrorna 12 mot 1. 

Det är mycket som hänt sedan dess. Idag gör Kunskapsförbundet en makalös insats, civilsamhällets ideella organisationer såsom Röda korset och Rädda barnen arbetar fortfarande med beundransvärd uthållighet och äntligen har kommunerna aktiverat sig. 

Nästa vecka ska kommunfullmäktige i Vänersborg få information om vad som görs. 

Och så måste jag göra ett tillägg: I förbundets direktion finns alltid representanter från SD på plats. Jag tror mig förstå att förbundets verksamhet gör intryck, att här görs ett nödvändigt arbete, här görs ett bra arbete, här sliter man för ungdomar som finns i våra kommuner, som finns bland oss, som vill bli del av vårt samhälle. Kan hända har jag fel, i vart fall råder tystnad. 

Kan den där andre representanten för partiet SD låta bli att i fullmäktige från talarstolen upprepa sin litania: Vad var det vi sade? Vi skulle aldrig ha låtit de komma hit! Ansvarslöst!

Bostadslös eller gick det att lösa ?

Inför fullmäktige 12 februari riktar jag en interpellationsfråga till socialnämndens ordförande, Dan Nyberg.

Det blir andra gången hela fullmäktige får veta hur annorlunda livet kan vara för en grupp ungdomar i Vänersborg. Det handlar om ensamkommande ungdomar som under gymnasielagens villkor kämpar för att kunna kvalificera sig för chansen att beviljas uppehållstillstånd.

Redan i november besvarade Dan Nyberg min första interpellation. I ett senare inlägg här på bloggen berättade jag att kommunen ansökt om medel hos länsstyrelsen.

I den nu aktuella interpellationen hänvisar jag till en skrift som Röda Korset nyss publicerade. Där finns fyra rekommendationer som riktar sig till kommunerna. Och det är dessa rekommendationer som jag ber Dan Nyberg att kommentera, så att vi får veta hur det ser just nu i Vänersborg.

—————————————–

Interpellation till socialnämndens ordförande

Har kommunen lyckats undvika de värsta scenarierna?

Vid fullmäktiges möte i november 2019 belyste vi i en interpellationsdebatt situationen för över hundra ungdomar som befinner sig i vår kommun under gymnasielagens villkor.

Genom ett överraskande besked från Migrationsverket uppstod hotbilden att ungdomarna med mycket kort varsel skulle stå helt utan bostad. Socialnämndens ordförande och kommunstyrelsens ordförande försäkrade att allt skulle göras för att förhindra det som var att befara.

Sedan november har mycket skett. Uppenbarligen har kommunen med hög prioritet sökt att bidra till en godtagbar lösning.

I dagarna har Svenska Röda Korset publicerat en rapport med titeln ”MITT LIV RÄKNAS – Den humanitära situationen för ensamkommande unga”.

Undersökningen berättar om hela bilden. Det är inte endast bostadssituationen som ter sig ganska hopplös. I flera kapitel beskrivs hur motsägelsefulla lagtexter påverkar möjligheten negativt till för alla berörda att samverka på ett optimalt sätt.

Rapporten uttalar också rekommendationer. När jag citerar dessa som riktas till ”kommunal nivå” så är min förhoppning att socialnämndens ordförande uppfattar dessa fyra rekommendationer som min interpellationsfråga:

Hur har vi kunnat leva upp till dessa rekommendationer?

  • Möjliggör för ensamkommande barn att stanna kvar i kommunen efter 18-årsdagen
  • Säkra boendeplatser för ungdomar som befinner sig i kommunen med uppehållstillstånd för studier
  • Säkerställ att särskilt hänsynstagande tas i beslutsfattande som rör barn och unga i kommunen och anpassas efter den unges situation och behov
  • Samverka med civilsamhället för att skapa bättre förutsättningar för målgruppen, bland annat genom att säkerställa att de har tillgång till grundläggande humanitära behov

Min fråga är således ett önskemål att kommunfullmäktige kan få en bild av hur det ser ut just nu för dessa ungdomar som finns i vår kommun.

Lutz Rininsland                                                             2020-02-02

Inkommen i tid

I eftermiddag sammanträder Miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Punkt 5 på ärendelistan är ”Medborgarförslag om att göra Mariedal Östra till ett naturreservat”. Förslaget lämnades in 13 september 2019. I måndags kom en ny skrivelse – medborgarförslaget återtas. Det kan ju medföra att nämnden slipper göra bort sig. Det finns nämligen ett beslutsförslag om avslag.

Bort från bordet, snälla. Skogen är ju redan borta.

En annan skrivelse måste bara få gehör. Denna gång en skrivelse undertecknad av socialnämndens ordförande, Dan Nyberg, S. En ansökan om § 37-medel som riktar sig till länsstyrelsen i Västra Götaland.

I kommunfullmäktige debatterade vi i oktober och i december om situationen för de ensamkommande ungdomarna. Det fanns hos kommunledningen, i synnerhet kommunstyrelsens ordförande, Benny Augustsson, S, och Dan Nyberg mycket förståelse för ungdomarna och för alla som fruktade den accelererande hotbilden som växte dag efter dag. Dels var det ett beslut från Migrationsverket som i praktiken skulle betyda hemlöshet från och med 1 februari 2020, dels var det ansvarige statsrådets vägran att vilja öppna för godtagbara lösningar. Morgan Johansson lämnade både skriftligt och muntligt klart besked att ”lagt kort ligger”.

Både Morgan Johansson och nu även ett antal uttalanden från statsminister Stefan Löfvén gör att det mullrar. Regeringspartnern MP och starka röster inom S slår ifrån sig, detta sätt att förneka att asylrätten fortfarande skall värnas upprör.

Den 10 januari kom en skrivelse från länsstyrelsen ”Extra utlysning inom § 37 med fokus på ungdomar som beviljats uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå”.

Den 15 januari undertecknade Dan Nyberg ansökningshandlingarna. Där nämns hur många som bryr sig, som sliter, som i yrket eller på ideell basis försöker skapa förutsättningar för att inte panikångesten ska segra. Måtte ansökan få gehör! Ger du som läser handlingen inget annat bidrag, så kan du väl i vart fall hålla tummen. Ett snabbt och ett positivt besked från länsstyrelsen kan betyda en andningspaus.

Måhända – några små paket på väg?

Visst kan det vara så, fast beskeden är lite svävande och det framkommer inga detaljer.

Det handlar om två pressmeddelanden från Regeringskansliet. Båda med anknytning till regleringsbreven.

Regleringsbreven utfärdas i anslutning till att riksdagen har godkänt regeringens budgetförslag i sin helhet och tagit ställning till delposterna i samtliga 27 utgiftsområden. Det finns en uppsjö av myndigheter och därför också ett mycket stort antal regleringsbrev.

Det första pressmeddelandet jag vill nämna här ansluter till regleringsbrevet till myndigheten Migrationsverket. ”Satsningar för bättre mottagande och etablering av nyanlända”.

I ingressen och i texten står: ”Bland annat ska medel tillföras kommuner som de senaste åren haft ett högt flyktingmottagande.” Och vidare: ” Flera av de kommuner som tidigare har haft ett högt mottagande kan dock fortfarande påverkas av kostnader för detta.” Och även: ” Dessa kommuner påverkas också särskilt av att en större del av mottagandet under kommande år väntas bestå av anhöriga till skyddsbehövande.”

1-2-3 – tre gånger träff för Vänersborg, det kan inte råda någon tveksamhet. Det totala beloppet är dock bara 80 miljoner, det räcker nog inte långt.

Men detta pressmeddelande innehåller också en annan satsning med större belopp fast här saknar jag, som inte längre företräder Vänsterpartiet i socialnämnden, tillräcklig detaljkunskap för att göra en bedömning.

Det andra pressmeddelandet ansluter till regleringsbreven till länsstyrelserna.

Det är länsstyrelsen i Jönköpings län som får uppdraget att fördela anvisade 60 miljoner till kommunerna i hela landet. Det gäller ”Medel för att utveckla boendelösningar för vissa ensamkommande unga”. I meddelandet: ” Länsstyrelsen ska i fördelningen av dessa medel prioritera de län där det finns kommuner som har ett särskilt behov av att utveckla boendelösningar för ensamkommande unga som har beviljats uppehållstillstånd för studier på gymnasial nivå. Det handlar bland annat om kommuner där många unga väntas skrivas ut från anläggningsboende efter årsskiftet och där behovet av att snabbt hitta boendelösningar är stort. Visst, det gäller Vänersborg, i mycket hög grad. Den frågan har vi haft en debatt kring i fullmäktige. Och i protokollet från socialnämndens sammanträde i slutet på den gångna veckan ser jag att nämndens ordförande bevakar ungdomarnas intresse.

Några små paket, ingen tackar nej.

Regleringsbrev efter regleringsbrev publiceras nu, nya goa paket är alltid välkomna.

Se där! Även för dem? Politikens ovilja att lösa problem

UAvslutande två meningar i Eva Stenbergs betraktelser i DN den 2 september var: ”Det är mycket som står på spel för partierna. Och för dem som flyr undan förföljelse eller krig.

Artikeln avsåg att belysa riksdagspartiernas inställning och beredskap att medverka i den parlamentariska utredningen ”Den framtida svenska migrationspolitiken”.

Vänsterpartiet har bett Christina Höj Larsen att delta i kommittens arbete. Vad jag förstår är hon den ledamot bland alla åtta partiers företrädare som minst tänker på Eva Stenbergs näst sista mening Det är mycket som står på spel för partierna.” Hur alla andra ser på den avslutande meningen: ”Och för dem som flyr undan förföljelse eller krigkan jag inte uttala mig om. Christina Höj Larsens alla tankar ligger hos människor som har flytt från krig och förföljelse.

Jag hade anledning att mailväxla flera gånger med Christina. Medan det är åtta riksdagspartier som fram till 16 augusti 2020 har fått tid att producera ett underlag för en proposition, så är det nio partier i Vänersborg som har en brännande fråga att besvara. Menar man egentligen allvar med sitt arbete i olika församlingar eller sitter man bara av sina möten och bollar över problemen till någon annan?

Stefan Kärvling och jag bevakar Kunskapsförbundet Västs intressen i förbundets direktion och i kommunfullmäktige, Stefan även i kommunstyrelsen där han dock tyvärr endast är ersättare för Vänsterpartiet.

Vi har skrivit flera gånger om Kunskapsförbundets svåra situation. Medlemskommunerna Trollhättan och Vänersborg har krav och stora förväntningar på förbundets utbildningsverksamhet, men när det gäller att finansiera förbundet så sviker båda kommuner.

I första hand gäller det bidragen till gymnasieprogrammen. I andra hand volymen på kommunernas uppdrag om hur mycket vuxenutbildning förbundet skall ordna. Och i detta andra uppdrag döljer sig utbildningen för ensamkommande ungdomar som enligt Gymnasielagen kan få tillfälliga uppehållstillstånd under förutsättning att man deltar i utbildningen.

Där ligger problemet: Förbundet kan inte erbjuda utbildningsplatser om det inte finns finansiering, kommunerna säger sig förstå situationen, men förklarar rakt ut att några pengar inte finns  Utan att vara på utbildning finns inte möjlighet för de ensamkommande ungdomarna att erhålla tillfälligt uppehållstillstånd.

”Och för dem som flyr undan förföljelse eller krig” Vad tror man egentligen skall hända när desperata ungdomar bara ”finns”, ingenstans att gå, ingen arbetsplats, ingen skola, ingen undervisning, just ingenting. Vad tror man egentligen? Vad förväntar man sig? Vad väntar man på?

I förbundets direktion riktar sig alla partier till kommunen. Vid nästa sammanträde i kommunen avslår man sina egna önskemål. Olika stolar, olika svar. Finns det någon tredje som är boven?

I ett mail till Christina Höj Larsen skrev jag: ”Ska inte låta bli att göra min röst hörd i fullmäktige, i Kunskapsförbundet och i andra sammanhang – men denna kompakta attityd ”Hör inte, ser inte, förstår inte, vill inte veta” är mera smärtsam än rena rasistiska och elaka uttalanden.”

Christina Höj Larsen pekar på att det gick snett från början. När regeringen väl insåg att den snabba och hårda förändringen – från permanenta till i regel endast tillfälliga uppehållstillstånd – hade fört med sig allvarliga problem, så vill man luckra upp regelverket. Men det blev inte bra, det blev fel.

Christina skriver: ”Liknande problematik finns på många ställen runt om i landet. Denna brist uppmärksammades av remissinstanser, och är en del av oredan som karakteriserar nya gymnasielagen.”

Vi fick också ett utlåtande från en jurist som handlägger många ärenden för ensamkommande ungdomar. Han säger:

”Kommunen har ju samma ansvar för de ungdomar som beviljats uppehållstillstånd enligt nya gymnasielagen som för alla andra kommuninvånare. Det finns därför ingen laglig grund att utesluta dessa ungdomar från gymnasie- och den kommunala vuxenutbildningen endast utifrån deras uppehållstillståndsstatus. Så om det är detta som är problemet tänker jag definitivt att det borde gå att finnas sätt att argumentera mot och potentiellt vägar att bestrida det rent juridiskt.

Däremot finns det tyvärr ingen skyldighet för kommunerna att erbjuda sådana yrkesutbildningar på komvux och vissa andra utbildningar som kan ge rätt till förlängt uppehållstillstånd. Detta är ett problem som anfördes av remissinstanser redan i förarbetena till lagen men som ignorerades av regeringen. I Malmö har vi sett att just att det regionalt varierade utbudet på utbildningar är ett stort problem för den här gruppen och något vi försökt lyfta på ett politiskt plan kommunalt.”

På torsdag sammanträder Kunskapsförbundets direktion. Jag vet inte vad detta möte kommer att resultera i. Jag vet vad Vänsterpartiet, vad Stefan och jag anser. Jag har ingen aning om hur de andra ledamöterna kommer att slingra sig denna gång.