Inget konstigt med ordet ”vänta”? Inte? Fråga den som har väntat, väntat länge, mycket länge och som fortfarande väntar. Och som alltid får samma svar, hur än frågan ställs: Du måste vänta!

Årets första nummer av lokaltidningen TTELA berättar redan på första sidan om ungdomarna som väntar. ”Få ensamkommande får stanna – kraven är hårda”.

Mohammad Ahmadi från Afghanistan och Nahil Zaher från Marocko väntar. Ingen vet om sin framtid – blir det ett besked om utvisning eller beviljas uppehållstillstånd och en möjlighet att bygga en framtid här i Sverige? Båda tillhör gruppen ”ensamkommande ungdomar ” – var och en i gruppen har en egen berättelse. Det är förtjänstfullt av tidningen att ge utrymme för insiktsfull rapportering. ”Att drömma om en framtid är svårt” – ”Sverige är hemma nu”.

Vid tre tillfällen har ledamoten Kurt Karlsson berättat för fullmäktige i Vänersborg att också hans egen far varit invandrare – från Småland. Mer än tre gånger har han berättat om sin syn om vad som dock bör gälla för dessa ungdomar.

Tänk om alla skulle hörsamma Karlsson – väntetiden skulle vara kort. Men låt oss hoppas att någon som läser tidningen kan tänka sig att bereda en praktikplats för Mohammad Ahmadi. Lagstiftarens påbud är tuffa och utan andras beredskap att bistå finns ingen möjlighet att bli kvar i Sverige.

Gymnasielagen är en del av det misslyckande som präglar migrationspolitiken under de senaste åren. Den som är öppen för att skaffa sig kunskap, den vet att invandringen i längden alltid har varit till fördel för Sverige. Ja, även utvandringen, tänk bara om inte Amerika skulle tagit emot den som flydde från fattigdom och svält. Jag ser inte mycket av öppenhet och ärlighet i debatten som förs kring ett kommande beslut om den framtida svenska migrationspolitiken. Inte, när det gäller politikernas röster. Det låter mest som att man lyssnar på varningar om att minska sina andelar i väljaropinionen 2022.

Andra röster däremot talar klartext, försöker komma genom dimridåerna och vidhålla asylrätten. Det finns många viktiga texter som borde vara vägledning för politiker som behöver bestämma sig och stifta kloka och rättvisa lagar.

Jag tänker på remissrundor, den ena avslutades redan 7 december: ”SOU 2020:54 En långsiktigt hållbar migrationspolitik”. Regeringen kompletterade senare med: ”Kompletterande promemoria till betänkandet En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU2020:54)” – senast 10 januari måste alla yttranden inkommit till departementet.

Den 14 december debatterade riksdagen Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2020/21: AU1 ”Utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända invandrarnas etablering”.

Den 16 december debatterade riksdagen Socialförsäkringsutskottets betänkande 2020/21:SfU4 ”Utgiftsområde 8 Migration”. 

Partiernas talespersoner visade hur man avser att agera fram till dagen när lagstiftningen för den framtida migrationspolitiken skall komma på plats, med all sannolikhet inte senare än juni 2021.

Alla debatter kan i efterhand ses och höras på riksdagens webb-tv (14 december och 16 december) eller läsas i protokollet (länk dit på samma sida som webb-tv). 

Den 15 december röstade riksdagen om Arbetsmarknadsutskottets betänkande – helt enligt ritningar som kom fram i partiernas budgetförslag. Där hade det funnits fyra förslag som avvek från regeringens proposition avseende utgiftsområdet Migration (Centerpartiet och Liberalerna står bakom regeringens proposition). Regeringens förslag på nästan 8 miljarder ville M sänka med 1 miljard, KD med en halv miljard och SD med 4 miljarder. Vänsterpartiet motiverade en höjning med 2 miljarder i jämförelse med regeringens anslag.

Inte så mycket på innehållet. Mer på reaktionerna. De direkta svaren i form av reservationstexter. Och sedan alla utspel som kommer att göras.

Kommittén med uppdrag att formulera den framtida migrationspolitiken träffas i morgon fredag, 7 augusti. Sedan dröjer det ytterligare några dagar för sekretariatet att sammanställa alla texter. Det sägs att underlaget blir offentligt 14 augusti, men egentligen var det sagt att kommittén skulle överlämna sitt förslag 18 augusti.

Under tiden framkommer korta kommentarer som visar att delar av underlaget har sipprat ut. För egen del samlar jag det mesta i en liten mapp – jag hyser ingen tvekan om att migrationspolitiken blir ett stort ämne även i kommande val 2022.

Jag såg Petter Larssons tankar i Aftonbladet: ”Migrationspolitik byggs på nya myter”. Här sammanställs dels vad som har hänt de senaste åren och även vad som sägs har hänt de senaste åren. Debattinlägget förtydligar också vad som framkommit i kommitténs arbete: Det har aldrig funnits en ärlig avsikt hos flertalet partier ”att komma överens”. Det finns de som betalar priset för att migrationsfrågor skall finnas högt på listan över vad som ska avgöra utgången av även det kommande valet till riksdagen.

Jag vill också ta fram en egen reflektion som säkerligen avvisas av många som ett mycket naivt sätt att betrakta ”politikeransvaret”. Men jag gör det ändå.

Morgan Johansson har haft olika uppdrag som statsråd. Sedan januari 2019 är han justitie- och migrationsminister, samma ”kombination” av befattning som han hade 2014-2017. Jag uppfattar ”justitiedelen” som att ha medansvar för god lagstiftning, alltså lag och ordning, rättvisa, etc. Samtidigt är Morgan Johansson den i regeringen som ansvarar för brottsbekämpningen, för att sätta dit den som inte håller sig till lagen. Medkänsla för brottsoffer, visst, men inte empati med brottslingar.

Migrationsdelen i dubbelbefattningen? Visst, även här ska allt gå rätt till, lagar ska följas. Men här finns inte brottslingen som gör sig skyldig och offret som lider av brottslingens framfart. Här finns nästintill undantagslöst endast människor som behöver empati och förståelse och rätt bemötande.

Så vill inte alla se det. För ofta framkommer att migranter, flyktingar, skyddsbehövande sorteras in under frågor som tillhör Morgan Johanssons andra uppdrag. Begår statsrådet samma tankefel? Eller varför upplevs han, upplever jag honom som någon som saknar insikt i vad en migrationsminister kunde tillföra samhällets utveckling?

Svt/Novus ställde frågan: ”Anser du att Sverige skall ta emot fler eller färre asylsökande?”

I redovisningen kan läsas: ”Novus har frågat drygt tusen personer. Den största gruppen, 63 procent, svarar att de vill att Sverige tar emot färre asylsökande än 2019, då ungefär 22.000 sökte asyl. De som vill ha färre har ökat jämfört med förra gången frågan ställdes, 2018. Då var motsvarande andel 56 procent.”

Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator för SVT, skriver. ”Det finns flera förklaringar till den här opinionsförändringen. Många väljare anser uppenbart att Sverige tagit emot för många asylsökande de senaste åren. Flyktingkrisen 2015 är fortfarande i färskt minne och samtidigt uppfattas integrationen som otillräcklig.”

Ja, 2014/2015 i färskt minne och även att integrationen inte fungerar bra.

Men hur är det idag med asylsökande som kan ta sig till Sverige för att kunna lämna en ansökan? Senaste uppgifter är från maj 2020 och finns att hämta i Migrationsverkets rapport till regeringen. Migrationsverket ska redovisa prognoser för 2020-2023 vid fyra prognostillfällen årligen.

”Antalet asylsökande i Sverige bedöms fortsätta på en lägre nivå åtminstone fram till halvårsskiftet 2020. Om reserestriktionerna upphör kan dock antalet asylsökande öka i höst på grund av det osäkra läget längs östra Medelhavsrutten. Mot bakgrund av det förändrade omvärldsläget skrivs planeringsantagandet ned från cirka 23 000 till 21 000 asylsökande, medan prognosintervallet justeras till 16 000 – 28 000. Bedömningarna utgår från ett förenklat antagande om att de särskilda reserestriktioner som upprättats i samband med coronapandemin börjar att lättas upp i sommar. Om restriktionerna istället skulle kvarstå under hela året kan antalet asylsökande bli ned mot 10 000 eller färre.”

En asylansökan bedöms alltid individuellt. Men i den politiska debatten kring riktmärken och volymmål och även i opinionsundersökningar bollas siffror.

På varje smartphone finns en kalkylator. SCB lämnar uppgift om befolkningen idag och gör prognoser om utvecklingen. ”I slutet av 2019 var Sveriges folkmängd 10 327 589 personer.”

Divideras folkmängden med 21 000 så är resultatet: 0,0020333884317046311583 – inte en procent, inte en tiondels procent, inte en hundradels procent, utan två tusendels procent. 

Jag inser självfallet det meningslösa att argumentera bara med siffror. Det biter inte att säga: Sverige kan inte ta emot alla världens flyktingar. Såklart inte, FN uppskattar att 79 miljoner människor är på flykt.

Men Sverige har tagit emot asylsökande förr och under en mängd av år har det beviljats permanenta uppehållstillstånd. En förutsättning för en snabbare, en bättre, en strukturerad integrationsprocess. Integration fungerar om viljan finns. Om tillräckligt många som ”finns i Sverige” vill ge de få som nu kommer hit en ärlig chans.

Ett korrekt bemötande är att se till den enskildes behov. Samhällets kostnader kan för någon vara omfattande på kort sikt. Misslyckas integrationen i enskilda fall helt så uppstår bidragsberoendet under längre tid.

Samtidigt vet vi att Sverige profiterar från invandringen. En av de senaste undersökningarna kommer från Lund: ”Utbildningsbakgrundens betydelse för flyktinginvandrares etablering på arbetsmarknaden”.

Vi möter överallt i samhället människor som under en kortare period tillhört gruppen ”nyanlända”. Idag möter vi den ene som bussförare eller pizzabagare, många andra i allehanda serviceyrken i privat och offentlig verksamhet. Här finns invandrare vars utbildning inte ledde fram till motsvarande arbete. Samhällsekonomisk är det bara att beklaga att det avgörande steget inte kunde tas.

Hos den polske tandläkaren, den syriske kirurgen, den irakiske entreprenören däremot är det bara att erkänna att Sverige slapp betala den långa, den akademiska utbildningen.  Sfi, grundläggande svenska, någon kompletteringskurs kostar småpengar jämfört med vad flyktingen fick i sitt hemland, hade med sig i bagaget och som kunde ha blivit en present till Sverige vid ankomsten här.

Christina Höj Larsen sammanfattar vad som hände när migrationskommittén inte kom fram till ett beslut. En snarlik analys framkommer i tidningen ETC.

Det fanns ett uppdrag från regeringen, visserligen. Olika partier läste uppdraget på olika sätt. Nu återstår att se vad som väger tyngst i det fortsatta arbetet: Är det partiernas politiska spel som inte tillåter att förlora någon väljare? Eller är det att vi besinnar oss och återgår till att högt värdesätta ett humanistiskt förhållningssätt till människor i nöd, till människor som gör anspråk på sin rätt att be om hjälp.

ocloud

Tisdag 9 april klockan 13:00 debatteras i riksdagen under en timme och trettio minuter ”Migration och asylpolitik”. Utgångspunkt för debatten är inte mindre än fyra betänkanden från socialförsäkringsutskottet: SfU16 Migration och asylpolitik – SfU17 Anhöriginvandring – SfU18 Arbetskraftsinvandring – SfU19 Medborgarskap.

Den centrala punkten är frågan om vad som kommer att ske när ”Lagen om tillfälliga begränsningar av möjligheten att beviljas uppehållstillstånd i Sverige” har kommit till slutet av den på tre år begränsade perioden den skulle gälla. Svaret vet vi redan, en förlängning om ytterligare två år är aktuell.

Samtliga texter från utskottet och även partiföreträdarnas anföranden vid debatten präglas av det nya parlamentariska läget.

”Utskottets ställningstagande” är rubriken på alla avsnitt som vid omröstningen i riksdagen samlar en majoritet. I alla texter hänvisas till januariöverenskommelsen. Och när man lyssnar på företrädarna från S, C, L och MP så är man överens om det väsentliga, endast i marginalen förekommer vissa motiveringar som sinsemellan kan låta lite annorlunda.

Denna majoritet avslår samtliga motionsyrkanden, flera hundra i antal. Det är visserligen också motioner från dessa fyra partiet som nu blir avslagna, men så är spelets regler. Åtskilliga ledamöter kommer att rösta för avslag på egna motioner som skrevs i höstas, innan den ”sakpolitiska överenskommelsen” undertecknades.

Oppositionen då? Är det helt svart eller vitt? Ja och nej. Skillnaden mellan V och SD framträder på varje sida, för varje yrkande, och i allt som sägs från talarstolen. Men det finns två partier till, M och KD. För båda gäller att den officiella partidoktrinen har så oerhört snabbt och så totalt förändrats. Då och då syns det fortfarande spår av Fredrik Reinfeldts syn på invandrarfrågor. Och det gäller förstås också några motioner från KD-ledamöter som inte kunde ana att partiets ledning bedömde att vinden skulle blåsa från annat håll.

Men hur komplexa frågorna än är, så gäller 2019 klara regler: Inga förändringar för stunden, om några överhuvudtaget, så hårdare tolkningar, striktare begränsningar, inget daltande nu.

Här en kort läsanvisning för den som vill fördjupa sig:
Börja med ”Utskottets överväganden”. Avsnitt för avsnitt beskrivs först ”Gällande ordning”, mycket lärorikt, ett verkligt stöd för att kunna hålla fast i den röda tråden. Sedan ”Motionerna” – här beskrivs kortfattat vem som yrkade vad. Slutligen ”Utskottets ställningstagande”. Visserligen gäller för alla motioner ”utskottet föreslår avslag”, men det är en lustig blandning av raka ”nej, verkligen inte” och allehanda ”bra tanke, men … bra förslag, men ”inte just nu” eller ”inte än”.

I slutet på varje betänkande återges partiernas reservationer. Där blir skillnaderna mycket tydliga.

På talarlistan har Vänsterpartiet anmält 12 minuter för Christina Höj Larsen. Hennes anförande kan nu i efterhand ses och höras på riksdagens webb-TV eller laddas ner från riksdagens snabbprotokoll (på sida 8-10).