Mellandag idag

27 maj spekulerade jag här på min blogg om reaktionerna på LAS-utredningen. Igår lade utredaren fram resultatet. Och visst var det anmärkningsvärt!

Någon dag i förväg brukar inbjudan till pressträffen komma. Inte så igår, strax innan lunch kom beskedet: Välkommen 15:30.

Det brukar finnas en scen för två – mottagaren inleder, utredaren presenterar, utredaren överlämnar, mottagaren tackar, sedan frågestund.

Igår fanns ett bord och en mikrofon. Och utredaren Gudmund Toijer som presenterade.

Den första frågan var en stilla undran: Hur vill utredaren kommentera att (mottagaren) arbetsmarknadsministern Eva Nordmark redan tidigare under dagen hade förklarat att hon upplevde att utredningen inte levde upp till direktivet?

Och nu vet vi vad alla andra har sagt och tyckt, Martin Ådahl, C, (det var han som lyckades med punkt 20 i januariavtalet) och Nyamko Sabuni, L, som yttrade sig nästan likalydande som näringslivets företrädare.

Karl-Petter Thorwaldsson upprepade tidigare uttalanden, ännu vassare i tonen nu. Marie Nilsson, IF Metall, och Tobias Baudin hade lika förkrossande omdömen.

Jag får erkänna att jag gladdes en aning av Eva Nordmarks reaktion igår och förvånades än mer av Stefan Löfvens uttalanden idag.

Om matchen överhuvudtaget ska spelas på politikens planhalva vet vi inte idag. Att facket och arbetsgivarna ska komma överens när förhandlingarna återupptas till hösten tror jag inte på. Motparten vet ju idag att om facket inte ger sig, så blir det politikens dom som kommer.

Hur tänkte Stefan Löfven egentligen, fanns det ingen i hans team som i förväg visste om den prövning som nu kommer?

I morgon på kvällen ska Vänsterpartiet Fyrbodal med ”digital zoom” utbyta tankar hur läget ska bedömas och vad som finns att vänta framöver. Att Vänsterpartiet kommer att finnas med i fortsättningen vet alla. Även om januariavtalet inte ens ville låta Vänsterpartiet finnas med på avbytarbänken.

På torsdag finns tillfälle att via Facebook följa ett samtal mellan Jonas Sjöstedt, Ciczie Weidby och Gunnar Westin – vad behöver göras?

Överens i stort, men …

Coronavirus och covid- 19 är medicinska termer. ”Coronakrisen” avser i huvudsak tre aspekter: smittospridningen, ekonomisk dalgång och påverkan på samhället i stort. I en flod av information finns risk att många detaljer försvinner.

Någon gång längre fram kommer det att finnas tid och möjlighet att betrakta och utvärdera det som skedde 2020. Just nu är budskapet ”tillsammans”. Den politiska borgfreden känns angelägen.

Ändå bör vi hålla fast att ”tillsammans” avser endast  ”i stora drag”. Det kan vara klokt att dämpa kritiska röster. Dämpa, men inte tysta! Situationen kräver beslut nu, men det finns en risk att det höga tempot hindrar att alla beslut verkligen bli de bästa.

Ulla Andersson förklarade detta i inledningen av sitt anförande i riksdagen igår. Där debatterades under förmiddagen: ”Finansutskottets betänkande 2019/20:FiU59 Extra ändringsbudget för 2020 – Anpassningar av reglerna om stöd vid korttidsarbete och tillfälliga anstånd samt ett effektivare informationsutbyte inom Skatteverket m.m. med anledning av coronaviruset (prop. 2019/20:166)

Vänsterpartiets ledamot anförde: ”Det har varit en torr vår i stora delar av landet, men är det något som duggar tätt är det extra ändringsbudgetar i Sveriges riksdag. Det vi nu debatterar är extra ändringsbudget nr 6. I normala fall är det två ändringsbudgetar per år. De brukar innehålla några miljarder per styck och är en korrigering av regeringens politik under pågående budgetår. Den här extra ändringsbudgeten innehåller utgifter för ungefär 75 miljarder. Det säger något om den ekonomiska kris Sverige befinner sig i och det läge som råder med anledning av coronaviruset.

Och Ulla Andersson förklarade hur Vänsterpartiet ser på partiets roll och uppgift: ”Vänsterpartiet har i processerna med de extra ändringsbudgetarna försökt att arbeta för att de helt enkelt ska bli bättre.

På eftermiddagen kom beslutet, riksdagen avslog två reservationer (från SD och KD) och ställde sig med stor majoritet bakom utskottets förslag. Sju av åtta partier hade i debatten förklarat att ”tillsammans”  inte utesluter avvikande uppfattning i detaljfrågor.

Tänk vad olika – V och SD

Ingenting är sig likt, eller?

Enligt läroboken gäller följande:

  • På våren lämnar regeringen den ekonomiska vårpropositionen till riksdagen. Vårpropositionen innehåller förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Riksdagen inleder arbetet med statens budget när regeringen senast den 15 april lämnar sin ekonomiska vårproposition. Vårpropositionen innehåller regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Regeringen bedömer också det ekonomiska läget och hur ekonomin kommer att se ut framöver. Vårpropositionen innehåller även förslag om budgetarbetets långsiktiga inriktning. Riksdagen beslutar om vårpropositionen i juni. Förslagen till riktlinjer i vårpropositionen ligger till grund för den kommande budgetpropositionen som regeringen lämnar på hösten.
  • Ändringsbudgetar: Ibland blir det inte som regeringen och riksdagen planerat. En myndighet kanske behöver mer pengar än vad den blivit tilldelad i statens budget. Regeringen kan då föreslå att statens budget för pågående år ska ändras. Det kallas ändringsbudget. Regeringen lämnar normalt förslag till ändringsbudget till riksdagen två gånger per år, först samtidigt med den ekonomiska vårpropositionen i april och sedan samtidigt med budgetpropositionen i september.

I år är inget normalt. Innan vårändringsbudgeten kom hade redan fem extra ändringsbudgetar lämnats och klubbats av riksdagen.

Och med stor visshet kan det sägas att mycket sker innan höstens budgetförslag läggs fram. Hur mycket som är kvar från vårens ”riktlinjer” är det ingen som vet.

Medan C och L stödjer regeringspartierna S och MP även kring budgetförslaget, är fyra andra partier opposition. Men inte heller där är något normalt. I slutet av april, när partiernas motioner kring den ekonomiska vårpropositionen lades fram, är det fortfarande mest ”som det är nu, så står vi bakom regeringen” och endast några markeringar, dels på temat ”det kunde ha varit bättre att göra så här”, dels med en blick in i framtiden ”när det här är över, då ….”.

Med detta i minnet gav jag mig in i motionsläsningen. Och på en gång känns det ”normalt” igen, var det inte det vi visste, var det inte så det lät innan krisen, det är inte på annat sätt nu och det tycks kommer att stå kvar även när krisen är över.

Jag vill illustrera med två texter, den första från Vänsterpartiets motion ”Tillsammans genom krisen”, den andra från SD med rubriken ”med anledning av 2020 års ekonomiska vårproposition”.

Vänsterpartiet skrev inga egna budgetmotioner under mandatperioden 2014-2018 . Vänsterpartiet förhandlade med regeringen innan budgetpropositionerna skrevs klart. Och visst blev det resultat uppemot hundra gånger, oftast små förbättringar, någon gång ett större genomslag. Läser man Vänsterpartiets motion, så finns på åtskilliga sidor just sådana punkter som mycket väl skulle ha blivit verklighet om regeringen fortfarande  skulle vilja samarbeta med Vänsterpartiet.

Nu är det inte så. Vänsterpartiets tankar må vara kloka, genomarbetade och behövliga förslag som leder till verklig förändring, men nästan allt kommer att försvinna på vägen genom utskotten, ”besvaras” av finansutskottet och röstas ner i kammaren. Läs gärna texten jag valde här. Är det inte dumt att inget blir av?

SD har varit tyst, mycket tyst. Lever man på att sprida rädsla för att kunna framhålla sig själv som den förlösande räddaren, så är pandemin ett dråpslag. För när det verkligen finns anledning att frukta för sig själv och sina närmaste, då räcker SD:s muskler inte till för att bära den självpåtagna rollen på riktigt.

Men att vara tyst betyder inte att man omprövar något. När jag läser SD:s motion får jag intrycket att man helt enkelt avvaktar. Coronakrisen leder till kaos, mycket går sönder, inget kommer att bli som det varit, dags att sluta upp bakom enkla lösningar. Det är så jag tolkar det avsnittet i SD-motionen som jag bifogar här.

Ingen fara, bara lite mer otakt

Två veckor sedan det senaste inlägget på denna blogg. Vad förklarar pausen?

Det ligger mycket i det som Ali Esbati inledde sitt anförande med i riksdagsdebatten igår: ”Det är på sätt och vis lite lugnande att mitt under extraordinära pandemitider hålla på med den ordinarie ärendehanteringen i riksdagen.”

Min mest aktiva insats gäller ju små och stora frågor som hanteras i den kommunala politiken. Där kan jag inte känna mig lugn. När allt och alla på mycket kort tid har anpassat sig och hanterar kontakter, samtal, diskussioner, överläggningar och överenskommelser med stöd av allehanda digitala verktyg, så konfronteras jag med en annan situation. Inför gårdagens sammanträde i kommunstyrelsen ingen som helst kontakt, efter mötet samma tystnad.

Vore det inte för partikamraten Stefan Kärvlings blogg, total tystnad. Men Stefan måste på samma sätt som jag avstå från att fysiskt närvara där frågorna avgörs.

Visst finns det annat som i allra högsta grad intresserar. Vad förändras nu, hur och varför, vilka förändringar blir bestående när krisen ebbar ut?

Även Ali Esbati vet mycket väl att det i den ”ordinarie ärendehanteringen” redan nu går att avläsa mycket skilda förväntningar om tiden efter covid-19.

Christina Höj Larsen uttryckte det så här igår: ”Coronakrisen blixtbelyser vårt samhälle. Den blixtbelyser dess starkaste sidor av sammanhållning, gemenskap och människor som gör sitt bästa i samhällets alla delar för att hjälpas åt att få vardag och välfärd att fungera. Men krisen blixtbelyser även samhällets svagaste sidor med klassklyftor, ojämlikhet, revor i välfärd och trygghetssystem samt privatiseringarnas pris.”

Det var en full arbetsdag för de riksdagsledamöter som var på plats, av 349 är det endast 55 som genom en överenskommelse utgör den ”kvittade” riksdagen.

För Vänsterpartiet argumenterade Jessica Wetterling i frågor som tillhör dels justitieutskottet, dels socialutskottet: ”Stöd till personer med funktionsnedsättning”.

Partiets ledamot i kulturutskottet, Vasiliki Tsouplaki, debatterade tre betänkanden, däribland ”Civila samhället, inklusive idrott och folkbildning” och ”Kultur för alla”.  Hon har en anmärkningsvärd förmåga att rikta strålkastarljuset på de mest ömmande punkterna utan att förlora sig i detaljerna. För alla som sysslar med dessa frågor på lokal plan ger Vasiliki god handledning.

Ali Esbati då? Han var uppe i kammarens första ärende under den långa arbetsdagen. Andra meningen i anförandet berättade: ”Vi diskuterar nu ett betänkande med den klatschiga titeln ”Riksrevisionens rapport om stöd till start av näringsverksamhet – långsiktiga effekter och Arbetsförmedlingens arbetssätt.”

En briljant genomlysning av en revisionsrapport som säger mer än vad somliga vill låtsas om. Det blev tydligt i ett flertal andra inlägg från de andra partiernas företrädare. Anmärkningsvärt i övrigt var att Centerpartiet, som är det mest drivande parti bakom Arbetsförmedlingens radikala förändring, inte yttrade sig.

Christina Höj Larsen debatterade på en punkt, där tre betänkanden från socialförsäkringsutskottet togs upp gemensamt: ”Migration och asylpolitik, Anhöriginvandring och Arbetskraftsinvandring”. Återigen ett manuskript som visade på noggranna förberedelser inför liknande debatter, med skarpa poäng och formuleringar. Christina Höj Larsen är kämpen!

Det pågår ett arbete i den parlamentariska kommittén som skall leda till ett nytt beslut om den framtida svenska migrationspolitiken. Men i gårdagens debatt blev positionerna tydliga, åtminstone från de flesta partierna. Inte från alla. Det såg man när Carina Ohlsson, S, och Rasmus Ling, MP, pressades av Maria Malmer Stenergard, M, att svara på frågan om ”gymnasielagen – vad vill ni göra nu?”. Här blev Carina Ohlssons sista ord i replikskiftet: ”Det är det svar jag ger nu.”

Jag rekommenderar en titt i gårdagens snabbprotokoll eller att höra och se några debattinlägg i efterhand på riksdagens webb-TV.

För egen del, visst beklagar jag att Vänsterpartiet lokalt visar sin oförmåga till anpassning till den rådande situationen, men nog fyller jag min tid. I dagens GP finns det en välskriven debattartikel från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt: ”Sverige behöver en långsiktig statlig investeringsplan”. Och idag presenterar Ulla Andersson partiets motion om vårens budgetproposition.

Även nu – tydlighet behövs

Igår resonerade jag med mig själv. Då skrev jag: ”Det tycks mig vara det rätta sättet att förhålla sig. ”Slut upp” och visa att du tar ansvar. Men låt inte bli att påtala det som du anser bör ändras i grunden, låt inte heller bli att påkalla rättelser av enskilda mindre frågor om du anser att det behövs.”

Jag följer upp med två texter från riksdagens snabbprotokoll. Ulla Andersson förde Vänsterpartiets talan i torsdags, när den decimerade riksdagen ställde sig bakom finansutskottets betänkande 2019/20:FiU51 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Stöd vid korttidsarbete och andra åtgärder med anledning av coronaviruset”. På fredagen  stod Ali Esbati i talarstolen, när en fjärde extra ändringsbudget diskuterades: 2019/2020:FiU55 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Ytterligare åtgärder på skatteområdet med anledning av coronaviruset”.

Ulla Andersson tillstyrkte för Vänsterpartiet utskottets betänkande i sin helhet. Flera centrala synpunkter hade hon lyckats få gehör för i finansutskottet. Men Ulla Anderssons markeringar gick inte att ta miste på. Redan i inledningen anförde hon: ”Vi kan tydligt se klassamhället i coronakrisens spår. Vi ser det i hur de klassrelaterade sjukdomarna ökar risken för att drabbas av viruset. Vi ser det i skattesänkningarnas spår i hur välfärden har blivit underfinansierad och hur de anställda inte räcker till. Vi ser det i vilka som kan arbeta hemma och vilka som måste åka till jobbet. Vi ser det i om man har råd att stanna hemma eller inte när man blir sjuk.”

Ulla Andersson passade också på att kommentera januaripartiernas utspel om ”pengar till välfärdssektorn” som skedde kort tid innan denna debatt i riksdagens kammare. ”I dag har man presenterat 15 miljarder i år till kommunsektorn och 12 ½ miljard framåt. Med det tillskottet kan vi konstatera att besparingarna nästa år beräknas bli ungefär 20–30 miljarder i kommunsektorn. Det betyder att 40 000–60 000 anställda kanske inte kan fortsätta att jobba.”

Ali Esbati förklarade först partiets inställning: ”Som jag påpekade inledningsvis har Vänsterpartiet hittills stött alla de åtgärder som regeringen lagt fram. Vi ser det som helt nödvändigt att staten i den här situationen tar ansvar för att hjälpa också branscher och företag att överleva. Det handlar om kunnande som byggts upp, om investeringar som gjorts och om sysselsättning som annars kan försvinna i onödan och göra oss alla fattigare som samhälle.

Men fortfarande finns anledning att kritiskt granska alla förslag: ”Någon ordning måste det ändå vara även i krispaketstider. Den sociala och klassmässiga balansen i nödlösningar och stimulansåtgärder kan inte vara så skev som den riskerar att ytterligare bli med den här bredpensliga överföringen i 25–30-miljarders-klassen till företagsägare.

Varpå Ali Esbati avslutade med en hänvisning till Vänsterpartiets reservation: ”Vänsterpartiet avvisar alltså regeringens förslag i den form det nu ligger på riksdagens bord, gällande just sänkta arbetsgivaravgifter.”

Hela debatten kan ses och höras i efterhand på riksdagens webb-TV:

Torsdag 2 april och fredag 3 april

Länkar till snabbprotokoll finns här:

Torsdag 2 april och fredag 3 april

Slutet bra, allting bra?

Vice talman avslutade dagens sammanträde i riksdagens kammare med orden: ”… och därmed är dagens, årets och årtiondets sista interpellationsdebatt avslutad”.

Så kunde det också låtit i onsdags när kommunfullmäktige i Vänersborg möttes. Där var de sista tre interpellationerna inlämnade av Vänsterpartiets ledamöter. Årets tre första kom för övrigt också från Vänsterpartiet. Av årets tretton interpellationer kom tolv från Vänsterpartiet, den trettonde kom från SD.

Lika snävt är det inte i riksdagen. Fast dagens, årets och årtiondets sista fyra (eller tre) interpellationer stod också Vänsterpartiet för, frågorna inlämnades av Amineh Kakabaveh, Lorena Delgado Varas, Håkan Svenneling och Daniel Riazat och avsåg i tur och ordning Iran, Chile, Israel och det fria skolvalet.

I efterhand kan man se och lyssna på debatterna på riksdagens hemsida.

För egen del inväntar jag också senare ikväll eller lördag morgon snabbprotokollet. Det var ”samtalet” mellan utbildningsministern Anna Ekström och vår utbildningspolitiskt ansvariga Daniel Riazat som ska hamna i lilla referensarkivet. Skillnader mellan Vänsterpartiets och regeringens inställning kring det ”fria skolvalet” klargjordes. Utbildningsministern inbjöds av Daniel Riazat att även berätta om en annan skillnad, att vara socialdemokrat i vardagen och i valrörelsen och socialdemokrat i regeringen.

Jag skickade en rad till våra riksdagsledamöter för att visa uppskattning. De flesta av alla 349 ledamöter hemförlovades redan i onsdags.

Men så är det, somliga tycker sig ha gjort ”allt” och nu blir det en längre paus från det ”parlamentarisk-politiska” arbetet. Jag vet att ett mindre antal revisionsrapporter lämnades in på kommunkansliet för någon dag sedan. Och framförallt, efter helgledigheten har konsultföretaget Public Partners för avsikt att avge sin slutliga, skriftliga rapport – ”genomlysningen” som så många av majoritetspolitikerna i Vänersborg har så stora förväntningar på.

Gör Vänsterpartiet rätt eller fel?

Enklare att svara på med facit i handen.

Men om frågan lyder: Berättigad eller inte? Då är mitt svar: Berättigad!

I september 2018 fördelades riksdagens 349 mandat på åtta partier. Därefter blev det många turer och i slutet en överenskommelse i januari.

Innan dess bildades ”budgetmajoriteten M+KD+SD” – först vid årets slut sätts streck för deras beslut.  Men följderna hänger kvar på en rad områden, någon fullskalig återställning blev det aldrig.

”73 punkter” utgör plattformen, men redan i den inledande texten anges djupet: ”I de sakfrågor som omfattas av överenskommelsen kommer Centerpartiet och Liberalerna fullt ut medverka i beredningsprocesser både av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning samt i förekommande fall också uppdrag eller regleringsbrev till myndigheter. Det innebär också att de ingående partierna i de sakfrågor som dokumentet omfattar inte ensidigt samverkar med andra partier i riksdagen. Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Första och andra meningen anger hur långt handslaget sträcker sig. Mycket långt, även direkt inflytande över det som egentligen bara borde ankomma på regeringen att avgöra, t ex vad som skall stå i alla regleringsbrev till statliga myndigheter.

Den tredje meningen är nonsens. Vänsterpartiet kan inte avstå från att utöva det uppdraget man fick från väljargruppen som röstade fram partiets platser i riksdagen.

Nu ställs partierna inför ett avgörande. Och det kommer att hagla mängder av osakliga anklagelser. Under alla mina år i den lokala politiken har jag som aktiv för Vänsterpartiet fått uppleva åtskilliga påhopp. Mest från lokala socialdemokrater, som med sin plattform av många mandat fann det enkelt att vilja leka med Vänsterpartiet. Medhårs när V behövdes för att ha majoritet, grovt avvisande när det inte gjorde det.

Vänsterpartiet i riksdagen kan visa att aktuella frågor och krav i ärendet ”arbetsförmedlingen” inte kom från en dag till den andra, partiet uppmärksammade omgående punkt 18 i januariöverenskommelsen. Så gjorde jag när jag som ledamot i fullmäktige och i direktionen i Kunskapsförbundet ställde interpellationsfrågor.  Tidigare, när jag hade ansvar för den lokala hemsidan för Vänsterpartiet i Vänersborg, publicerade jag där inlägg med kompletta texter.

Efter den 11 december 2018 gick jag över till denna min egen blogg. Och där redovisade jag redan i april Vänsterpartiets tankar och oro. Där berättade jag om mina frågor kring arbetsförmedlingen som jag ställde i fullmäktige.

Öppen information, tydliga och tidiga ställningstaganden, rimliga krav med tillhörande motivering – gör man som Vänsterpartiet gjorde i våras och som jag, vill jag påstå, också anstränger mig att göra, då kan man lugnt invänta stormen.

Kleiner Mann – was nun?

Rätt tid att påminna om Hans Falladas klassiker. (I den svenska översättningen blev titeln Hur ska det gå för Pinnebergs? Här skildras Weimarrepublikens sista dagar och nazisternas smygande maktövertagande.)

Men den tyska titeln kommer upp i tankarna även i andra situationer: Jaha, nu vet vi precis – och sedan?

Så kände jag när det hade regnat färdigt på riksdagens hemsida. Den ”allmänna motionstiden” avslutades i veckan och preliminärt noteras att inte mindre än 3310 motioner finns på den långa listan av allt som lämnades in mellan 11 september och 3 oktober.

Från Vänsterpartiet är det endast 82 motioner – andra partier uppvisar helt andra siffror. Av Vänsterpartiets motioner lär det bli mindre än en handfull motioner och yrkanden som kommer att vinna bifall. Samma gäller nog de allra flesta motioner. Det finns en handfull standardformuleringar som senare dyker upp i utskottens protokoll. Alla med samma effekt: Nej. Fast några motioner får ett erkännande innan det ändå blir avslag.

Jag riktade först min uppmärksamhet på budgetdelen i motionsfloden.

Från regeringens sida (S+MP) kommer budgetpropositionen, fast innehållet och alla beräkningar är förankrade i januariöverenskommelsen mellan S+MP+C+L.

Oppositionen på vardera sida om januariöverenskommelsen har skrivit egna motioner. Till höger finns tre motioner, en från vardera KD, M och SD. Till vänster finns Vänsterpartiets budgetmotion.

Mitt partis motion är lång, det är välskrivna texter som motiverar varför Vänsterpartiet ställer sig bakom regeringens proposition på en del punkter, varför man yrkar avslag på andra och istället antingen vill spara mer eller tillföra mer. Dessa beräkningar för 24 av 25 utgiftsområden finns på sidorna 64-68 i budgetmotionen. Där kan man läsa ”Avvikelse från regeringen, miljoner kronor” för åren 2020, 2021 och 2022. Avvikelser både uppåt och neråt.

22 av Vänsterpartiets motioner från ovan nämnda totalt 82 motioner ägnas punkt för punkt åt 22 av 25 utgiftsområden i statshushållet.

Varför inte de andra tre? I utgiftsområde 3 (Skatt, tull och exekution) avviker Vänsterpartiet inte alls från regeringens förslag vilket är anledningen till att området överhuvudtaget inte nämns på de angivna sidorna. I utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets krisberedskap) är det först 2022 Vänsterpartiet vill anslå 3 miljarder mindre än regeringen. I utgiftsområde 12 (Ekonomisk trygghet för familjer och barn) vill Vänsterpartiet se höjningar av anslag till föräldraförsäkring år 2021 och 2022. Därför skrevs inga specifika motioner kring dessa två utgiftsområden nu.

Tillbaka till ”Kleiner Mann – was nun?” Nu vet vi precis vad vårt parti önskar förändra, var vi vill minska kostnaden, var vi vill tillskjuta resurser. Och sedan?

I teorin kan det hända att något yrkande från V, eller från någon av KD, M eller SD undantagsvis vinner gehör i utskott och därefter i riksdagens kammare. Men sannolikheten är försvinnande liten. Så, vilken nytta har vi av allt arbete som våra ledamöter i riksdagen och vårt partis kanslipersonal har lagt ner?

Inte mycket, om vi inte alla hjälps åt att använda oss av underlaget i det dagliga politiska arbetet. Det är ju inte så stor skillnad mellan vad vi ”vill” idag mot det som blev partiets härliga förhandlingsresultat under åren 2014-2018. Det är i princip oftast förslag som betyder oerhört mycket för enskilda, för utsatta grupper, för det lokala samhället, för landet i sin helhet. Det finns väl ingen anledning att låta bli att stå för dessa förslag bara för att vi vet att fyra partier från januariöverenskommelsen förhindrar att något genomförs. Vänsterpartiets politik behöver inte låta sig tystas bara för att väntetiden fram till valdagen i september 2022 känns avlägsen.

Så istället för att jubla över en tiondels procent i opinionsundersökningar eller att deppa om det går åt fel håll, istället för att under dygnets alla timmar ”dela” och ”lika” diverse textfragment och bilder, skriv insändare, förbered anföranden för nästa fullmäktige, skriv stolpar för att kunna höja rösten i nämnder och styrelser. Den som vill föra Vänsterpartiets talan bland jobbarkompisar och i vänkretsen, se till att ta en titt på vad partiet har sammanställt i dessa underlag. Allt behöver man inte kunna men det gör gott att veta vad man står för i det politiska samtalet.

Riksdag och regering – nog så spännande

Som oftast när den kommunala politiken känns tämligen trist, söker jag efter information från andra arenor. I riksdagen har ju Vänsterpartiet börjat finna sig tillrätta med att vara ett rent oppositionsparti.

Så vad är det som händer framöver, vad behöver göras?

På onsdag lämnas regeringens budgetproposition över till riksdagen. Samma dag kl 13 ordnas ”Debatt med anledning av budgetpropositionens avlämnande”. Vänsterpartiets företrädare är som alltid Ulla Andersson. (Jag hinner nog se och höra debatten innan det är dags att ge sig av till kvällens kommunfullmäktige.)

I förväg har vart och ett av de fyra partier som står bakom januariöverenskommelsen fått framträda på diverse presskonferenser och berätta om just den egna framgången i förhandlingarna. Att inte Liberalerna fick uppträda tillsammans med utbildningsminister Anna Ekström, när hon idag presenterade ”skolpaketet”, kan man ha sina funderingar kring. Hur som helst, jag tänker läsa och begrunda just den delen av den kommande budgetpropositionen med extra uppmärksamhet.

Längre fram kommer vårt parti att lämna sin egen budgetmotion. Här finns passager där vi säger varför vissa av regeringens förslag skall avslås, varför andra skall riktas på annat sätt eller med andra belopp och självfallet också partiets egna förslag på satsningar som vi vill att riksdagen skall ställa sig bakom.

Budgetmotioner är centrala i den uppsjö av motioner som kommer från alla riksdagspartier under den ”Allmänna motionstiden” som sträcker sig från dagen för riksdagens öppnande 11 september till 3 oktober. Uppemot 3000 motioner kommer att lämnas, man kan följa inflödet dag för dag på riksdagens hemsida.

På regeringens hemsida kom i veckan listan över propositioner som lämnas under hösten till riksdagen. Uppdelningen är i första hand departementsvis och i andra hand den delen som förväntas behandlas och beslutas under hösten  och en annan del där utskottens förslag först når kammaren under våren 2020.

Listan är lång, här några som jag väntar på att kunna läsa:

Justitiedepartementet: Ett socialt hållbart eget boende för asylsökande 24 september

Finansdepartementet: Ändringar i kostnadsutjämningen för kommuner och landsting 26 september

Utbildningsdepartementet: Komvux för stärkt kompetensförsörjning December

Miljödepartementet: Klimatpolitisk handlingsplan Oktober

Det är ju en hel del av politiken i Stockholm som indirekt och direkt påverkar arbetet i våra kommunala nämnder och styrelser. Då är det bara rätt att försöka hänga med kring detaljerna och inte bara följa tweets och likes och delningar i sociala medier.

Stolthet och bedrövelse

Till att börja med beklagar jag prestigekampen som avgjordes i veckan, skogen på Blåsut skövlades. Under åtta år berättade jag utförligt på Vänsterpartiets lokala hemsida om kampen mellan de boende kring Kindblomsvägen och kommunen.

Vänsterpartiets hemsida var den enda i sitt slag, inget annat parti i Vänersborg publicerade nästan varje dag inlägg om det som skedde på den kommunala politiska scenen.

Den lilla skogen vid Kindblomsvägen var som en liten ö på hela Blåsutområdet, där de boende varje dag kunde glädja sig åt att ha naturen intill sig i direkt anslutning till tomten.

Det ena slutade strax innan årsskiftet, det andra i veckan. Min partikollega Stefan Kärvling berättade med bilder och text idag ”Skogen avverkas vid Kindblomsvägen”. Vi hade fått vetskap om det via mail. Själv åkte jag dit i förmiddags och jag kan bara bekräfta att det är ”sorgligt, ledsamt, bedrövligt och avskyvärt”.

Inget att bli glad över idag? Jovisst, men då får jag ta mig hela vägen upp till riksdagen i Stockholm.

Först är det protokollet från gårdagens debatt. I oktober 2018 tillkom ett större antal nya ledamöter i Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Jag känner mig lite som ålderman när jag lyssnar på var och en som nu för första gången kliver upp i talarstolen. De flesta löser det mycket bra, alla har ju tagit med sig erfarenhet från andra uppdrag.

Politikområdet ”utbildning” är ett av mina favoriter. Daniel Riazat är vår ledamot i utskottet, om honom skrev jag flera gånger på Vänsterpartiets hemsida och även nu på senare tid i denna blogg. ”Suppleanten” i utskottet är Ilona Szatmari Waldau.  

Visserligen var det igår inte hennes första anförande, men jag vill uppmärksamma det särskilt. Först gällde det utskottsbetänkandet om ”Högskolan”, sedan det andra om ”Forskning”.

Ilona Szatmari Waldau berättade under avsnittet ”Högskolan” om flera av Vänsterpartiets förslag till önskvärda förändringar och förbättrade villkor för kvinnliga studerande och i vuxenutbildningen. På hennes anförande följde ett besynnerligt replikskifte med Robert Stenkvist (SD). Det är nog bäst att ta några minuter för att se och höra anförandet och replikerna.

På temat ”Forskning” återkom Ilona Szatmari Waldau till kvinnornas situation i den akademiska världen. Den andra delen i hennes anförande gällde frågan om polisforskning. Vänsterpartiet står bakom polisen, vill förbättra och förstärka deras möjligheter att göra ett gott arbete. Men partiet tar inte del i kapplöpningen om vem som vill tillskjuta mer och mer resurser. Vår uppfattning är att det är genom förebyggande arbete (i skolan, med socialtjänsten, på fritidsgårdarna) som vi hjälper till med att polisen för varje löst uppgift inte får tre nya uppgifter av samma art. Lyssna på hennes anförande, det är kloka tankar.

Från dagens debatt ligger alla anföranden och replikskiften på riksdagens webb-TV. Vänsterpartiets Jens Holm var tongivande i den ”Aktuella debatten” om Klimatpolitik (se mitt tidigare inlägg). Jens Holm framförde partiets syn på att det nu råder ett nödläge för klimatet.

Om inte alla journalister kastar sig över sprickan mellan ”januari-partiklövern” som uppstod i försvarsöverenskommelsen kring 85 miljarder, så borde dagens klimatdebatt nog också få plats i medierna. Men titta gärna själv, fast det är en lång debatt med oerhört många inlägg och repliker.