På onsdag faller klubban

Varför inte ta och klippa och klistra? På riksdagens hemsida beskrivs kortfattat vad som gäller:

I statens budget finns alla statens inkomster och utgifter som påverkar hur mycket pengar staten måste låna. Den innehåller cirka 500 så kallade anslag för olika utgifter. Ett anslag är en summa pengar och kan gälla maxtaxa i barnomsorgen eller underhåll av vägar. De 500 anslagen i statens budget är grupperade i 27 utgiftsområden.

Regeringen har lämnat förslag till riksdagen: Den 21 september lämnade regeringen in sitt förslag till budget till riksdagen. Budgetpropositionen för 2021 bygger på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet.

Under allmänna motionstiden, som i år pågick från 8 september till 6 oktober, kunde riksdagens partier lämna in alternativa förslag till budgetpropositionen i form av budgetmotioner.

Alla 15 utskott arbetar med budgeten, finansutskottet har dock huvudansvaret och föreslår exempelvis om riksdagen ska säga ja eller nej till regeringens förslag om budgetens ramar.

Riksdagen beslutar först om ramarna

Riksdagen beslutar om statens budget i två steg. Först tar riksdagen beslut om budgetens omfattning i stort, det vill säga de övergripande utgiftsramarna. Ramarna bestämmer hur mycket varje utgiftsområde får kosta, de innehåller också en beräkning av statens inkomster för nästa år. 

Debatt i kammaren 25 november: Statens budget 2021 Rambeslutet

Finansutskottets betänkande 2020/21:FiU1

Riksdagen fördelar pengarna mellan utgiftsområdena: I ett andra steg förbereder utskotten förslag till beslut om hur pengarna ska fördelas inom de 27 olika utgiftsområdena.

Riksdagens kammare debatterar och beslutar sedan om förslagen. Därefter sammanställer finansutskottet riksdagens beslut om statens budget i betänkandet 2020/21:FiU10 Statens budget för 2021. Sammanställningen överlämnas till regeringen dagarna före jul.

Så långt texten på riksdagens hemsida.

Än så länge håller kittet för januariöverenskommelsen mellan S, MP och C, L.

På den andra planhalvan finns fyra partier med egna texter: M, SD och KD – helt skilda uppfattningar från det fjärde partiet i opposition, Vänsterpartiet.

På talarlistan har Vänsterpartiet anmält Ulla Andersson och Tony Haddou. Här länkar till Vänsterpartiets reservation;

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken

Och här två tabeller med inget annat än siffror som är ganska enkla att läsa av. Först kolumnen med förslaget från regeringen och C samt L, alltså det som sannolikt vinner efter omröstningen. Sedan fyra kolumner för M, SD, V och KD. Dessa uppgifter är antingen ett tillägg till regeringens förslag eller också ett förslag till minskning eller, vilket markeras med ”0”, ett tillstyrkande av huvudförslaget. 

Den första tabellen visar hur man tänker kring utgiftsramar för 27 utgiftsområden.

Den andra tabellen visar inkomstberäkningar, alltså hur partierna avviker från regeringen i synen på skatter (inkomstskatt, kapitalskatt, skatt på konsumtion).

Många texter, värdefulla texter

När beskedet sent omsider kom att kommunens budgetbeslut skulle fastställas vid fullmäktiges novembermöte, då blev det plötsligt tid över att bevaka annat som kommer att spela en stor roll även lokalt.

Jag kan räkna upp snabbt:

  • Oppositionspartierna i riksdagen lämnar sina budgetmotioner – kan oheliga allianser förändra regeringens förslag?
  • Dragkampen om LAS-utredningen – remissförfarandet avslutas 26 oktober och remissyttrandena börjar komma in
  • En viktig utredning på utbildningsområdet är också ute på remiss – alla yttranden måste inkomma senast 30 november: SOU 2020:33 ”Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola”.
  • Kommer migrationskommitténs misslyckande ändå att skickas ut på remiss? Och om ja, alla punkter eller bara ett antal punkter? 
  • Den allmänna motionstiden i riksdagen pågår för fullt – hittills har det kommit in 2702 motioner, min uppmärksamhet gäller främst motionerna från Vänsterpartiet, så här långt 70 i antalet.

Budgetpropositionen och budgetmotioner är en heltidssysselsättning och mer än så. Det normala är ju att regeringen står bakom sina förslag. Men vid ett antal pressträffar sågs endast företrädare för C och L som med emfas framhöll framgångar vid förhandlingsbordet. Och som ett brev på posten svarade något statsråd på journalisternas enträgna frågor: Jovisst, det var inte så vi ville prioritera, men …  Det är nog tur att riksdagens personal är kompetent och vaken, för diskussionerna i diverse utskott behöver till slut landa i tydliga texter i alla betänkanden. Och när det sedan blir omröstning i riksdagens kammare, misstänker jag att gruppledarna behöver vifta febrilt: Här står vi bakom, här röstar vi på avslag och här är det klokt att avstå …

LAS-utredningen och arbetsmarknadens parters eventuella nya försök att nå ett avtal bevakas i alla medier – ändå ser jag emot att direkt kunna ta del av tankarna från tunga remissinstanser. Arbetsrätt borde kunna vara så enkelt egentligen, men idag saknas förutsättningar för kloka lösningar. 

Lars Stjernkvist summerade några års arbete med den stora gymnasie- och komvuxutredningen innan pandemin hade ställt till det för branscher, enskilda företag och alla som var ute på den oroliga arbetsmarknaden eller ville tillträda ett efterlängtat jobb. Remisserna skrevs under intryck av det kaos som snabbt växte. Statsråden Eva Nordmark och Anna Ekström kallar varannan vecka till en pressbriefing där nya åtgärder föreslås. Dessa akuta frågor leder ännu längre från det som jag ser som Stjernkvists stora svek – han undvek att tala klartext om vilken negativ roll de privata utbildningsföretagens affärstänkande spelar. 

Statsrådet Morgan Johansson låtsas vara tondöv – han vill att migrationskommitténs hela paket med samtliga förslag skall ut på remiss. När Miljöpartiet efter vändningen av Preem nu slipper att behöva ta striden till den yttersta gränsen, så återstå att se vad som sker på migrationsområdet. Dagligen kommer nya berättelser som avslöjar att den enskilda människan är det sista somliga migrationspolitiker har i åtanke när man tävlar om att vara den tuffaste av dem alla. Vad är det som har hänt efter 2015? 

Motionerna är roliga. Även om Vänsterpartiets tunga motioner får det mesta av min tid, så klickar jag mig fram till enstaka motioner från andra partier. Det kan vara någon folkvald som tar upp en fråga så lokal att jag frågar mig vad riksdagen egentligen har att ”göra med saken”. Mindre gulliga och inte alls putslustiga är motionerna från SD. För det första är det ett förfärligt stort antal motioner, dessutom ett antal gånger samma spörsmål i olika motioner från olika SD-ledamöter, samordning verkar saknas. För det andra är det den så fullständigt öppna argumentationen som Björn Söder ägnar sig åt i sina texter. Fascinerande!

Tja, inte alla texter är värdefulla, jag får rätta mig.

I övrigt gäller en ”deadline” – fram till 16:30 tisdag 6 oktober kan motionerna lämnas in, sedan stängs luckan för den ”allmänna motionstiden” den här gången. 

Mellandag idag

27 maj spekulerade jag här på min blogg om reaktionerna på LAS-utredningen. Igår lade utredaren fram resultatet. Och visst var det anmärkningsvärt!

Någon dag i förväg brukar inbjudan till pressträffen komma. Inte så igår, strax innan lunch kom beskedet: Välkommen 15:30.

Det brukar finnas en scen för två – mottagaren inleder, utredaren presenterar, utredaren överlämnar, mottagaren tackar, sedan frågestund.

Igår fanns ett bord och en mikrofon. Och utredaren Gudmund Toijer som presenterade.

Den första frågan var en stilla undran: Hur vill utredaren kommentera att (mottagaren) arbetsmarknadsministern Eva Nordmark redan tidigare under dagen hade förklarat att hon upplevde att utredningen inte levde upp till direktivet?

Och nu vet vi vad alla andra har sagt och tyckt, Martin Ådahl, C, (det var han som lyckades med punkt 20 i januariavtalet) och Nyamko Sabuni, L, som yttrade sig nästan likalydande som näringslivets företrädare.

Karl-Petter Thorwaldsson upprepade tidigare uttalanden, ännu vassare i tonen nu. Marie Nilsson, IF Metall, och Tobias Baudin hade lika förkrossande omdömen.

Jag får erkänna att jag gladdes en aning av Eva Nordmarks reaktion igår och förvånades än mer av Stefan Löfvens uttalanden idag.

Om matchen överhuvudtaget ska spelas på politikens planhalva vet vi inte idag. Att facket och arbetsgivarna ska komma överens när förhandlingarna återupptas till hösten tror jag inte på. Motparten vet ju idag att om facket inte ger sig, så blir det politikens dom som kommer.

Hur tänkte Stefan Löfven egentligen, fanns det ingen i hans team som i förväg visste om den prövning som nu kommer?

I morgon på kvällen ska Vänsterpartiet Fyrbodal med ”digital zoom” utbyta tankar hur läget ska bedömas och vad som finns att vänta framöver. Att Vänsterpartiet kommer att finnas med i fortsättningen vet alla. Även om januariavtalet inte ens ville låta Vänsterpartiet finnas med på avbytarbänken.

På torsdag finns tillfälle att via Facebook följa ett samtal mellan Jonas Sjöstedt, Ciczie Weidby och Gunnar Westin – vad behöver göras?

Överens i stort, men …

Coronavirus och covid- 19 är medicinska termer. ”Coronakrisen” avser i huvudsak tre aspekter: smittospridningen, ekonomisk dalgång och påverkan på samhället i stort. I en flod av information finns risk att många detaljer försvinner.

Någon gång längre fram kommer det att finnas tid och möjlighet att betrakta och utvärdera det som skedde 2020. Just nu är budskapet ”tillsammans”. Den politiska borgfreden känns angelägen.

Ändå bör vi hålla fast att ”tillsammans” avser endast  ”i stora drag”. Det kan vara klokt att dämpa kritiska röster. Dämpa, men inte tysta! Situationen kräver beslut nu, men det finns en risk att det höga tempot hindrar att alla beslut verkligen bli de bästa.

Ulla Andersson förklarade detta i inledningen av sitt anförande i riksdagen igår. Där debatterades under förmiddagen: ”Finansutskottets betänkande 2019/20:FiU59 Extra ändringsbudget för 2020 – Anpassningar av reglerna om stöd vid korttidsarbete och tillfälliga anstånd samt ett effektivare informationsutbyte inom Skatteverket m.m. med anledning av coronaviruset (prop. 2019/20:166)

Vänsterpartiets ledamot anförde: ”Det har varit en torr vår i stora delar av landet, men är det något som duggar tätt är det extra ändringsbudgetar i Sveriges riksdag. Det vi nu debatterar är extra ändringsbudget nr 6. I normala fall är det två ändringsbudgetar per år. De brukar innehålla några miljarder per styck och är en korrigering av regeringens politik under pågående budgetår. Den här extra ändringsbudgeten innehåller utgifter för ungefär 75 miljarder. Det säger något om den ekonomiska kris Sverige befinner sig i och det läge som råder med anledning av coronaviruset.

Och Ulla Andersson förklarade hur Vänsterpartiet ser på partiets roll och uppgift: ”Vänsterpartiet har i processerna med de extra ändringsbudgetarna försökt att arbeta för att de helt enkelt ska bli bättre.

På eftermiddagen kom beslutet, riksdagen avslog två reservationer (från SD och KD) och ställde sig med stor majoritet bakom utskottets förslag. Sju av åtta partier hade i debatten förklarat att ”tillsammans”  inte utesluter avvikande uppfattning i detaljfrågor.

Tänk vad olika – V och SD

Ingenting är sig likt, eller?

Enligt läroboken gäller följande:

  • På våren lämnar regeringen den ekonomiska vårpropositionen till riksdagen. Vårpropositionen innehåller förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Riksdagen inleder arbetet med statens budget när regeringen senast den 15 april lämnar sin ekonomiska vårproposition. Vårpropositionen innehåller regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Regeringen bedömer också det ekonomiska läget och hur ekonomin kommer att se ut framöver. Vårpropositionen innehåller även förslag om budgetarbetets långsiktiga inriktning. Riksdagen beslutar om vårpropositionen i juni. Förslagen till riktlinjer i vårpropositionen ligger till grund för den kommande budgetpropositionen som regeringen lämnar på hösten.
  • Ändringsbudgetar: Ibland blir det inte som regeringen och riksdagen planerat. En myndighet kanske behöver mer pengar än vad den blivit tilldelad i statens budget. Regeringen kan då föreslå att statens budget för pågående år ska ändras. Det kallas ändringsbudget. Regeringen lämnar normalt förslag till ändringsbudget till riksdagen två gånger per år, först samtidigt med den ekonomiska vårpropositionen i april och sedan samtidigt med budgetpropositionen i september.

I år är inget normalt. Innan vårändringsbudgeten kom hade redan fem extra ändringsbudgetar lämnats och klubbats av riksdagen.

Och med stor visshet kan det sägas att mycket sker innan höstens budgetförslag läggs fram. Hur mycket som är kvar från vårens ”riktlinjer” är det ingen som vet.

Medan C och L stödjer regeringspartierna S och MP även kring budgetförslaget, är fyra andra partier opposition. Men inte heller där är något normalt. I slutet av april, när partiernas motioner kring den ekonomiska vårpropositionen lades fram, är det fortfarande mest ”som det är nu, så står vi bakom regeringen” och endast några markeringar, dels på temat ”det kunde ha varit bättre att göra så här”, dels med en blick in i framtiden ”när det här är över, då ….”.

Med detta i minnet gav jag mig in i motionsläsningen. Och på en gång känns det ”normalt” igen, var det inte det vi visste, var det inte så det lät innan krisen, det är inte på annat sätt nu och det tycks kommer att stå kvar även när krisen är över.

Jag vill illustrera med två texter, den första från Vänsterpartiets motion ”Tillsammans genom krisen”, den andra från SD med rubriken ”med anledning av 2020 års ekonomiska vårproposition”.

Vänsterpartiet skrev inga egna budgetmotioner under mandatperioden 2014-2018 . Vänsterpartiet förhandlade med regeringen innan budgetpropositionerna skrevs klart. Och visst blev det resultat uppemot hundra gånger, oftast små förbättringar, någon gång ett större genomslag. Läser man Vänsterpartiets motion, så finns på åtskilliga sidor just sådana punkter som mycket väl skulle ha blivit verklighet om regeringen fortfarande  skulle vilja samarbeta med Vänsterpartiet.

Nu är det inte så. Vänsterpartiets tankar må vara kloka, genomarbetade och behövliga förslag som leder till verklig förändring, men nästan allt kommer att försvinna på vägen genom utskotten, ”besvaras” av finansutskottet och röstas ner i kammaren. Läs gärna texten jag valde här. Är det inte dumt att inget blir av?

SD har varit tyst, mycket tyst. Lever man på att sprida rädsla för att kunna framhålla sig själv som den förlösande räddaren, så är pandemin ett dråpslag. För när det verkligen finns anledning att frukta för sig själv och sina närmaste, då räcker SD:s muskler inte till för att bära den självpåtagna rollen på riktigt.

Men att vara tyst betyder inte att man omprövar något. När jag läser SD:s motion får jag intrycket att man helt enkelt avvaktar. Coronakrisen leder till kaos, mycket går sönder, inget kommer att bli som det varit, dags att sluta upp bakom enkla lösningar. Det är så jag tolkar det avsnittet i SD-motionen som jag bifogar här.

Ingen fara, bara lite mer otakt

Två veckor sedan det senaste inlägget på denna blogg. Vad förklarar pausen?

Det ligger mycket i det som Ali Esbati inledde sitt anförande med i riksdagsdebatten igår: ”Det är på sätt och vis lite lugnande att mitt under extraordinära pandemitider hålla på med den ordinarie ärendehanteringen i riksdagen.”

Min mest aktiva insats gäller ju små och stora frågor som hanteras i den kommunala politiken. Där kan jag inte känna mig lugn. När allt och alla på mycket kort tid har anpassat sig och hanterar kontakter, samtal, diskussioner, överläggningar och överenskommelser med stöd av allehanda digitala verktyg, så konfronteras jag med en annan situation. Inför gårdagens sammanträde i kommunstyrelsen ingen som helst kontakt, efter mötet samma tystnad.

Vore det inte för partikamraten Stefan Kärvlings blogg, total tystnad. Men Stefan måste på samma sätt som jag avstå från att fysiskt närvara där frågorna avgörs.

Visst finns det annat som i allra högsta grad intresserar. Vad förändras nu, hur och varför, vilka förändringar blir bestående när krisen ebbar ut?

Även Ali Esbati vet mycket väl att det i den ”ordinarie ärendehanteringen” redan nu går att avläsa mycket skilda förväntningar om tiden efter covid-19.

Christina Höj Larsen uttryckte det så här igår: ”Coronakrisen blixtbelyser vårt samhälle. Den blixtbelyser dess starkaste sidor av sammanhållning, gemenskap och människor som gör sitt bästa i samhällets alla delar för att hjälpas åt att få vardag och välfärd att fungera. Men krisen blixtbelyser även samhällets svagaste sidor med klassklyftor, ojämlikhet, revor i välfärd och trygghetssystem samt privatiseringarnas pris.”

Det var en full arbetsdag för de riksdagsledamöter som var på plats, av 349 är det endast 55 som genom en överenskommelse utgör den ”kvittade” riksdagen.

För Vänsterpartiet argumenterade Jessica Wetterling i frågor som tillhör dels justitieutskottet, dels socialutskottet: ”Stöd till personer med funktionsnedsättning”.

Partiets ledamot i kulturutskottet, Vasiliki Tsouplaki, debatterade tre betänkanden, däribland ”Civila samhället, inklusive idrott och folkbildning” och ”Kultur för alla”.  Hon har en anmärkningsvärd förmåga att rikta strålkastarljuset på de mest ömmande punkterna utan att förlora sig i detaljerna. För alla som sysslar med dessa frågor på lokal plan ger Vasiliki god handledning.

Ali Esbati då? Han var uppe i kammarens första ärende under den långa arbetsdagen. Andra meningen i anförandet berättade: ”Vi diskuterar nu ett betänkande med den klatschiga titeln ”Riksrevisionens rapport om stöd till start av näringsverksamhet – långsiktiga effekter och Arbetsförmedlingens arbetssätt.”

En briljant genomlysning av en revisionsrapport som säger mer än vad somliga vill låtsas om. Det blev tydligt i ett flertal andra inlägg från de andra partiernas företrädare. Anmärkningsvärt i övrigt var att Centerpartiet, som är det mest drivande parti bakom Arbetsförmedlingens radikala förändring, inte yttrade sig.

Christina Höj Larsen debatterade på en punkt, där tre betänkanden från socialförsäkringsutskottet togs upp gemensamt: ”Migration och asylpolitik, Anhöriginvandring och Arbetskraftsinvandring”. Återigen ett manuskript som visade på noggranna förberedelser inför liknande debatter, med skarpa poäng och formuleringar. Christina Höj Larsen är kämpen!

Det pågår ett arbete i den parlamentariska kommittén som skall leda till ett nytt beslut om den framtida svenska migrationspolitiken. Men i gårdagens debatt blev positionerna tydliga, åtminstone från de flesta partierna. Inte från alla. Det såg man när Carina Ohlsson, S, och Rasmus Ling, MP, pressades av Maria Malmer Stenergard, M, att svara på frågan om ”gymnasielagen – vad vill ni göra nu?”. Här blev Carina Ohlssons sista ord i replikskiftet: ”Det är det svar jag ger nu.”

Jag rekommenderar en titt i gårdagens snabbprotokoll eller att höra och se några debattinlägg i efterhand på riksdagens webb-TV.

För egen del, visst beklagar jag att Vänsterpartiet lokalt visar sin oförmåga till anpassning till den rådande situationen, men nog fyller jag min tid. I dagens GP finns det en välskriven debattartikel från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt: ”Sverige behöver en långsiktig statlig investeringsplan”. Och idag presenterar Ulla Andersson partiets motion om vårens budgetproposition.

Även nu – tydlighet behövs

Igår resonerade jag med mig själv. Då skrev jag: ”Det tycks mig vara det rätta sättet att förhålla sig. ”Slut upp” och visa att du tar ansvar. Men låt inte bli att påtala det som du anser bör ändras i grunden, låt inte heller bli att påkalla rättelser av enskilda mindre frågor om du anser att det behövs.”

Jag följer upp med två texter från riksdagens snabbprotokoll. Ulla Andersson förde Vänsterpartiets talan i torsdags, när den decimerade riksdagen ställde sig bakom finansutskottets betänkande 2019/20:FiU51 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Stöd vid korttidsarbete och andra åtgärder med anledning av coronaviruset”. På fredagen  stod Ali Esbati i talarstolen, när en fjärde extra ändringsbudget diskuterades: 2019/2020:FiU55 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Ytterligare åtgärder på skatteområdet med anledning av coronaviruset”.

Ulla Andersson tillstyrkte för Vänsterpartiet utskottets betänkande i sin helhet. Flera centrala synpunkter hade hon lyckats få gehör för i finansutskottet. Men Ulla Anderssons markeringar gick inte att ta miste på. Redan i inledningen anförde hon: ”Vi kan tydligt se klassamhället i coronakrisens spår. Vi ser det i hur de klassrelaterade sjukdomarna ökar risken för att drabbas av viruset. Vi ser det i skattesänkningarnas spår i hur välfärden har blivit underfinansierad och hur de anställda inte räcker till. Vi ser det i vilka som kan arbeta hemma och vilka som måste åka till jobbet. Vi ser det i om man har råd att stanna hemma eller inte när man blir sjuk.”

Ulla Andersson passade också på att kommentera januaripartiernas utspel om ”pengar till välfärdssektorn” som skedde kort tid innan denna debatt i riksdagens kammare. ”I dag har man presenterat 15 miljarder i år till kommunsektorn och 12 ½ miljard framåt. Med det tillskottet kan vi konstatera att besparingarna nästa år beräknas bli ungefär 20–30 miljarder i kommunsektorn. Det betyder att 40 000–60 000 anställda kanske inte kan fortsätta att jobba.”

Ali Esbati förklarade först partiets inställning: ”Som jag påpekade inledningsvis har Vänsterpartiet hittills stött alla de åtgärder som regeringen lagt fram. Vi ser det som helt nödvändigt att staten i den här situationen tar ansvar för att hjälpa också branscher och företag att överleva. Det handlar om kunnande som byggts upp, om investeringar som gjorts och om sysselsättning som annars kan försvinna i onödan och göra oss alla fattigare som samhälle.

Men fortfarande finns anledning att kritiskt granska alla förslag: ”Någon ordning måste det ändå vara även i krispaketstider. Den sociala och klassmässiga balansen i nödlösningar och stimulansåtgärder kan inte vara så skev som den riskerar att ytterligare bli med den här bredpensliga överföringen i 25–30-miljarders-klassen till företagsägare.

Varpå Ali Esbati avslutade med en hänvisning till Vänsterpartiets reservation: ”Vänsterpartiet avvisar alltså regeringens förslag i den form det nu ligger på riksdagens bord, gällande just sänkta arbetsgivaravgifter.”

Hela debatten kan ses och höras i efterhand på riksdagens webb-TV:

Torsdag 2 april och fredag 3 april

Länkar till snabbprotokoll finns här:

Torsdag 2 april och fredag 3 april

Slutet bra, allting bra?

Vice talman avslutade dagens sammanträde i riksdagens kammare med orden: ”… och därmed är dagens, årets och årtiondets sista interpellationsdebatt avslutad”.

Så kunde det också låtit i onsdags när kommunfullmäktige i Vänersborg möttes. Där var de sista tre interpellationerna inlämnade av Vänsterpartiets ledamöter. Årets tre första kom för övrigt också från Vänsterpartiet. Av årets tretton interpellationer kom tolv från Vänsterpartiet, den trettonde kom från SD.

Lika snävt är det inte i riksdagen. Fast dagens, årets och årtiondets sista fyra (eller tre) interpellationer stod också Vänsterpartiet för, frågorna inlämnades av Amineh Kakabaveh, Lorena Delgado Varas, Håkan Svenneling och Daniel Riazat och avsåg i tur och ordning Iran, Chile, Israel och det fria skolvalet.

I efterhand kan man se och lyssna på debatterna på riksdagens hemsida.

För egen del inväntar jag också senare ikväll eller lördag morgon snabbprotokollet. Det var ”samtalet” mellan utbildningsministern Anna Ekström och vår utbildningspolitiskt ansvariga Daniel Riazat som ska hamna i lilla referensarkivet. Skillnader mellan Vänsterpartiets och regeringens inställning kring det ”fria skolvalet” klargjordes. Utbildningsministern inbjöds av Daniel Riazat att även berätta om en annan skillnad, att vara socialdemokrat i vardagen och i valrörelsen och socialdemokrat i regeringen.

Jag skickade en rad till våra riksdagsledamöter för att visa uppskattning. De flesta av alla 349 ledamöter hemförlovades redan i onsdags.

Men så är det, somliga tycker sig ha gjort ”allt” och nu blir det en längre paus från det ”parlamentarisk-politiska” arbetet. Jag vet att ett mindre antal revisionsrapporter lämnades in på kommunkansliet för någon dag sedan. Och framförallt, efter helgledigheten har konsultföretaget Public Partners för avsikt att avge sin slutliga, skriftliga rapport – ”genomlysningen” som så många av majoritetspolitikerna i Vänersborg har så stora förväntningar på.

Gör Vänsterpartiet rätt eller fel?

Enklare att svara på med facit i handen.

Men om frågan lyder: Berättigad eller inte? Då är mitt svar: Berättigad!

I september 2018 fördelades riksdagens 349 mandat på åtta partier. Därefter blev det många turer och i slutet en överenskommelse i januari.

Innan dess bildades ”budgetmajoriteten M+KD+SD” – först vid årets slut sätts streck för deras beslut.  Men följderna hänger kvar på en rad områden, någon fullskalig återställning blev det aldrig.

”73 punkter” utgör plattformen, men redan i den inledande texten anges djupet: ”I de sakfrågor som omfattas av överenskommelsen kommer Centerpartiet och Liberalerna fullt ut medverka i beredningsprocesser både av utredningsdirektiv, propositioner till riksdagen, förordningsändringar som följer av ny lagstiftning samt i förekommande fall också uppdrag eller regleringsbrev till myndigheter. Det innebär också att de ingående partierna i de sakfrågor som dokumentet omfattar inte ensidigt samverkar med andra partier i riksdagen. Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Första och andra meningen anger hur långt handslaget sträcker sig. Mycket långt, även direkt inflytande över det som egentligen bara borde ankomma på regeringen att avgöra, t ex vad som skall stå i alla regleringsbrev till statliga myndigheter.

Den tredje meningen är nonsens. Vänsterpartiet kan inte avstå från att utöva det uppdraget man fick från väljargruppen som röstade fram partiets platser i riksdagen.

Nu ställs partierna inför ett avgörande. Och det kommer att hagla mängder av osakliga anklagelser. Under alla mina år i den lokala politiken har jag som aktiv för Vänsterpartiet fått uppleva åtskilliga påhopp. Mest från lokala socialdemokrater, som med sin plattform av många mandat fann det enkelt att vilja leka med Vänsterpartiet. Medhårs när V behövdes för att ha majoritet, grovt avvisande när det inte gjorde det.

Vänsterpartiet i riksdagen kan visa att aktuella frågor och krav i ärendet ”arbetsförmedlingen” inte kom från en dag till den andra, partiet uppmärksammade omgående punkt 18 i januariöverenskommelsen. Så gjorde jag när jag som ledamot i fullmäktige och i direktionen i Kunskapsförbundet ställde interpellationsfrågor.  Tidigare, när jag hade ansvar för den lokala hemsidan för Vänsterpartiet i Vänersborg, publicerade jag där inlägg med kompletta texter.

Efter den 11 december 2018 gick jag över till denna min egen blogg. Och där redovisade jag redan i april Vänsterpartiets tankar och oro. Där berättade jag om mina frågor kring arbetsförmedlingen som jag ställde i fullmäktige.

Öppen information, tydliga och tidiga ställningstaganden, rimliga krav med tillhörande motivering – gör man som Vänsterpartiet gjorde i våras och som jag, vill jag påstå, också anstränger mig att göra, då kan man lugnt invänta stormen.

Kleiner Mann – was nun?

Rätt tid att påminna om Hans Falladas klassiker. (I den svenska översättningen blev titeln Hur ska det gå för Pinnebergs? Här skildras Weimarrepublikens sista dagar och nazisternas smygande maktövertagande.)

Men den tyska titeln kommer upp i tankarna även i andra situationer: Jaha, nu vet vi precis – och sedan?

Så kände jag när det hade regnat färdigt på riksdagens hemsida. Den ”allmänna motionstiden” avslutades i veckan och preliminärt noteras att inte mindre än 3310 motioner finns på den långa listan av allt som lämnades in mellan 11 september och 3 oktober.

Från Vänsterpartiet är det endast 82 motioner – andra partier uppvisar helt andra siffror. Av Vänsterpartiets motioner lär det bli mindre än en handfull motioner och yrkanden som kommer att vinna bifall. Samma gäller nog de allra flesta motioner. Det finns en handfull standardformuleringar som senare dyker upp i utskottens protokoll. Alla med samma effekt: Nej. Fast några motioner får ett erkännande innan det ändå blir avslag.

Jag riktade först min uppmärksamhet på budgetdelen i motionsfloden.

Från regeringens sida (S+MP) kommer budgetpropositionen, fast innehållet och alla beräkningar är förankrade i januariöverenskommelsen mellan S+MP+C+L.

Oppositionen på vardera sida om januariöverenskommelsen har skrivit egna motioner. Till höger finns tre motioner, en från vardera KD, M och SD. Till vänster finns Vänsterpartiets budgetmotion.

Mitt partis motion är lång, det är välskrivna texter som motiverar varför Vänsterpartiet ställer sig bakom regeringens proposition på en del punkter, varför man yrkar avslag på andra och istället antingen vill spara mer eller tillföra mer. Dessa beräkningar för 24 av 25 utgiftsområden finns på sidorna 64-68 i budgetmotionen. Där kan man läsa ”Avvikelse från regeringen, miljoner kronor” för åren 2020, 2021 och 2022. Avvikelser både uppåt och neråt.

22 av Vänsterpartiets motioner från ovan nämnda totalt 82 motioner ägnas punkt för punkt åt 22 av 25 utgiftsområden i statshushållet.

Varför inte de andra tre? I utgiftsområde 3 (Skatt, tull och exekution) avviker Vänsterpartiet inte alls från regeringens förslag vilket är anledningen till att området överhuvudtaget inte nämns på de angivna sidorna. I utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets krisberedskap) är det först 2022 Vänsterpartiet vill anslå 3 miljarder mindre än regeringen. I utgiftsområde 12 (Ekonomisk trygghet för familjer och barn) vill Vänsterpartiet se höjningar av anslag till föräldraförsäkring år 2021 och 2022. Därför skrevs inga specifika motioner kring dessa två utgiftsområden nu.

Tillbaka till ”Kleiner Mann – was nun?” Nu vet vi precis vad vårt parti önskar förändra, var vi vill minska kostnaden, var vi vill tillskjuta resurser. Och sedan?

I teorin kan det hända att något yrkande från V, eller från någon av KD, M eller SD undantagsvis vinner gehör i utskott och därefter i riksdagens kammare. Men sannolikheten är försvinnande liten. Så, vilken nytta har vi av allt arbete som våra ledamöter i riksdagen och vårt partis kanslipersonal har lagt ner?

Inte mycket, om vi inte alla hjälps åt att använda oss av underlaget i det dagliga politiska arbetet. Det är ju inte så stor skillnad mellan vad vi ”vill” idag mot det som blev partiets härliga förhandlingsresultat under åren 2014-2018. Det är i princip oftast förslag som betyder oerhört mycket för enskilda, för utsatta grupper, för det lokala samhället, för landet i sin helhet. Det finns väl ingen anledning att låta bli att stå för dessa förslag bara för att vi vet att fyra partier från januariöverenskommelsen förhindrar att något genomförs. Vänsterpartiets politik behöver inte låta sig tystas bara för att väntetiden fram till valdagen i september 2022 känns avlägsen.

Så istället för att jubla över en tiondels procent i opinionsundersökningar eller att deppa om det går åt fel håll, istället för att under dygnets alla timmar ”dela” och ”lika” diverse textfragment och bilder, skriv insändare, förbered anföranden för nästa fullmäktige, skriv stolpar för att kunna höja rösten i nämnder och styrelser. Den som vill föra Vänsterpartiets talan bland jobbarkompisar och i vänkretsen, se till att ta en titt på vad partiet har sammanställt i dessa underlag. Allt behöver man inte kunna men det gör gott att veta vad man står för i det politiska samtalet.