Ingenting är sig likt, eller?
Enligt läroboken gäller följande:
- På våren lämnar regeringen den ekonomiska vårpropositionen till riksdagen. Vårpropositionen innehåller förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Riksdagen inleder arbetet med statens budget när regeringen senast den 15 april lämnar sin ekonomiska vårproposition. Vårpropositionen innehåller regeringens förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Regeringen bedömer också det ekonomiska läget och hur ekonomin kommer att se ut framöver. Vårpropositionen innehåller även förslag om budgetarbetets långsiktiga inriktning. Riksdagen beslutar om vårpropositionen i juni. Förslagen till riktlinjer i vårpropositionen ligger till grund för den kommande budgetpropositionen som regeringen lämnar på hösten.
- Ändringsbudgetar: Ibland blir det inte som regeringen och riksdagen planerat. En myndighet kanske behöver mer pengar än vad den blivit tilldelad i statens budget. Regeringen kan då föreslå att statens budget för pågående år ska ändras. Det kallas ändringsbudget. Regeringen lämnar normalt förslag till ändringsbudget till riksdagen två gånger per år, först samtidigt med den ekonomiska vårpropositionen i april och sedan samtidigt med budgetpropositionen i september.
I år är inget normalt. Innan vårändringsbudgeten kom hade redan fem extra ändringsbudgetar lämnats och klubbats av riksdagen.
Och med stor visshet kan det sägas att mycket sker innan höstens budgetförslag läggs fram. Hur mycket som är kvar från vårens ”riktlinjer” är det ingen som vet.
Medan C och L stödjer regeringspartierna S och MP även kring budgetförslaget, är fyra andra partier opposition. Men inte heller där är något normalt. I slutet av april, när partiernas motioner kring den ekonomiska vårpropositionen lades fram, är det fortfarande mest ”som det är nu, så står vi bakom regeringen” och endast några markeringar, dels på temat ”det kunde ha varit bättre att göra så här”, dels med en blick in i framtiden ”när det här är över, då ….”.
Med detta i minnet gav jag mig in i motionsläsningen. Och på en gång känns det ”normalt” igen, var det inte det vi visste, var det inte så det lät innan krisen, det är inte på annat sätt nu och det tycks kommer att stå kvar även när krisen är över.
Jag vill illustrera med två texter, den första från Vänsterpartiets motion ”Tillsammans genom krisen”, den andra från SD med rubriken ”med anledning av 2020 års ekonomiska vårproposition”.
Vänsterpartiet skrev inga egna budgetmotioner under mandatperioden 2014-2018 . Vänsterpartiet förhandlade med regeringen innan budgetpropositionerna skrevs klart. Och visst blev det resultat uppemot hundra gånger, oftast små förbättringar, någon gång ett större genomslag. Läser man Vänsterpartiets motion, så finns på åtskilliga sidor just sådana punkter som mycket väl skulle ha blivit verklighet om regeringen fortfarande skulle vilja samarbeta med Vänsterpartiet.
Nu är det inte så. Vänsterpartiets tankar må vara kloka, genomarbetade och behövliga förslag som leder till verklig förändring, men nästan allt kommer att försvinna på vägen genom utskotten, ”besvaras” av finansutskottet och röstas ner i kammaren. Läs gärna texten jag valde här. Är det inte dumt att inget blir av?
SD har varit tyst, mycket tyst. Lever man på att sprida rädsla för att kunna framhålla sig själv som den förlösande räddaren, så är pandemin ett dråpslag. För när det verkligen finns anledning att frukta för sig själv och sina närmaste, då räcker SD:s muskler inte till för att bära den självpåtagna rollen på riktigt.
Men att vara tyst betyder inte att man omprövar något. När jag läser SD:s motion får jag intrycket att man helt enkelt avvaktar. Coronakrisen leder till kaos, mycket går sönder, inget kommer att bli som det varit, dags att sluta upp bakom enkla lösningar. Det är så jag tolkar det avsnittet i SD-motionen som jag bifogar här.