Migration – Integration

På fredag träffas migrationskommittén en sista gång. Det vi vet sedan en månad tillbaka är att det inte kommer att finnas något förslag som möter bred enighet. Sekretariatet har skrivit fram en text som partierna ska ta ställning till. Det finns ett antal frågor som kräver besked. 18 augusti skall kommittén rapportera, men innan dess finns det säkerligen ett flertal partier som är angelägna om att framhålla de egna ställningstagandena.

  • Vem avslår förslaget till den framtida migrationspolitiken helt?
  • Vem godkänner någon punkt och avslår andra?
  • Vilka partier hittar varandra i samma yrkande?
  • Vilka reservationer lämnas?

Christina Höj Larsen skriver på sin Facebook-sida att Vänsterpartiet aldrig godkänner att den tillfälliga lagen permanentas. ”Nu försöker jag att lusläsa förslagen och sammanställa allt som talar emot dem på bästa sätt – och samtidigt peka ut den väg vi istället behöver gå för att ge skydd åt de som behöver det och samtidigt rusta både dem och samhället för framtiden.

Kommitténs uppdrag var att komma med ett förslag för den framtida migrationspolitiken. Sannolikt berörs därför överhuvudtaget inte situationen för de ensamkommande ungdomar som enligt gymnasielagen har den teoretiska möjligheten att få permanent uppehållstillstånd.

De senaste veckorna har ett flertal debattinlägg framfört en och samma tanke: Amnesti är den enda rimliga utvägen. Texterna ger en bra beskrivning om hur illa mottagningen av asylsökande ungdomar har varit och varför inga andra alternativ är rimliga idag.

DN Debatt. ”Stärk svensk humanitet: Låt de ensamkommande stanna

Upsala Nya Tidning ”Nu måste de ensamkommande få amnesti

Aftonbladet Ge ensamkommande amnesti i Sverige nu

DN Ensamkommande flyktingbarn

ETC Ensamkommande barn lämnas i sticket

Till sist, ett citat ur ett protokoll från ägarsamrådet för Kunskapsförbundet Väst. Där samråder kommunalråden från Trollhättan och Vänersborg med ledningen för vuxenutbildningen och gymnasieskolorna. Vid mötet 27 maj 2020 noterades på punkten ”Nulägesbild” bland annat följande: ”Beträffande de sk gymnasielagseleverna har det skett en förskjutning av folkbokföringsort. En majoritet bodde tidigare på Restad Gård, men efter Migrationsverkets beslut om att de inte längre fick vistas på anläggningsboendet har de skaffat annat boende. 42 är nu folkbokförda i Trollhättan och 27 i Vänersborg. De femtio platser som var beställda inför 2020 kommer även att behövas 2021.

Frågan om amnesti gäller alltså också ungdomar i vår kommun och i grannkommunen Trollhättan.

Lek med arbetsförmedlingen?

Jag vågar mig på ett påstående: Socialdemokraterna ser inte den pågående förändringen av arbetsförmedlingen som något positivt.

Men det är den socialdemokratiska regeringen som driver på reformen.

Än finns en majoritet i riksdagen som stödjer processen, steg för steg. Endast om regeringen spricker eller om de fyra partiernas överenskommelse upphör att gälla, finns hopp att kunna sätta stopp.

I december 2019 vände jag mig för andra gången till kommunstyrelsens ordförande. Benny Augustssons tydliga besked som svar på min interpellation Uppdatering:  Arbetsförmedlingen i Vänersborg” var följande: ”Det vi kan tro utifrån vad som är sagt idag är väl att vi kanske får upp skyltarna igen för en arbetsförmedling i Vänersborg där det på sin höjd kan finnas en kundmottagning som sedan kommer att hänvisa till privata aktörer som då kommer att titta på kundval, rustning och matchning mot arbetsmarknaden.

Ett halvt år senare lämnade myndigheten Arbetsförmedlingen sin rapport till regeringen: ”Lägesbeskrivning – Arbetsförmedlingens lokala närvaro 2020-06-15”.

Vänersborg nämns i bilaga 3 under rubriken ”Sammanställning 132 orter med arbetsförmedlingskontor aktuella för avveckling enligt beslut 2019”.

Följande anteckningar görs för Vänersborg:

  • AF-kontor avvecklas enligt tidigare beslutad plan 2020-01-01
  • Servicekontor på orten (ja eller nej) – ja 
  • Form av ändamålsenlig lokal närvaro – närliggande kontor
  • Överenskommelse och/eller avtal som kan möjliggöra varaktig lokal närvaro finns (Ja/Nej) – ja

Då kan vi gå direkt på den sista punkten – överenskommelsen. Sedan 1 juni 2020 gäller tills vidare: ”LOKAL ÖVERENSKOMMELSE OM SAMVERKAN FÖR TROLLHÄTTAN, VÄNERSBORG OCH GRÄSTORP”. Utöver namnteckningar från tre kommunledningar är det chefen för Arbetsförmedlingen Fyrbodal som står för en överenskommelse med syfte ”Genom samverkan utifrån lokala behov, långsiktigt och varaktigt minska långtidsarbetslöshet i ovan nämnda kommuner”.

Jag vet inte om texten följer en gällande nationell mall eller om texten togs fram av våra kommuner tillsammans med arbetsförmedlingen. Med punkterna ”Syfte”, ”Övergripande mål” och ”Målgrupp” klargörs svaren på frågorna ”Vad och varför samt för vem”.

Punkt 5 ”Lokal modell” svarar på frågan ”Hur gör vi?”.: ”Parterna åtar sig att arbeta enligt den i bilaga 1 beskrivna modellen. Bilaga 2 beskriver planerade och pågående jobbspår med dess innehåll och utformning. Bilaga 3 beskriver begränsningar i samlokalisering under rådande exceptionella läge.

Handlingen på fyra sidor fick jag från socialförvaltningen. Nämnda bilagor fanns inte där. Hittills har jag fått hjälp med bilaga 1 från kommunstyrelsens förvaltning, semestern gör att jag får vänta på de andra två ett tag till.

Jag chockades när jag läste bilaga 1. Mest över det jag såg, men också när jag upptäckte att jag hade helt försummat att lägga ihop 1 och 1.

När Benny Augustsson besvarade min interpellation i december, nämnde han ”kundval, rustning och matchning”, som i debatten förkortas KROM.

Vänsterpartiets Ali Esbati hade i mars i en interpellation i riksdagen efterlyst arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks synpunkter på just den delen, KROM, i den pågående reformeringen av arbetsförmedlingen.

Jag bloggade om debatten, den var klargörande. I ett mail till Ali Esbati uttryckte jag mig så här: ”Eva Nordmarks blick säger egentligen: sluta, du och jag vet att du har rätt, vi kommer någon gång i framtiden att tillsammans rätta allt det här som jag nu tvingas till.”

Vad jag inte fattade då och upptäckte först nu i denna bilaga 1: Vänersborg och Trollhättan tillhör dessa utvalda 32 kommuner där konceptet KROM skall få lov att prövas. Nu har jag läst på [sida 8 och 9, fast där talas om ROM] och jag känner stort obehag. Jag har också googlat och inhämtat information om vilka enskilda entreprenörer som söker att tas med i laget ”fristående arbetsförmedlare”. Visserligen låter texten på deras hemsidor insmickrande, man tror sig ha att göra med ideella krafter som medmänskligt bryr sig om den som behöver handledning på en stenhård arbetsmarknad. Men ingen ger sig in i ett KROM-äventyr om det inte skulle finnas något att vinna.

Temat ”arbetsförmedlingen” har högsta aktualitet. Just idag publicerar SVT på sin nyhetssida en signal hur det ser ut hos arbetsförmedlingen.

Och regeringen har skickat ut utredningen ”Kommuners medverkan i den statliga arbetsmarknadspolitiken” på remiss. Senast den 13 november anmodas alla tillfrågade myndigheter, kommuner [så även Trollhättan] och andra aktörer att lämna synpunkter. Därefter får vi se om regeringen går vidare med en proposition. Eller om en helt annan politisk verklighet gäller.

Jag upprepar: Inte heller socialdemokraterna ser den pågående förändringen av arbetsförmedlingen som något positivt. Men än så länge är det just det som den socialdemokratiska regeringen arbetar med.

Länge sedan – var ska jag börja?

Inget inlägg på denna min blogg sedan 14 juli. Inte konstigt att jag fick ett mail med frågan om ”varför inte? vad nu? inte har du drabbats …?”

Nej, inte alls. Jag följer alla uppmaningar till punkt och pricka.

En bidragande orsak kan ha varit att jag skaffade en ersättning för min iPad Air 2 som har hängt med i lite mer än fem år. Fick slå upp handboken åtskilliga gånger för att lära mig det nya. Och så gick det inte att låta bli att leka stundtals. Oj, vad tiden går.

Den andra anledningen är att jag inte kommer underfund med hur jag ska komma igång igen. Det mesta hänger i luften, avgörs inte nu utan senare. Får se vad jag väljer. Här är den aktuella listan, inte rangordnad på annat sätt än att det som står i slutet verkligen kan vänta ett tag.

MIGRATIONSPOLITIK 

Den parlamentariska kommittén tvärstannade i början av juli, först 18 augusti lägger sekretariatet ut det man uppfattar vara det lilla alla eller de flesta vill vara överens om. Jag håller mig för stunden till den sammanfattningen som Christina Höj Larsen lade ut på Facebook redan 7 juli.

ENSAMKOMMANDE

Situationen för ungdomar som finns bland oss under gymnasielagens villkor är horribel. Kommentarerna pekar alla på en enda vettig lösning. Med undantag för den viktiga rösten av statsrådet Morgan Johansson. Som för det mesta dock avböjer att kommentera.

ARBETSFÖRMEDLINGEN

Två utredningar har skickats ut på remiss. Eva Nordmark hänvisar till att det gäller att invänta det som skrivs. Onekligen en balansgång för henne, kravet från de fyra partiernas överenskommelse är tydligt, men insikt och bättre vetande borde väga tungt.

Nu tillkom en spännande lokal fråga. Sedan första juni gäller en överenskommelse om samarbete som undertecknades av arbetsförmedlingen och tre kommunledningar i Trollhättan, Vänersborg och Grästorp.

SKOLPOLITIK

Även här är två utredningar på remiss. Båda emottogs med stora förväntningar. Men båda präglas av ett försiktigt tassande förbi de avgörande frågorna.

FLYGPLATSEN

Jag har tidigare i kommunfullmäktige argumenterat mot kommunens betalningsansvar för den regionala Fyrstads flygplats. Nu har allting förändrat sig och mina invändningar kan formuleras mot bakgrund av flygstoppet som förmodligen fortsätter.

KOLLEKTIVTRAFIK 

I kommunfullmäktige var jag på gång med förslag att ändra på den ofattbar stora arbetspendlingen med egen bil mellan i första hand Vänersborg och Trollhättan. Nu gäller annat – visserligen har pendlingen avtagit med ”jobba hemma”-lösningen, samtidigt har nya bilar tillkommit med alla som absolut inte vill resa kollektivt just nu.

Möte på distans 

Vänersborg ordnar nämndsmöten och även fullmäktige på ett speciellt sätt. Distans ja, men bara distans från ett rum i kommunhuset till andra rum i kommunhuset.  Som om detta inte räckte med denna unika lösningen, så har en centerpartist från Vänersborg vågat sig längre. När direktionen i Kunskapsförbundet ordnade sitt junimöte på riktig distans via utmärkta Microsoft Teams, så överklagade han till förvaltningsrätten i Göteborg.

Räknar jag rätt så skissade jag nu på sju kommande inlägg. Får se vad jag börjar med. Men visst, det fanns fler stolpar på min gamla iPad. Men när jag skickade allt till ”molnen tur och retur”, så passade jag på att gallra något. Sortera, inte slänga.

En ny månads första dag, rätt tillfälle att lova ett slut på tystnaden.

Femtio år på dagen

14 juli 1970 – jag parkerade min blåa Volkswagen på Västra Skansgatan i Haga  Göteborg. Just när protesterna lyckades stoppa rivningshysterin där. Den lilla lägenheten på andra våningen i hörnet mot Haga Nygatan hade Per-Arne Tjäder och Tomas Forser fixat för mig. Båda tillhörde Göteborgs-gruppen  från tidskriften Zenit (som dock hade flyttat till Malmö).

Kontakten hade en mycket enkel förklaring – 68-generationen kände inga gränser, diskussionerna försiggick i Berlin och i Sverige.

14 juli 1970 – inte visste jag att jag hade kommit till Sverige för att stanna. Då som nu en tisdag. Torsdag 9 juli hade jag fått mitt examensbevis – Diplom-Politologe, Freie Universität in Westberlin. Examen motsvarar dagens magister. Jag behöver slå upp mitt Prüfungszeugnis för att påminna mig om detaljerna: Huvudämne Innenpolitik, sidoämnen Theorie der Politik, Aussenpolitik och Vergleichende Lehre. Uppsatsen däremot kommer jag aldrig att glömma: ”Fallstudie zum Streik in der Bremer Hütte”.

En vild strejk i den västtyska metallindustrin, Bremen i september 1969 – vi intervjuade på plats och sammanställde en uppsats som inte fick högsta betyg, men det räckte till som den sista delen av examensvillkoren. Det var i Bremen som jag lovade en arbetare med ett handslag att visst, jag ska söka mig ett jobb ”in der Produktion”.

Det var en av anledningar att jag kom till Göteborg. Utan att tala svenska, vart sökte man sig? Till Torslanda och Volvo, men det blev aldrig napp. Inte vet jag hur det gick till men en fackpamp hade fått uppdrag att träffa mig för ett samtal, hemma hos mig. På väggen fanns affischer med Karl Marx och Friedrich Engels. Kompisen Per-Arne Tjäder, som var närvarande, sammanfattade direkt efteråt: Det blir nog inget jobb. Men innan djungeltelegrafen hade hunnit fram till Gamlestaden, lyckades jag bättre hos SKF. Det blev två hela år i produktionen.

Att jag hann komma till Sverige just på franska nationaldagen tackade jag min envishet för. Söndag 12 juli packade jag med hjälp av två studiekompisar, Barbara och Rüdiger, allt jag ägde i min Volkswagenbubbla. Att vi lyckades!

Men redan vid gränsövergång i Staaken var det stopp. Jag skulle ju till färjan i Sassnitz. Det kan du, sade Volkspolizisten, men först vill jag se vad du har i bilen: Alles auspacken! Jag vägrade för jag visste att jag ensam aldrig skulle kunna packa in igen. Vi testade varandras tålamod! Morgonen blev middag, det blev nästan kväll innan jag fick tala med den befälhavande. Jag hade blivit inbjuden till Göteborg av svenska vänner i det kommunistiska partiet att övervaka valrörelsen och valet i september 1970. Halvsanningen funkade, jag hann till Sassnitz och kom till Trelleborg. (50 år senare läser jag i media att den färjeförbindelsen läggs ner, nu 2020, också ett sätt att fira ett jubileum!)

I Göteborg blev det full fart. Kursverksamheten under hösten 1970, inskriven i svenska steg 2 och steg 4 samtidigt. Alla kamrater som ville pröva sin tyska eller engelska med mig fick höra: Tala svenska med mig!

Jag blev medlem i partiet direkt och avslutade därmed min tyska partitillhörighet. I Västberlin fanns aktiva grupper till vänster i socialdemokratin som gjorde det meningsfullt att finnas med. Inte här i Sverige, det märkte jag när jag lyssnade på vad som sades på LO-möten och hos metallfacket. Och det fick jag betala för när jag blev aktiv i Hållarefabriken på SKF – verksledningen och facket i skön samklang förflyttade mig till en plats i källaren, direkt under maskinhallens tyngsta plåtpressar.

Berlin då? Jo, en gång 1971 till hösten, var jag nere vid Otto-Suhr-Institutet. För Elmar Altvater och hans assistenter presenterade jag utkastet till vad jag ville promovera med: Det unika äktenskapet mellan ett politiskt parti och en stark fackföreningsrörelse. Man lyssnade på mig, det långvariga och till synes eviga sambandet mellan SAP och LO var något som var intressant. Men jag glömmer aldrig vad som hände när jag avslutade min föredragning: Altvater: ”Und wo ist der marxistische Ansatz?

Även om jag ansökte om medborgarskap i Sverige först i år, 2020, så var det tydligt att jag redan efter ett år hade tappat mycket av det som präglade den tyska vänsterradikala diskussionen.

Och eftersom det tillkom en annan, den viktigaste anledningen redan under våren 1971 så blev det rätt: Jag hade kommit för att stanna.

Sträck på dig, Kunskapsförbundet!

Det behövs inte allt för många ord när det fungerar. Och visst känns det bra att få berömmande ord. Vi är på rätt väg. Fast förutsättningarna inte var de bästa.

Vid senaste mötet med direktionen, ett helt digitalt sammanträde någon dag efter midsommar, var en punkt ”Kompensatoriska insatser och resursfördelningsmodell”. Protokollet anger att ”direktionen noterade informationen”,

Utvecklingschefen Maria Hildefors nämnde också för direktionens politiker att Skolinspektionens rapport över den regelbundna kvalitetsgranskningen nyss hade kommit. Eftersom jag hade tillfälle att justera protokollet, bad jag om en komplettering med följande mening: ”Rapporten in sin helhet kan läsas på Kunskapsförbundets hemsida i diarium för Kunskapsförbundet Väst.

Jag vill nog ändå lägga en direktlänk till Skolinspektionens rapport. Dokumentet är på 23 sidor och innehåller en beskrivning om ”vardagen” i förbundets tre gymnasieskolor.

Det är en utmärkt beskrivning av insatser som sker när inte allt utvecklades som man hade hoppats på. Ett digert analysarbete kom igång: Vad gick fel? Vem missade göra vad? Vad såg vi inte? Vad kan vi pröva? Hur ska vi tänka?

Jag vill verkligen rekommendera att tackla hela rapporten, en sammanfattning skulle inte ge rättvisa åt det arbete som görs av skolornas personal och elever.

Men här Skolinspektionens ”Beslut” i sin helhet:

”Skolinspektionen bedömer att myndighetens kvalitetskriterier uppfylls i Kunskapsförbundet väst i följande utsträckning:

Huvudmannens analys av studieresultat och trygghet:Huvudmannen gör i hög utsträckning relevanta analyser av studieresultat och resultat avseende trygghet, som kan utgöra underlag för förbättringsåtgärder inom dessa områden.

Huvudmannens kompensatoriska arbete: Huvudmannen har i hög utsträckning vidtagit relevanta kompensatoriska åtgärder, som syftar till att elever med sämre förutsättningar ska nå utbildningens mål så långt som möjligt.

Skolinspektionen har efter granskningen av Kunskapsförbundet Väst inte identifierat några utvecklingsområden. Skolinspektionen avslutar härmed granskningen.”

Anser du att Sverige skall …?

Svt/Novus ställde frågan: ”Anser du att Sverige skall ta emot fler eller färre asylsökande?

I redovisningen kan läsas: ”Novus har frågat drygt tusen personer. Den största gruppen, 63 procent, svarar att de vill att Sverige tar emot färre asylsökande än 2019, då ungefär 22.000 sökte asyl. De som vill ha färre har ökat jämfört med förra gången frågan ställdes, 2018. Då var motsvarande andel 56 procent.

Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator för SVT, skriver. ”Det finns flera förklaringar till den här opinionsförändringen. Många väljare anser uppenbart att Sverige tagit emot för många asylsökande de senaste åren. Flyktingkrisen 2015 är fortfarande i färskt minne och samtidigt uppfattas integrationen som otillräcklig.”

Ja, 2014/2015 i färskt minne och även att integrationen inte fungerar bra.

Men hur är det idag med asylsökande som kan ta sig till Sverige för att kunna lämna en ansökan? Senaste uppgifter är från maj 2020 och finns att hämta i Migrationsverkets rapport till regeringen. Migrationsverket ska redovisa prognoser för 2020-2023 vid fyra prognostillfällen årligen.

Antalet asylsökande i Sverige bedöms fortsätta på en lägre nivå åtminstone fram till halvårsskiftet 2020. Om reserestriktionerna upphör kan dock antalet asylsökande öka i höst på grund av det osäkra läget längs östra Medelhavsrutten. Mot bakgrund av det förändrade omvärldsläget skrivs planeringsantagandet ned från cirka 23 000 till 21 000 asylsökande, medan prognosintervallet justeras till 16 000 – 28 000. Bedömningarna utgår från ett förenklat antagande om att de särskilda reserestriktioner som upprättats i samband med coronapandemin börjar att lättas upp i sommar. Om restriktionerna istället skulle kvarstå under hela året kan antalet asylsökande bli ned mot 10 000 eller färre.

En asylansökan bedöms alltid individuellt. Men i den politiska debatten kring riktmärken och volymmål och även i opinionsundersökningar bollas siffror.

På varje smartphone finns en kalkylator. SCB lämnar uppgift om befolkningen idag och gör prognoser om utvecklingen. ”I slutet av 2019 var Sveriges folkmängd 10 327 589 personer.

Divideras folkmängden med 21 000 så är resultatet: 0,0020333884317046311583 inte en procent, inte en tiondels procent, inte en hundradels procent, utan två tusendels procent

Jag inser självfallet det meningslösa att argumentera bara med siffror. Det biter inte att säga: Sverige kan inte ta emot alla världens flyktingar. Såklart inte, FN uppskattar att 79 miljoner människor är på flykt.

Men Sverige har tagit emot asylsökande förr och under en mängd av år har det beviljats permanenta uppehållstillstånd. En förutsättning för en snabbare, en bättre, en strukturerad integrationsprocess. Integration fungerar om viljan finns. Om tillräckligt många som ”finns i Sverige” vill ge de få som nu kommer hit en ärlig chans.

Ett korrekt bemötande är att se till den enskildes behov. Samhällets kostnader kan för någon vara omfattande på kort sikt. Misslyckas integrationen i enskilda fall helt så uppstår bidragsberoendet under längre tid.

Samtidigt vet vi att Sverige profiterar från invandringen. En av de senaste undersökningarna kommer från Lund: ”Utbildningsbakgrundens betydelse för flyktinginvandrares etablering på arbetsmarknaden”.

Vi möter överallt i samhället människor som under en kortare period tillhört gruppen ”nyanlända”. Idag möter vi den ene som bussförare eller pizzabagare, många andra i allehanda serviceyrken i privat och offentlig verksamhet. Här finns invandrare vars utbildning inte ledde fram till motsvarande arbete. Samhällsekonomisk är det bara att beklaga att det avgörande steget inte kunde tas.

Hos den polske tandläkaren, den syriske kirurgen, den irakiske entreprenören däremot är det bara att erkänna att Sverige slapp betala den långa, den akademiska utbildningen.  Sfi, grundläggande svenska, någon kompletteringskurs kostar småpengar jämfört med vad flyktingen fick i sitt hemland, hade med sig i bagaget och som kunde ha blivit en present till Sverige vid ankomsten här.

Christina Höj Larsen sammanfattar vad som hände när migrationskommittén inte kom fram till ett beslut. En snarlik analys framkommer i tidningen ETC.

Det fanns ett uppdrag från regeringen, visserligen. Olika partier läste uppdraget på olika sätt. Nu återstår att se vad som väger tyngst i det fortsatta arbetet: Är det partiernas politiska spel som inte tillåter att förlora någon väljare? Eller är det att vi besinnar oss och återgår till att högt värdesätta ett humanistiskt förhållningssätt till människor i nöd, till människor som gör anspråk på sin rätt att be om hjälp.

Ingen rast och ingen ro

Vid senaste mötet i direktionen för Kunskapsförbundet berättade verksamhetschef Jan-Erik Andersson kortfattat om vuxenutbildningens situation. Så många uppdrag, så stora behov och ett gungfly på grund av alla besked om förändringar som har en sak gemensam: det här gäller för stunden, inget sagt om tiden framöver.

Från arbetsmarknadsdepartementet och från utbildningsdepartementet kommer information på löpande band om regeringens satsningar som skall fånga upp något av allt som förändras till följd av Coronakrisen.

Sverige har länge haft långtidsarbetslöshet, många har förgäves försökt att bli förvärvsarbetande. Antalet nytillkommande i arbetslöshetsstatistiken är nu skrämmande högt.  Men så tillkommer också ungdomar som efter sin utbildning misslyckas med att komma ut till ett första jobb.

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark tillträdde i regeringen så sent som i oktober 2019. Simkunnig var hon, Eva Nordmark har en gedigen meritlista. Men visst finns det risk att drunkna i det som redan fanns att hantera och allt som tillkommer vecka efter vecka.

Myndigheten Arbetsförmedlingen skall reformeras, målsättningen finns kvar. Men januaripartierna tolkar olika och för stunden råder paus. Utredningen ”En moderniserad arbetsrätt” har skickats på remiss, svaren förväntas senast 26 oktober. Inga kommuner har fått en remissbegäran, som skickades till 57 organisationer och myndigheter.

Den andra remissen gäller utredningen ”Kommuner som utförare av tjänster åt Arbetsförmedlingen”. Trollhättans stad är en av 122 instanser som har fått inbjudan att ta ställning med ett eget remissvar. 13 november är sista dagen.

Under remisstiden brukar ett viss lugn råda, men nu är allt annorlunda. Ständigt synliggörs nya krav på snabba ingripanden, antingen är det regeringen som tar egna initiativ eller så är det växande kritik från ett eller flera oppositionspartier.

I kommunen är det socialförvaltningen som möter de mest uttalade behoven om omedelbart stöd, inte minst i form av försörjningsstöd. Förväntningar som riktas till Kunskapsförbundet gäller utbildningsinsatser. Den som gick miste om sin anställning och behöver omskolning vill inte gärna ställa sig i kö. Är det inte till grundläggande yrkesutbildning så kan det vara att göra sig behörig till högre utbildning. Ungdomar, som egentligen hade velat ”jobba någon tid” måste tänka om. När inga lediga jobb finns, är högskoleutbildning ”nu” ett alternativ.

Från regeringen och riksdagen kommer nya utfästelser i strid ström i form av extra ändringsbudgetar. Men för det mesta utmärks alla åtgärder av en enorm osäkerhet. I bästa fall tillförsäkras resurser året ut, i många fall inte ens så långt. Men i personalintensiva verksamheter vill socialförvaltningen kunna anställa kompetent personal ”på riktigt”, inte som tillfällig resurs. Kunskapsförbundet behöver veta om utbildningar som sträcker sig längre än till årsskiftet kan räkna med statlig finansiering fram till avslutningsdagen.

När inga nämnder, styrelser eller fullmäktige har något möte under två-tre långa månader, så upplever jag det som både en krävande och stimulerande uppgift att hålla sig ajour med allt som sker. Idag är detta fullt möjligt, digitaliseringen erbjuder omedelbar tillgång till alla underlag och dokument. Tänk vilken utveckling det har varit under de snart fyrtio åren jag varit förtroendevald i Vänersborg. Tänk om våra beslut hade hängt med i denna positiva trend.

Migration – mina tankar

Kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken tillkallades enligt regeringens bemyndigande i juni 2019. Direktivet har citerats från olika håll på olika sätt. Även punkten 67 i januariöverenskommelsen som är bakgrunden framförs med olika betoning. Egentligen är denna punkt kort och koncis: ”Gör upp om den framtida migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté. Partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén.”

De senaste dagarna har alla medier varit fyllda med information och spekulation. Tidpunkten 15 augusti ligger fast som dagen när kommittén skall lämna resultatet av sitt arbete. Men med alla utfästelser som kommit borde vi redan tidigare få veta om det blir en överenskommelse och vilka som i så fall står bakom.

Jag saknar Vänsterpartiets röst. Visserligen vet jag och många andra vad Vänsterpartiet står för. Därutöver vet vi att Vänsterpartiet inte svajar i migrations- och asylfrågor. Ändå tycker jag att vår företrädare i kommittén, Christina Höj Larsen, borde få mer uppbackning av partiet, i skrift, ljud och bild.

När jag lyssnar på de andra partiernas representanter så är det en sak jag inte hör någon säga: Att Coronakrisen inte har lett till ett totalstopp av all offentlig verksamhet, det har Sverige hundratusentals invandrare att tacka för.  Så många som kommit hit och som idag arbetar i vård och omsorg och i serviceyrken!

Något annat som jag inte heller har hört: Med mycket kort varsel har ofattbart stora offentliga finanser lösts ut för att stå emot hotande ekonomiska avbräck. Förslag blev beslut i ett tempo som vi sällan skådat. Alla såg, det fanns pengar, det gick att komma överens. Tänk om samma skulle hänt när den senaste stora flyktingvågen var för fem, sex år sedan. Det dröjde med utbildning, det krånglade med att finansiera inskolning i yrkeslivet, bostäder saknades, så många fick vänta så länge. Integration kostar, ja, men insatta pengar skulle ha gett avkastning mycket tidigare och mycket bättre. Olidliga väntetider för nyanlända – och ekot från så många som motsätter sig invandringen: Vi klarar inte detta.

Lyssnar man ordentligt så framkommer en tydlig bild: Det finns knappt någon som invänder mot att arbetskraft med annan än svensk bakgrund bidrar till välståndet här i landet. Arbetskraft ja, men när det gäller människan som står för denna arbetskraft, då är det ”vi” som räknas, och då är det ”vi” som har rätt att bestämma vem och vilka som får lov att knacka på hos oss. Krig, förstörelse, klimatkris, svält? Vi måste enas kring ”riktmärken” om hur stor ”volym” av elände som får finnas i världen.

Nödvändiga frågor till Ann Linde

Riksdagen är på väg att avslutas, ett fåtal frågor återstår. Men innan riksmötet formellt öppnas igen 8 september är ett antal tillfällen inbokade för interpellationsdebatter.

På Helgeandsholmen finns olika sätt att efterlysa besked: I frågestunderna har ledamöterna tillfälle att under en eller två minuter få ett svar från något statsråd direkt i kammaren. Skriftliga frågor och skriftliga svar någon vecka senare är ett annat sätt att få besked på någon specifik punkt.

Interpellationer ger tillfälle för riktiga debatter. Den skriftliga interpellationsfrågan har statsråden och framförallt statsrådens medarbetarstab någon vecka på sig att fundera över. Det lämnas ett längre svar som också läses upp av den tillfrågade ministern i inledningen av debatten. Sedan följer tre tillfällen för interpellanten att följa upp frågan och svaret som gavs, samma antal inlägg har också statsrådet. Vill någon annan ledamot komma med egna inlägg, så ges två gånger tillfälle att komma med i debatten.

Det finns många interpellationer som ganska omgående faller i glömska. Andra däremot kan vara nog så betydande och vägvisande, de berör känsliga frågor och kan ha konsekvenser långt utanför riksdagen.

Igår var det Håkan Svenneling, V, och partikollegan Daniel Riazat som debatterade med utrikesministern Ann Linde på temat ”Rasism i USA”. Texten i Svennelings interpellation avslutades med: ”Avser ministern att lyfta den strukturella rasismen med USA:s regering?

Håkan Svenneling slog fast: ”USA är för Sverige i många utrikespolitiska frågor en viktig partner. Därför upplever jag ofta Sveriges kritik av USA som svag, särskilt när det kommer till frågor i den amerikanska inrikespolitiken. Den täta kontakten med USA borde i stället resultera i en tydligare kritik av de system som upprätthåller rasismen i USA.”

Ann Linde hade färdigskrivna manuskript för varje inlägg. Det märktes tydligt hur känsligt det anses vara att yttra sig om det som varje dag blir mer och mer uppenbart. USA har i grunden ett politiskt system som skall garantera det som kallas för ”balance of power”. Ingen, verkligen ingen, ska okontrollerat kunna utöva makt som inte konstitutionen ger. Eller skulle vilja…

Daniel Riazat påminde om svensk utrikespolitik, om ord och handling i en annan tid, när han nämnde Olof Palme: ”Han blundade aldrig för den apartheid som rådde i Sydafrika eller de folkrättsvidriga amerikanska attackerna mot Vietnam, han tvekade inte när det kom till att ta ställning mot mördaren Franco i Spanien och han ställde sig alltid på folkets sida i dessa frågor.

Jag ser nu tidigt på morgonen att gårdagens interpellationsdebatt inte får något större utrymme i medierna. Jag vill verkligen rekommendera att ta tid och lyssna på hela debatten, på en och samma länk finns inspelningen på riksdagens webb-TV och även hela protokollet.

Flygplatsens framtid?

Nästan inte längre någon kondensstrimma på den blåa himlen. Långdistansflygning från Oslo som många gånger går söderut över vårt område förekommer knappast längre. På appen Flightradar 24 kan jag identifiera ett flygplan på väg från Bejing till London Heathrow. Ljudet från trafikflyget hörs sällan. Jag vill veta vem som bryter tystnaden. (Jag vet – JAS-plan från och till Såtenäs! Men det är annat!)

Och tyst är det också på den regionala Fyrstads flygplats. Enstaka hobbyflygare med lediga stunder under helgen. Helikoptrar hörs då och då – och varje gång den stilla undran: NÄL? Sahlgrenska?

Idag svarar infrastrukturminister Tomas Eneroth på en interpellationsfråga som Ann-Sofie Alm, M, ledamot från vårt distrikt, ställde om ”Regionala flygplatser”. Hennes tredje och avslutande fråga är: ”Vilka snabba åtgärder och prioriteringar kommer ministern att vidta för att säkerställa de kvarvarande regionala flygplatsernas överlevnad?” Jag får återkomma när jag hört svaret.

Idag läser jag också motioner som partierna lämnat med anledning av ytterligare en proposition ”Extra ändringsbudget för 2020”. I Vänsterpartiets motion ser jag förslaget: ”3.  Riksdagen avslår förslaget om att godkänna den föreslagna användningen av anslaget 1:6 Ersättning avseende icke statliga flygplatser inom utgiftsområde 22 Kommunikationer.

Vänsterpartiet har en utförlig motivering för sitt ställningstagande:

Stöd till icke-statliga flygplatser

Regeringen föreslår att ersättningen till kommuner för att finansiera delar av driftunderskotten vid kommunala och privata flygplatser utökas med 100 miljoner kronor. Vänsterpartiet menar att detta stöd måste villkoras. Inget stöd bör ges till persontrafik vid kommunala/regionala flygplatser som inte behöver det av regionalpolitiska skäl, om de inte samtidigt beslutar att inleda en avvecklingsprocess av flygplatsen för persontrafik. Det är nödvändigt för klimatets skull. Brandflyg, ambulansflyg och annan samhällsviktig flygtrafik undantas och ska fortsatt kunna trafikera flygplasterna. Ett sådant krav är rimligt att ställa på mottagarna av stödet och att staten som ägare av SJ bör ge företaget i uppdrag att öka alternativt införa direkt tågtrafik till större städer som berörs av en sådan nedläggning av flygplatser. Mot denna bakgrund står Vänsterpartiet inte bakom det stöd till icke-statliga flygplatser som regeringen föreslår. Riksdagen bör avslå förslaget om att godkänna den föreslagna användningen av anslaget 1:6 Ersättning avseende icke-statliga flygplatser inom utgiftsområde 22 Kommunikationer. Detta bör riksdagen besluta.

Jag är spänd på att se hur partierna i riksdagen förhåller sig när det röstas om regeringens förslag. Miljöpartiet borde väl?

I november besvarade kommunstyrelsens ordförande, Benny Augustsson, S, min interpellation ”Kommunens förpliktelser mot flygplatsbolaget”.  Det fanns kraftfulla markeringar i Augustssons svar: ”Ingen del av verksamhetsbidraget förbrukas därmed för att täcka kostnader för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.”

Jag betvivlar idag att det någonsin igen kommer att finnas ett bolag som vill återuppta regelbunden trafik mellan Trollhättans flygplats och Bromma.