Nej, vi var inte fler än 500

Fel tid att skämta. Men det går inte att neka till att en och annan tanke ligger på gränsen mellan absurditet och bittersta allvar.

Ingen av alla flyktingar som trängs kring gränsen mellan Turkiet och Grekland, ingen som mitt i natten kryper in i ett av alla tiotusentals tält i något av flyktinglägren kan misstänkas ha varit på skidsemester i norra Italien. Men vad händer om Coronaviruset ändå sprider sig där?

På tåget till Dals-Ed och hem igen någon timme senare fanns så mycket plats att avståndet ”fem meter” var lätt att hantera.

På ”Gamla Real” i Dals-Ed satt vi tätt intill varandra, även om det var enkelt att konstatera att ”fler än 500” blev vi inte. Vänsterpartiet i Fyrbodal och Dals-Ed hade inbjudit till en kväll med Jonas Sjöstedt.

Jonas kom lite senare, med bil från Karlstad. Stefan Löfven hade beordrat samtliga partiledare till en träff mitt på dagen i Stockholm, därav ett ändrat schema.

Jag imponerades av Jonas Sjöstedts förmåga att så fullt koncentrera sig på sin uppgift. För visst är det så att mycket av det som utspelar sig i Stockholm och framförallt i riksdagens kammare och korridorer är mycket avvikande från gängse politiskt spel. Det är inte alldeles lätt att ”ute på landet” förstå samarbetet mellan några partier som inte vill tolerera socialdemokraternas väg högerut.

Jonas Sjöstedt förklarade utan att förenkla. Onekligen en balansakt på slak lina, finns något säkerhetsnät? Vänsterpartiet går sin väg, men visst kommer det att ställas många frågor framöver om vägvalet alltid blev rätt.

Jag fortsätter att förkovra mig genom att läsa utskottens betänkanden och begrundar debatterna kring viktiga beslut. Igår gällde det förresten ”Övergripande skolfrågor” och jag finner partiernas ställningstaganden synnerligen intressanta. Här i Vänersborg finns frågor kring grundskolan, gymnasieskolan och vuxenutbildningen som väntar på svar. Då kan man inte helt gå förbi det som betonas centralt.

Men tillbaka till Dals-Ed. Jonas ”skulle ju inte” ställa upp för obligatoriska selfies, men han gjorde det ändå. (Med på bilden finns Ahmad, min syriske vän som bor i Dals-Ed, bilden togs av Stefan Kärvling, partikamraten i Vänersborg.)

Och Jonas replikerade också när det i förbigående nämndes att Vänsterpartiets stundande kongress kanske skulle ställas in på grund av beslutet som begränsar större ”folksamlingar”. Jonas blev påmind om att han inte kan avgå om inte kongressen blir av som det är tänkt. Och av repliken framgick att det för stunden känns mycket lockande att vilja vara med ett tag till. Tror jag det!

Ställa upp för partiet?

Tillfälle för eftertanke. På onsdag kväll tar jag tåget till Dals-Ed. Tillsammans med min syriske vän, som jag träffade första gången i november 2014, och som nu råkar bo och arbeta just i Dals-Ed, ska vi lyssna på Jonas Sjöstedt. Vänsterpartiets ordförande har fem kvällsträffar ”ute på landet” kvar på sin lista, Dals-Ed står överst.

Jonas Sjöstedt avgår i maj som ordförande. Sedan han valdes 2012 har han växt med uppgiften. Förtroendet för Jonas Sjöstedt är stort, även utanför partiet.

Själv träffade jag Jonas Sjöstedt redan på hans tid som elev på gymnasieskolan i Vänersborg, där jag som syo-konsulent blev mycket involverad i hans beslut att ”hoppa av” innan tredje och sista årskursen. Det var tidigt på åttiotalet. Jag minns att jag kände mig helt ”införstådd” med att han avslutade i förtid, i motsats till många andra vägledningssamtal, där jag lade kraft på att ”hålla kvar” eleverna.

Nooshi Dadgostar från Göteborg och Stockholm kommer att väljas som efterträdare. Under sina sex år i riksdagen har vi ute i landet kunnat följa henne i det parlamentariska arbetet. Men det finns också många vittnesmål om hennes insatser innan hon blev aktuell som kandidat på valbar plats. Även inom partiledningen har Nooshi Dadgostar framträtt på ett sätt som gör att partiets medlemmar kan lita på henne.

Och tillit är för mig mycket viktigt. När jag i kommunfullmäktige och i andra sammanhang i den kommunala politiken företräder Vänsterpartiet, känner jag sambandet ”med den goda saken”. Det gör det så mycket lättare att förbereda ett anförande, att skriva en motion, att markera mot kommunledningen med en reservation när så behövs.

Jag undrar förstås hur det ser ut för andra. Och mest undrar jag hur det ser ut i det partiet som i Vänersborg på kort tid har vuxit från två mandat 2010 och fyra mandat 2014 till nuvarande nio mandat.

Jag ser att alla nya ledamöter kommer med egna motioner – det kan gälla hundrastgårdar, fler parkbänkar och fler papperskorgar på offentliga platser. När fullmäktige debatterar ”heta ämnen”, är det än så länge SD-veteraner som för partiets talan i Vänersborg, med samma ordval år efter år: ”Det var ju det vi varnade för, det var ju det vi har sagt hela tiden.”

Och jag undrar hur det ser ut med tilliten till deras partiledning? Vad känner ledamöterna, vad känner SD:s väljare egentligen?

Jimmie Åkesson tar en sväng ner till Turkiet. Från flygplanet kommer ett meddelande på Instagram, partiledarens glada leende och texten: ”… mot nya äventyr – stay tuned”. Vid taggtråden på gränsen mellan Turkiet och Grekland delar han ut ett flygblad med beskedet ”inte till Sverige”. Till vem? Till människor på flykt, bort från bombningar i Idlib, bort från Syrien som haft  krig i tio ändlösa år, bort från det ena efter det andra tillfälliga tältlägret, till människor som inte har något fotfäste någonstans, inte mat för dagen, inte mer än det de bär på kroppen, förtvivlade vuxna, desperata barn.

En flygtur, dit och tillbaka, ett litet äventyr, i fläckfri vit jacka, partisymbolen på bröstet, leendet på vägen dit, showandet inför kameran vid flyget hem.

Hur mår ledamöterna från SD här hemma i Vänersborg? Jag sitter alldeles intill. Jag undrar. Vårt nästa möte är 18 mars.

Nej, det går inte att blogga

Jag föddes 1941 i Leipzig. Först 1947 flyttade vi till Ulm.

Bilder från Idlib påminner om Leipzig och Ulm. Visst var jag ett litet barn, visst kan några ”minnen” vara mindre från mitt eget minne och mer från det jag senare förstod att jag upplevde under bombningen av Leipzig 1943, 1944 och 1945.

Men många barn som bärs av sina föräldrar från Idlib fram till taggtråden som markerar gränsen mellan Turkiet och Grekland, många av dessa barn kommer också först senare att fullt ut förstå vad som hände.

Det finns mycket att skriva om, mycket om det vardagliga här i Vänersborg. Men det får anstå till senare.

Christina Höj Larsen, mitt partis talesperson i frågor om asylrätten, ställer idag en skriftlig fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson. Enligt riksdagens regelverk skall ett skriftligt svar komma senast onsdag 11 mars.

EU:s respekt för asylrätten

Nyligen beslutade den turkiska regeringen att den inte längre kommer att följa sin del av det skamliga avtal som Turkiet och EU ingick för snart fyra år sedan och stoppa människor på flykt från att ta sig till Europa via Turkiet. Under söndagen den 1 mars meddelade den grekiska regeringen att den som svar inte kommer att ta emot några asylansökningar under den kommande månaden. Den grekiske premiärministern motiverar beslutet med att de ska höja ”nivån av avskräckning till ett max” vid landets gränser för att stoppa flyktingar.

Dagen efter sköts den första asylsökande från Syrien ihjäl av grekisk gränspolis. Var det detta den grekiske premiärministern menade med att höja ”nivån av avskräckning till ett max”?

Det som händer vid EU:s yttre gräns är hela unionens ansvar. När ett medlemsland kränker asylrätten och begår övergrepp på detta sätt sker det i hela unionens namn. Det är hela EU:s ansvar.

Vänsterpartiet anser att Sverige och övriga EU måste markera mot den grekiska regeringens agerande och samtidigt ge stöd för drägliga levnadsvillkor i de grekiska flyktinglägren. EU måste stå upp för asylrätten och dess andemening. I stället för avtal med auktoritära regimer som Turkiets krävs verkligt ansvarstagande från samtliga EU:s medlemsländer i mottagande och omfördelning av människor på flykt.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:

Vilka initiativ avser ministern att ta för att säkerställa att Grekland respekterar asylrätten och asylsökandes mänskliga rättigheter samt tar emot asylansökningar i stället för att höja ”nivån av avskräckning till ett max”?

Christina Höj Larsen, Vänsterpartiet            2020-03-03

Vad behövs för ett genombrott?

Man kan bli alldeles utmattad av alla dessa beslut, och alla möten, och alla olika samarbetsformer och avtal. Och förstummad i beundran för alla politiker som sammanträder så ofta och åstadkommer så lite.

I kommunstyrelsen på onsdag och tre veckor senare, 18 mars, i kommunfullmäktige beslutas i ärendet ”Förslag till samverkansavtal för stadstrafik i Trollhättan och Vänersborg”.

Trafikfrågor är ständigt aktuella, ansvaret för kollektivtrafik vilar hos kommunstyrelsen.

Vad är det för beslut som ska tas nu, vilka är inblandade, vilket syfte har avtalet och vilka mål söker man uppnå genom att teckna ett nytt avtal?

Bäst att citera direkt från underlaget, här ”Sammanfattning av ärendet”:

Västra Götalandsregionen genom Kollektivtrafiknämnden samt kommunerna Trollhättan och Vänersborg tecknade år 2012 ett samverkansavtal där samverkan mellan kommunerna och regionala kollektivtrafikmyndigheten formaliserades.

Det övergripande målet i samverkansavtalet är att tillsammans verka för ett ökat kollektivt resande och en ökad marknadsandel i förhållande till bilen. Det enligt Lag om kollektivtrafik (SFS 2010:1065) upprättade trafikförsörjningsprogrammet och andra av regionen och kommunerna upprättade strategiska dokument anger inriktning för arbetet. Stadstrafikforum beslutade i juni 2019 att avtalet skulle ses över eftersom inga revideringar hade genomförts sedan avtalet togs fram. Trafikförsörjningsprogrammet, som revideras för närvarande, påverkar samverkansavtalets skrivningar och med den antagna kollektivtrafikplanen finns styrningen framåt. Stadstrafikforum har även utökats med en representant från Västtrafiks styrelse. Dessutom har en generell översyn av samverkansavtalets skrivningar genomförts.”

Om inte alla frågor anses besvarade, då kan man i underlaget också studera texten under rubriken: ”Fördjupad beskrivning av ärendet”.

i avtalstexten sägs om syftet: ”Syftet med detta samverkansavtal är att formalisera samverkan mellan parterna. Det handlar om att säkerställa att samhällsplanering, infrastrukturplanering och kollektivtrafikens utveckling går hand i hand.”

Och om målet: ”Målet är att tillsammans verka för ett ökat hållbart resande och en ökad marknadsandel för kollektivtrafiken i förhållande till bilen.”

Under punkten Åtagande och genomförande hittar jag äntligen ORDET jag letade efter. Jag letade länge, alltsedan jag buklandade i höstas, när jag i kommunfullmäktige letade efter en möjlighet att sätta fart på den målsättningen som nämns i avtalstexten.

Så här är meningen: ”Forumets uppgift är att initiera, samråda och gemensamt bereda frågor samt ta fram rekommendationer till parternas beslutande organ.”

Och ordet är INITIERAI höstas, när kommunfullmäktige beslutade om ”Kollektivtrafikplan för Trollhättan och Vänersborgs kommun år 2030” fick jag veta att mina tankar inte ”hörde hemma” i detta ärende.

Men nu står där: INITIERA. Så här borde jag jag komma rätt. Vad vill jag?

Jag tycker att målsättningen är alldeles för klen. Att öka andelen kollektivtrafikresande med 3% år för år är slappt. Jag tänker på den enorma arbetspendlingen som varje morgon och varje sen eftermiddag sker. Det är uppemot 5000 personer som inte bor i Vänersborg, men som pendlar in varje arbetsdag. Samtidigt är det 8000 som bor i Vänersborg men som pendlar till sin arbetsplats på annan ort varenda arbetsdag.

Nu förändras möjligheten att göra avdrag för arbetsresor i deklarationen. Förslaget dröjer, kanske finns här någonting som betyder något för enskilda. Nu finns en pågående diskussion över ”vad kan du göra för att beakta klimatmålen?” Kan man starta kampanjer som ändrar beteendet: en bil och en person som sitter bakom ratten, inga andra i bilen. Skulle avgiftsfri kollektivtrafik i triangeln Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla leda till genombrottet?

Jag ska skriva en motion! Och jag har förhoppningen att flera av våra aktiva politiker kan stödja tanken i motionen. Överallt där de sitter och pratar ”trafik”. Jag tänker på våra tre kommunalråd Benny Augustsson,S, Gunnar Lidell,M och Bo Carlsson, C, som alla finns med i Stadstrafikforum. Lidell är också ledamot i Fyrbodals delregionala kollektivtrafikråd. Anders Strand, SD, är ersättare i Västra Götalands kollektivtrafiknämnden, samt ledamot i den regionala utvecklingsnämnden. I regionfullmäktige avgörs trafikfrågor, där sitter Joakim Sjöling, S, Dan Åberg, M, Anders Strand och Maria Nilsson, KD. Nilsson sitter även i regionstyrelsen, däremot är hon den ende av alla här uppräknade som inte finns med i kommunfullmäktige i Vänersborg, som så småningom får besluta kring en sådan motion.

Många ord – lite handling

Sitter och funderar över vad det är som irriterar mig. Bläddrar i handlingarna inför kommunstyrelsen på onsdag. På några punkter kommer jag inte framåt, jag upplever att ord och handling inte hänger ihop.

Ärende 10 – ”Svar på granskningsrapport avseende kommunstyrelsens ärendeberedningsprocess”. Själva yttrandet anslår en positiv ton: ”Kommunstyrelsen kommer att beakta samtliga rekommendationer och implementera dessa i den ärendeberedningsprocessen som pågår.” Jag kladdade ner min enkla fråga: Hur länge har processen pågått? En retorisk fråga, jag känner till svaret: Mycket länge! Och så undrar jag förstås hur det står till med beredningen av just detta ärende. Kommunstyrelsen anmodas att ställa sig bakom ett yttrande om en granskningsrapport, men varför tror kommunkansliet att detta ställningstagande är så självklart att man inte ens fann det angeläget att bifoga själva rapporten? Säg ja, det räcker!

Jag hittade rapporten i mitt arkiv på min iPad. Jag ser där att revisorerna anförde konkreta hänvisningar till varför det behövs förbättringar. Det sägs t ex om en motion som jag skrev tidigt 2017: ”Vi noterar att motionen inte har behandlats inom ramarna för beredningsfristen om ett år avseende motioner, då motionen inkom den 12 maj 2017 och behandlades av kommunfullmäktige den 21 november 2018.”  Det är i och för sig det vanliga i Vänersborg.

Vad revisorerna inte anmärkte på var vad som hände sedan: I november 2018 bifölls min motion med ett uppdrag till kommunstyrelsen. I november 2019 återkom kommunstyrelsen med ett förslag: ”Kommunstyrelsen föreslår att kommunfullmäktige förklarar uppdraget fullgjort med hänvisning till redovisade åtgärder för att förbättra de förtroendevaldas åtkomst och möjlighet att tillgodogöra sig beslutsunderlag.

Men se där, det köpte inte kommunfullmäktige utan återremitterade frågan till kommunstyrelsen med denna motivering: ”Kommunfullmäktige beslutar att, på grund av att de vidtagna åtgärderna är otillräckliga, återremittera ärendet med uppdrag till förvaltningen att utforma ett arbetssätt där de handlingar och delar av handlingar som är allmänna, offentliga och inte sekretessbelagda tillgängliggörs för samtliga kommunens förtroendevalda.”

Så nu sker ny beredning, processen fortsätter. Troligen har tre-års-gränsen passerat innan ett riktigt beslut fattas.

Min irritation gäller på liknande sätt ärendet 9 ”Fastställande av miljöaktivitetsplan 2020” och ärendet 16 ”Förslag till samverkansavtal för stadstrafik i Trollhättan och Vänersborg”.

Det första av dessa två vet jag att min partikamrat Stefan Kärvling, som är ersättare för Vänsterpartiet i kommunstyrelsen, har för avsikt att ta upp i sin egen blogg. Det andra ska jag skriva om i mitt nästa inlägg här på min egen blogg.

Inte varje år

Till kommunstyrelsen och till kommunfullmäktige kommer mängder av beslutsunderlag. Somliga ärenden återkommer en gång om året. Men det kan också passera årtionden innan det åter är dags.

Från kommunstyrelsen nästa onsdag till kommunfullmäktige 18 mars 2020 är det en kort sträcka. Sannolikt blir det ett enhälligt beslut på punkten: ”Antagande av Program för bevarande och utveckling – Vänersborgs innerstad”.

På min bokhylla finns dokumentet kvar som med samma beslut förklaras ”inte längre gälla”: ”Bebyggelsemiljöprogram för centrala Vänersborg”. I juni 1992 antogs programmet, då hade jag varit på plats i fullmäktige mina första tio år.

I bokhyllan det ena, på hårddisken det andra. Jag ägnar inte en tanke åt med vilken teknisk lösning nästa alster levereras, hypotetiska frågor är inte mitt bord. Det nya programmet är spännande läsning, rekommenderas som första klassens uppslagsbok.

Tunga underlag inför politiska beslut

Socialnämnden tisdag, Kunskapsförbundets direktion tisdag och kommunstyrelsen onsdag.

Samtliga underlag borde finnas framme, men på kommunens digitala ​anslagstavla saknas fortfarande underlaget till kommunstyrelsens sammanträde. Med stor spänning inväntas ”Budgetberedningens förslag till anvisningar inför budget 2021”. Det är ju inte hela beredningens förslag, det handlar om ett underlag som ekonomistaben har sammanställt i enlighet med det som kommunstyrelsens ordförande Benny Augustsson​,S,​ velat se som ett förslag till kommunstyrelsen.
Det borde vara 7 ledamöter av 15 som stödjer förslaget. Innan underlaget publiceras vet vi inte mer. Avvikande förslag kan läggas på bordet på onsdag. De andra åtta ​rösterna fördelas på partigruppen M+L+KD som har fyra mandat, SD och V som har vardera två mandat.

Det finns mer än en anledning att återkomma till kommunstyrelsen och onsdagens  tyngsta ärende, ramanvisningarna till nämnderna om hur kommunstyrelsen avser att  fördela resurserna inför 2021.

Kunskapsförbundet har visserligen flera punkter på ​dagordningen ​som ​väl belyser pågående och framtida verksamhet, men det finns inget ärende som vållar ​särskilt mycket huvudbry. Direktionen kastar naturligtvis ett öga på pågående arbete i kommunstyrelsen i Vänersborg och i Trollhättan. Förbundet har ju fått ett löfte ​om ​att det 2021 skall ​komma ett större tillskott som kan betyda att nedskärningsprocessen får en liten andningspaus. Budgetprocessen i Trollhättan ligger ett halvt år senare, men i Vänersborg borde det gå att läsa sig fram till om löftet infrias, ett större belopp borde reserveras för detta.

I övrigt är det bara att konstatera att förändringar som sker i ​Kunskapsförbundet endast i undantags​fall​ initieras ​av de politiska förtroendevalda. Det är verksamheten själv, eller verksamhetens ledning, som formulerar förslag som sedan läggs fram till politikerna  som sällan kan göra annat än att besluta enligt förslaget.

Det ter sig snarlikt i​ socialnämnden. ​Där väntar egentligen inga beslut på tisdag, om man nu inte vill kalla ”lägger informationen till handlingar” för ett beslut.
I veckan ​kom en insändare i lokaltidningen TTELA so​m träffade socialnämndens och socialförvaltningens nerv: ”Sparar Vänersborgs kommun verkligen?”
Insändaren inleder med: ”​Under många år har Vänersborg kommun haft en  arbetsmarknadsåtgärd där personer med funktionsvariation arbetat inom kommunens  verksamhet. Det här har varit en succé för de individer vi mött. Några av dem har haft sina  anställningar upp emot 30 år. Nu har kommunen tagit det ogenomtänkta beslutet att säga upp dessa personer.​” Längre fram ställs frågan: ”​Det betyder att de får söka försörjningsstöd som i sin tur är kommunens pengar, så sparar kommunen verkligen på  detta?
Och avslutningen i insändaren lyder: ”Kommunen måste tänka om.

Jag är inte kvar i socialnämnden, men min fundering blev: Vem är kommunen? Om det är rätt som det sägs i insändaren, vem fattade beslutet, var det ett politiskt beslut som nämndens politiker ställde sig bakom, eller var det sådant besked som nämndens politiker endast informerades om och ingen reagerade?
Nämndens handlingar är ju (bortsett från sekretessärenden) offentliga handlingar, underlag och protokoll finns på kommunens digitala anslagstavla.
Man kan söka, man kan bläddra, man kan läsa. Bakgrunden till ovanstående insändare trodde jag fanns i protokollet från oktober 2019, § 111: ”Information om åtgärder för att anpassa verksamheten till budgetram 2020″.

Men jag frågade och fick veta att jag hade fel. Dessa anställningar är ​undantagslöst visstidsanställningar, ​det ​är en arbetsmarknadsåtgärd med syfte att föra den enskilde närmare den reguljära arbetsmarknaden.​ Dessa ​ anställningar borde ha omprövats tidigare och mera regelbundet.

Den snåla budgettilldelningen var inte anledningen. Men det var verksamheten som agerade, politiken informerades bara.

En annan information kring liknande frågor kommer socialnämnden att få på tisdag. ASI, som står för verksamhetsområde Arbete, Sysselsättning och Integration, beskriver bakgrunden till nödvändiga förändringar i arbetssättet: ​”Under 2019 förändrades förutsättningar drastiskt inom det arbetsmarknadspolitiska området vilket påverkade arbetsmarknadsenhetens verksamhet. Arbetsförmedlingens uppdrag och organisation begränsades avsevärt. För att hantera det ”tomrum” som Arbetsförmedlingen lämnade efter sig och med det stora behov som fanns hos målgruppen försörjningsstödstagare, så valde arbetsmarknadsenheten att ”kliva fram” och i hög grad ta över ansvaret för individens planering och matchning mot insats. Arbetsmarknadsenhetens roll blev med andra ord mer koordinerande än rustande och budskapet från Arbetsförmedlingen var tydligt – ”gör ni planeringen, så fattar vi beslut om insats”. I takt med att myndighetens  organisation krympte, så förlorade den även beslutskapaciteten. Vilket resulterade i att individen inte fick tillgång till de insatser som låg i dennes planering. Därmed blev det arbete som arbetsmarknadsenheten utfört förgäves och samtidigt hade arbetsmarknadsenheten inte i samma omfattning kvar sin organisation för att rusta individen.”
Den som vill skaffa sig en bild över socialnämndens omfattande verksamhet har tillgång till ett aktuellt material: Verksamhetsberättelse och personalekonomisk redovisning för socialnämnden 2019​.

Det låter bättre

I april och i december bloggade jag om ”arbetsförmedlingens kontor i Vänersborg”. Jag berättade om mina interpellationer till socialnämndens ordförande och till kommunstyrelsens ordförande, jag länkade till frågorna och till de skriftliga svar som jag fick.

Sedan dess har det hänt en del – för att uttrycka det försiktigt: Ett halvt steg tillbaka! Men januaripartiernas avsikt att förändra arbetsförmedlingens roll i grunden kvarstår.

I dagarna har myndigheten Arbetsförmedlingen lämnat till regeringen den begärda rapporten om ”läget just nu”. Det framgår på sidan 38 i ”Lägesbeskrivningen” att arbetsförmedlingens kontor i Vänersborg kommer att kvarstå.

Så bra! Så här långt ….

Dessa eviga avbrott

Tanken var att äntligen läsa klart och sammanställa anteckningar i FÖP Vänersborg-Vargön. På Vänsterpartiets medlemsmöte på torsdag ska vi utbyta tankar om och hur vi som den lokala partiföreningen vill yttra oss om planförslaget. Förmodligen finns ett behov att enas kring en handfull huvudpunkter som vi ska samla i vårt ställningstagande. Själv skulle jag vilja se bland dessa: minskad boendesegregation och mera kollektivtrafik samt mindre bilkörning.

Andra partikollegor kommer att bidra med andra nyckelord: minska klimatpåverkan, öka klimatkompensation, utbyggnad av infrastruktur, t ex förskolor och skolor, får inte ligga efter utbyggnad av tillkommande bostadsbebyggelse.

Viktiga propåer, allt har betydelse. Men som alltid, att prioritera är det svåra.

Och så kom det som får mig att avbryta.

Riksrevisionen har på morgonen publicerat ”Rutavdraget – konsekvenser av reformen”.

På hemsidan svt Nyheter är rubriken: ””Rut-avdraget leder till arbetskraftsinvandring och kostar staten miljarder.

Jag citerar följande från rapporten avsnitt 6.1 Slutsatser:Såväl regeringen som riksdagen har lyft fram rutavdragets betydelse för ökat marknadsarbete och ökad sysselsättning.70 Det har därmed funnits en tanke om att de som använder ruttjänster i betydande utsträckning ska vara personer som kan och vill marknadsarbeta mer, men som har svårt att få tiden att räcka till för både hushållsarbete och mer marknadsarbete. Träffsäkerheten är i detta perspektiv inte särskilt god.”

Och vidare: ”Riksrevisionen bedömer att det empiriska stödet för att rutavdraget skulle vara självfinansierat på lång sikt är svagt. Det följer av rutavdragets bristande träffsäkerhet när det gäller framförallt rutköparnas marknadsarbete och att de ursprungliga antagandena om omfattningen av omvandlingen av svarta jobb till vita jobb var alldeles för optimistiska.

Det är klart jag ska återvända till att göra klart förberedelserna inför medlemsmötet och diskussionen kring den Fördjupade översiktsplanen. Men en sådan rapport kring RUT med så glasklara formuleringar är ju ”gefundenes Fressen”, eller hur?

Bra tillfälle att vidga blicken

Jag inbillar mig att något så när veta vilka som hittar till min blogg.  Ett flertal tror jag uppskattar dagens tips. Den kan leda till en givande stund denna helg, när SMHI anbefaller att hålla sig inomhus.

I onsdags höll riksdagen ”utrikespolitisk debatt”. Inga partiledare i talarstolen, istället kunniga ledamöter, samtliga med plats i utrikesutskottet.

Till en sådan förbereder sig alla talare noga, dels med välskrivna manuskript för det egna anförandet, dels med välvalda och överraskande frågor vid replikskiften. Men det gäller både attack och försvar! Finns ju inget parti som inte har somliga ömma tår andra gärna vill trampa på.

Vänsterpartiets Håkan Svenneling sköter sig alldeles utmärkt. Tidigare var värmlänningen partiets landsbygdspolitiska talesperson, nu har han denna mandatperiod uppgiften att företräda partiet på ordinarie plats i utrikesutskott. Mitt intryck är att Håkan möttes med stor respekt från alla andra som deltog i debatten. Det är så, när kunskap och saklighet sätts först, då kan en debatt föras som ett samtal. Något skämt, någon anspelning, även om de flesta frågor är av stor tyngd och betydelse.

Både innan och efter hans eget anförande var Håkan Svenneling med om replikskiften. Inte med SD, men med företrädare för de andra sex partierna. Håkan Svenneling begärde inte replik på Markus Wiechel, och SD-ledamoten begärde inte replik på Håkan Svennelings anförande.

Vänsterpartiets kritiska synpunkter blev mycket tydliga efter utrikesminister Ann Lindes anförande. Avståndet mellan partierna i utrikespolitiska frågor bara växer.

V och M (Hans Wallmark) hittar varandra i frågan om Kina och Gui Minhai, V och L (Fredrik Malm) berättar om samarbete kring ett stopp för vapenexport till Turkiet. Lars Adaktusson (KD) lyssnar inte när Håkan Svenneling berättar om Vänsterpartiets hållning i konflikten som drabbar folket i Venezuela. Och inte heller när det gäller Israel och Palestina. Lars Adaktusson vet ju redan, så varför lyssna. Kerstin Lundgren (C) förklarar på en fråga varför ett vallöfte innan valet inte är bindande när det väl gäller. Janine Alm Ericson (MP) är överens med Håkan Svenneling om det mesta, men så är det ju så att hon och hennes parti ”sitter fast” i regeringens arbete.

Hela debatten är mycket givande, inspirerande och detaljrik. Känns verkligen bra att fräscha upp kunskap om vem som står på vilken sida i frågor av så stor betydelse.

Allting kan läsas i efterhand i riksdagens snabbprotokoll eller så kan man se och höra hela debatten (eller bara delar, klickbara länkar för enskilda inlägg finns) på riksdagens webb-TV.

P.S. Nu på kvällen får jag tillfoga en länk till en längre notis på SVT – Vänsterpartiet i Värmland nominerar Håkan Svenneling för ordförandeposten i partiet.