En viktig markering

I nästan tio år bevakade jag den lokala politiska scenen i hemkommunen Vänersborg. Med plats i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, socialnämnden och Kunskapsförbundet Väst hade jag god insikt i många aktuella frågor.

Mina inlägg på Vänsterpartiets lokalförenings hemsida skrev jag i stort sett på samma sätt som jag idag skriver min egen blogg. På hemsidan skrev jag dock aldrig ”jag”. Istället var det ”Vänsterpartiets representant” som tyckte till. Det funkade bra och sidan lästes av många, det såg jag i ”statistiken”.

Det var en blandning av brännande aktuella frågor där jag samma dag eller senast dagen därpå reagerade på något beslut som hade fattats i någon nämnd eller styrelse. Andra inlägg var inte lika spontana, de hade vuxit fram i samtal med andra, hade stämts av i förväg i gruppen, på ett styrelsemöte eller ett medlemsmöte. Även tankar kring Vänsterpartiets parlamentariska arbete i riksdagen och i regionen fick plats i mina inlägg.

Under dessa år fanns en mängd sidor där jag ställde kritiska frågor till ledande politiker: S Anders Larsson, Lars-Göran Ljunggren och Marie Dahlin. Bakgrunden var nästan alltid densamma: Ledningsbeslut som Vänsterpartiet inte kunde ställa sig bakom, anmärkningar kring en ledningsstil som vi upplevde som föga demokratisk, invändningar mot ett sätt att vilja styra utan att förankra eller vilja lyssna.

Efter valet 2018 och när de politiska uppdragen hade fördelats, fanns inga förutsättningar längre för mig att skriva på Vänsterpartiets lokala hemsida. Jag återupptog fullt ut min egen blogg, där jag från 2012 endast sporadiskt hade berättat om mina tankar.

Redan på lokalföreningens hemsida, men än mer senare på bloggen, berättade jag om ett antal motioner och interpellationer som alla gällde samma fråga: Är det verkligen meningen att det ska gälla olika villkor för förtroendevalda i olika politiska partier i Vänersborg? Att somliga får besluten att gå den vägen man arbetar för är en sak. Det är också i sin ordning att andra får se att besluten inte blev som man ville. Men att från början acceptera att det råder olika villkor att veta vilka frågor som ska behandlas, när ärenden ska behandlas och vilka dokument som ligger i grunden för kommande beslut?

Igår kväll kom en viktig markering. I slutet på en tio timmar lång sittning i kommunstyrelsen förlorade kommunledningens förslag att begrava ett av våra försök att tränga genom denna mur av ovilja. Nu går ett annat yrkande vidare till kommunfullmäktige i mitten av februari. Min partikamrat Stefan Kärvling framförde det vinnande yrkandet, han beskrev det på sin egen blogg.

Det finns hopp om förändringar, men då måste kommunledningen lyssna och inse att något inte står rätt till när man åter förlorar i en fråga där det inte begärs mer än ”lika villkor” för alla.

Hur mycket information tål en förtroendevald?

Det kan inte vara lätt att leva upp till alla förväntningar som ställs på en förtroendevald lokal politiker med uppdrag i en nämnd. Vem skriver underlaget för beslut om hur tilldelade resurser bäst förvaltas? Finns svar på alla frågor när underlaget sammanställs? Kan man lita på att underlaget är aktuellt?

Låt mig ta ett exempel. Jag väljer socialtjänsten, jag tittar på äldreomsorgen.

Efter valet 2018 lämnade jag min plats i socialnämnden. Det innebär att jag inte längre kan följa föredragningar och överläggningar i enskilda ärenden. Jag får ”bläddra” mig fram.

Äldreomsorgen beskrivs i ett flertal dokument. Mest utförligt i ”nämndens verksamhetsberättelse”. Dokumentet tas fram samtidigt med arbetet kring bokslutet för föregående år. I regel är det på nämndens februarimöte som nämnden ”godkänner” berättelsen som ”överlämnas” till kommunstyrelsen. I april behandlar kommunfullmäktige bokslutet för det gångna året, då finns även verksamhetsberättelser från alla nämnder med på ärendelistan.

Jag har genom åren flera gånger fått frågan från ”nya” förtroendevalda i Vänsterpartiet: Varför två snarlika underlag? Och visst kan det upplevas så. Min förklaring: Bokslutet är kortformen av den obligatoriska redovisningen av hur nämnden och förvaltningen lyckades med sina uppdrag och med hänsyn till de resurser som fullmäktige delade ut inför det nu avslutade budgetåret. Bokslutet är formellt, det är det avgörande beslutet. Verksamhetsberättelsen innehåller i grunden samma uppgifter, men nu med mängder av detaljer, i beskrivningen av socialtjänstens många enheter, men även i redovisningen hur utgifter och inkomster på enskilda poster ser ut. Det kan också uttryckas så: Bokslutet är ”plikt” för alla berörda förtroendevalda, i nämnden, i kommunstyrelsen och i kommunfullmäktige. Verksamhetsberättelsen vänder sig huvudsakligen till politiker i nämnden som bör läsa sig in på detaljerna.

Åter till äldreomsorgen, en av alla verksamheter som utförs för den som har fått ett biståndsbeslut. När fullmäktige beslutade om tilldelningen inför 2020, så såg det så ut att verksamheten inte på långa vägar fått förståelse för sina kostnader. I april 2020, vid första delårsbokslutet, bekräftades att det kunde bli ett rejält underskott. Men vid andra delårsbokslutet per augusti hade bilden förändrats. 

Hela socialnämnden visade då i en prognos att man i stort hamnade på ”noll”, att det skulle gå jämnt upp. Eller hur ska ett förväntat underskott på 0,1 mkr betecknas, när nämndens budget omfattar i runda tal 1 miljard?

Vad hade hänt? Verksamheten påverkades i hög grad av pandemin. Förväntade kostnader för verksamhet som fick ställas in gav överskott, andra insatser krävde mer personal än det hade planerats för. Men så kom staten och försäkrade kommunerna och regionerna att det skulle bli extra tilldelningar, pandemikostnader skulle ersättas. Vissa utbetalningar gjordes rakt över, med invånarantalet i varje kommun som utgångspunkt. Till andra statliga bidrag fick kommunen skriva en ansökan. Vilka perioder skulle gälla, skulle utbetalningar ske retroaktivt, när skulle stödet upphöra? Många obesvarade frågor. Ett typiskt konstaterande kan hämtas från SKR:s ekonomiblogg strax innan årsskiftet. Chefsekonomen Annika Wallenskog skrev:  ”För 2021 har staten fortfarande inte gett några besked om kommuner och regioner kommer att få fortsatt ekonomiskt stöd för merkostnader orsakade av coronahanteringen.

Under hösten presenterades en rapport för nämnden från kommunens revisorer. Den beskrev att äldreomsorgen i Vänersborg förde med sig högre kostnader än i jämförbara kommuner. När revisorerna pekar på en katalog av tänkbara åtgärder, då ankommer det på förvaltningen att lägga fram ett utkast till en handlingsplan till nämnden. Nämnden fick information i november om resultatet av genomlysningen. Något beslut fattades inte.

Hur ser det ut i början av 2021. Socialförvaltningen kommer vid sammanträdet 28 januari att lägga fram ett beslutsförslag för ”detaljbudget 2021”. Till grund för detaljbudgeten ligger kommunfullmäktiges budgetbeslut från november 2020. Där ökade visserligen anslaget för hela nämnden med 9 miljoner jämfört med budgeten för 2020, och därmed stiger beräknade nettokostnader till 1005,1 miljoner. Men i underlaget talas det samtidigt om ”osäkerhet” på ett antal punkter.

Äldreomsorgen har höga kostnader men också en stor del ”inkomster” genom biståndstagarnas avgifter och statliga bidrag. I runda tal kostar verksamheten 690 mkr, 490 mkr kommer från fullmäktiges anslag och 200 mkr från avgifterna och statens tillskott. 

När fullmäktige i november klubbade budgeten, så sades det uttryckligen: ”De aviserade riktade statsbidragen av generell karaktär avseende skola och äldreomsorg kommer att hanteras via särskilda beslut. De ingår därför inte i mål‐ och resursplan 2021‐2023.

Det är i övrigt en knasig formulering. Generella statsbidrag brukar finnas på kommunernas önskelista, sådana ger utrymme för kloka egna beslut – kommunalt självstyre är bäst, pengarna skall läggas där de gör störst nytta, så låter det. Riktade statsbidrag ger tillskott, visst, men samtidigt kan det finnas villkor som inte alls välkomnas på det lokala planet. Frågan är: Vilka är dessa riktade statsbidrag av generell karaktär? 

2020 kom regeringen med närmare ett dussin ändringsbudgetar. Därefter kom budgetpropositionen för 2021, som nu har passerat riksdagen. Fortfarande gäller dock ovan nämnda invändning från SKR:s ekonomiblogg. 

Då finns det ytterligare ”uppslagsböcker”: Alla anslag till myndigheter beskrivs i regleringsbreven – här finns också speciella uppdrag att ansvara för fördelningen av enskilda riktade statsbidrag. 

Inte att förglömma regeringens pressmeddelanden, en normal arbetsdag kan det vara uppemot tjugo eller trettio. Där ser det så ut att man skapar klarhet om vad som gäller, vilka pengar som skall tillkomma vem under vilka villkor. Men det gäller att läsa flera gånger för att inte råka ut för feltolkningar. Inte sällan berättas det på nytt om satsningar som redan tidigare beslutades – och pengarna kommer inte två gånger. Eller om nya satsningar som finansieras av andra statsbidrag som upphör att gälla.

Frågan återstår: När den förtroendevalda skall ta ställning till ett beslutsförslag i förvaltningens tjänsteskrivelse, går det att lita på att underlaget är korrekt och aktuellt?  

Jag avslutar med några länkar för att visa på dokument som berör meddelanden och överenskommelser från området ”socialtjänst – äldreomsorg”:

Äldremiljarder till landets kommuner

Välfärdsteknik med de äldre i fokus 2021 – Vänersborg tilldelas 718.277 kronor (för övrigt samma belopp som tillfördes Vänersborg redan 2020)

200 miljoner kronor för ökad digitalisering inom äldreomsorgen 

Slutligen har det ett värde att se regeringens argument för förändringen i beräkningsunderlaget avseende det statliga bidraget till äldreomsorg. Det framkommer även i socialutskottets betänkande 2020/21:SoU1 som behandlar utgiftsområdet 9. Debatt och beslut i riksdagen 17 december 2020. 

Vänta, vänta, vänta …

Inget konstigt med ordet ”vänta”? Inte? Fråga den som har väntat, väntat länge, mycket länge och som fortfarande väntar. Och som alltid får samma svar, hur än frågan ställs: Du måste vänta!

Årets första nummer av lokaltidningen TTELA berättar redan på första sidan om ungdomarna som väntar. ”Få ensamkommande får stanna – kraven är hårda”.

Mohammad Ahmadi från Afghanistan och Nahil Zaher från Marocko väntar. Ingen vet om sin framtid – blir det ett besked om utvisning eller beviljas uppehållstillstånd och en möjlighet att bygga en framtid här i Sverige? Båda tillhör gruppen ”ensamkommande ungdomar ” – var och en i gruppen har en egen berättelse. Det är förtjänstfullt av tidningen att ge utrymme för insiktsfull rapportering. ”Att drömma om en framtid är svårt” – ”Sverige är hemma nu”.

Vid tre tillfällen har ledamoten Kurt Karlsson berättat för fullmäktige i Vänersborg att också hans egen far varit invandrare – från Småland. Mer än tre gånger har han berättat om sin syn om vad som dock bör gälla för dessa ungdomar.

Tänk om alla skulle hörsamma Karlsson – väntetiden skulle vara kort. Men låt oss hoppas att någon som läser tidningen kan tänka sig att bereda en praktikplats för Mohammad Ahmadi. Lagstiftarens påbud är tuffa och utan andras beredskap att bistå finns ingen möjlighet att bli kvar i Sverige.

Gymnasielagen är en del av det misslyckande som präglar migrationspolitiken under de senaste åren. Den som är öppen för att skaffa sig kunskap, den vet att invandringen i längden alltid har varit till fördel för Sverige. Ja, även utvandringen, tänk bara om inte Amerika skulle tagit emot den som flydde från fattigdom och svält. Jag ser inte mycket av öppenhet och ärlighet i debatten som förs kring ett kommande beslut om den framtida svenska migrationspolitiken. Inte, när det gäller politikernas röster. Det låter mest som att man lyssnar på varningar om att minska sina andelar i väljaropinionen 2022.

Andra röster däremot talar klartext, försöker komma genom dimridåerna och vidhålla asylrätten. Det finns många viktiga texter som borde vara vägledning för politiker som behöver bestämma sig och stifta kloka och rättvisa lagar.

Jag tänker på remissrundor, den ena avslutades redan 7 december: ”SOU 2020:54 En långsiktigt hållbar migrationspolitik”. Regeringen kompletterade senare med: ”Kompletterande promemoria till betänkandet En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU2020:54)” – senast 10 januari måste alla yttranden inkommit till departementet.

Den 14 december debatterade riksdagen Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2020/21: AU1 ”Utgiftsområde 13 Jämställdhet och nyanlända invandrarnas etablering”.

Den 16 december debatterade riksdagen Socialförsäkringsutskottets betänkande 2020/21:SfU4 ”Utgiftsområde 8 Migration”. 

Partiernas talespersoner visade hur man avser att agera fram till dagen när lagstiftningen för den framtida migrationspolitiken skall komma på plats, med all sannolikhet inte senare än juni 2021.

Alla debatter kan i efterhand ses och höras på riksdagens webb-tv (14 december och 16 december) eller läsas i protokollet (länk dit på samma sida som webb-tv). 

Den 15 december röstade riksdagen om Arbetsmarknadsutskottets betänkande – helt enligt ritningar som kom fram i partiernas budgetförslag. Där hade det funnits fyra förslag som avvek från regeringens proposition avseende utgiftsområdet Migration (Centerpartiet och Liberalerna står bakom regeringens proposition). Regeringens förslag på nästan 8 miljarder ville M sänka med 1 miljard, KD med en halv miljard och SD med 4 miljarder. Vänsterpartiet motiverade en höjning med 2 miljarder i jämförelse med regeringens anslag.

”2do”- en lång lista

Påminnelser … planeringar …. prokrastinering … 

Återkommande, varje år, nyårsnatten stundar. Jag ska, jag vill – men först …

Hela tiden rör jag mig på två plan, vill följa traditioner och måste inse att det här året blev det helt annorlunda. Inställt, uppskjutet, löst på annat sätt. Vill vara igång men stannar upp omgående. När är det vi kan förvänta oss slutet på det onormala? 

På min lista finns många punkter. Frågor som kräver svar. Men jag vet också att mycket aldrig igen blir som förr. Bäst att få till stånd en turordning, prioritera.

Såg filmen ”Greta” – högt uppe på önskelistan är nu: Låt ungdomarna återkomma och samlas ”in real life” världen över i ”Fridays for future”. 

Följer vaccinrapporteringen och hoppas att inte något ytterligare inträffar som stoppar framgången, här, överallt och framför allt i länder och regioner som inte hade råd att tävla om vem som skulle få leveransen först. 

Skapa klarhet, skingra alla dessa dimridåer.

Migrationsuppgörelsen? Kommer till slut insikten att invandringen inte är problemet, att det finns en sanning för alla som är: Kräv inte mer av andra än du är villig att ge till andra. Människor flyr från krig och naturkatastrofer för att överleva. Kan vi verkligen sitta på åskådarläktaren?

Orättvisor och ojämlikheten mellan olika delar av världen, javisst, det vet vi och det är det ingen kan förneka. Men här hemma? Låtsas inte att klyftorna inte finns, att de inte växer sig större. Tala om orsaken, tala om vem som berikar sig på bekostnad av andra. Är kompromisser i all evighet ett vinnande koncept? Avsluta januariöverenskommelsens alla lögner. 

Och på hemmaplan, här i Vänersborg? När kommer äntligen debatten om vad vi vill? Och jag menar inte striden i alla dessa små frågor som står i vägen för samtalet om hur vi vill utveckla Vänersborg.

Även nästa år har januari 31 dagar … Gott om tid, punkt efter punkt, varje fråga kan få ett svar. Låt det bli ett svar som duger och leder framåt. 

Låt det bli ett Gott Nytt År – och det önskar jag alla som hittar till min blogg.

Paradoxalt uttalande – men träffande

Ett uttalande under fullmäktiges överläggningar i onsdags är värt att citera ordagrant: ”Jag brukar säga att det säkraste sättet för att inte nåt ska verkställas är att fullmäktige bifaller en motion.”

Det var Dan Åberg, fullmäktiges förste vice ordförande, som reflekterade kring en egen motion som hade fått bifall och som verkligen hade gett resultat. I vart fall, ett delresultat. Rapporten ”Hållbar ekonomi – fastigheter för avyttring” finns nu som underlag för samhällsbyggnadsnämnden som har fått uppdraget att ta fram en fastighetsstrategi.

Men Dan Åberg har från sin plats i presidiet överblick. Han tänkte nog på andra motioner från Moderaterna, men kanske även på en annan motion som skulle avgöras senare under kvällen och möjligtvis också på en fråga som riktades till kommunstyrelsens ordförande.

Vänsterpartiets motion ”Fortsätt, men gör rätt!” avfärdades bryskt i kommunstyrelsen. ”Avslag” förordades näst intill enhälligt, endast partiets två ledamöter ville se motionen bifallen. Nu i fullmäktige blev det ett annat resultat – kommunledningens 20 ledamöter höll fast vid ”avslag” men förlorade mot 31 ledamöter från de andra sex partierna.

Hur kan det förklaras? Kanske så här: När kallelsen till kommunstyrelsen kommer, återstår ett fåtal dagar att läsa handlingar, att begrunda och att samråda med egna partimedlemmar. Då händer det att det känns ”säkrast” att förlita sig på arbetsutskottets bedömning av ärendet.

Efter kommunstyrelsen återstår i regel två veckor till fullmäktige. Gott om tid att tänka igenom allt en gång till, att föra längre samtal i den egna kretsen – och ta kontakt med ledamöter från andra partier. Och det är det som kännetecknar partierna i opposition, i motsats till kommunledningens slutna krets, man vill tala med varandra och man vill lyssna på varandra.

Tillbaka till Åbergs misstanke om vad som sker i Vänersborg efter att en motion blir bifallen.

Vad hade en majoritet sagt ja till? ”… att kommunledningen i samråd med Trollhättan och med direktionen för Kunskapsförbundet söker att åstadkomma en lösning på frågorna som vi anför i denna motion.”

Kommunstyrelsens ordförande begärde avslag, hans yrkande bifölls av Madelaine Karlsson, S, 1:e vice ordförande i Kunskapsförbundet, 18 andra följde. Benny Augustsson reserverade sig därefter mot beslutet, 19 andra följde honom.

Vad sa kommunstyrelsens ordförande i debatten? Tyvärr anförde han vilseledande tankar i förvaltningens tjänsteskrivelse och började tala om ”återstår endast en upplösning av förbundet”.

Nu finns fullmäktiges uppdrag och vi får se om och hur kommunalråden hanterar situationen. Efter årsskiftet sker flera byten. Benny Augustsson, S, är kvar och får nu på sin sida Henrik Harlitz, M, som efterträder Gunnar Lidell, samt Mats Andersson, C, som efterträder Bo Carlsson.

Kanske tänkte Dan Åberg också på frågan som riktades till Benny Augustsson. För där handlar det i tre motioner om en och samma sak – det är inte rätt att förtroendevalda från kommunens nio olika partier i grunden inte möter samma villkor för sitt arbete.

Två motioner har redan bifallits, en av dessa är på väg att mötas av en liten eftergift från kommunledningen, den andra bifölls för ett år sedan utan att något hände och den tredje väntar sedan två år att överhuvudtaget bli behandlad. Det beskrev jag tidigare när jag valde rubriken ”Bättre har det blivit, bra är det inte”.

Budgetdebattens sista vecka i riksdagen

Det avgörande beslutet fattades redan 25 november – då beslutade den decimerade riksdagen att godkänna regeringens budgetförslag. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ”är” regeringen men budgetförhandlingarna fördes med Centerpartiet och Liberalerna. Utgångspunkten är partiernas överenskommelse från januari 2019. I 73 punkter formulerades ett avtal. Där står vad man lovade varandra och vad som är undantagen inbördes strider. Men det finns gott om viktiga frågor som inte är med bland dessa 73 punkter.

Hela december har präglats av långa debatter i den folktomma riksdagens kammare. Budgetanslagen fördelades till 27 utgiftsområden. Varje område tillhör något av riksdagens utskott. Något utskott, t ex socialförsäkringsutskott hanterar fyra utgiftsområden i fyra separata betänkanden,

Utskottets uppgift är att fördela anslagen som tilldelades de enskilda utgiftsområdena genom det centrala beslutet 25 november. Det som kallas ”utskottets förslag” stöds i regel av S, MP, C och L. Men långt ifrån alltid, C och L kan ta ut svängarna.

Fyra oppositionspartier går fyra olika vägar.  Alla väljer att skriva antingen ett alldeles eget särskilt yttrande eller en egen reservation. M, KD och V föredrar genomgående att formulera sina egna tankar i särskilda yttranden, var och en för sig. SD reserverar sig ganska frekvent.

Texterna är inte särskilt långa. Man redovisar dels på vilket sätt man den 25 november hade velat ”spara på” eller ”utöka” regeringens anslag, dels beskriver man varför skillnaderna uppkom, på vilket sätt man ville stryka, minska eller förstärka vissa statliga anslag.

Många anslag är ju av stor betydelse för oss som verkar kommunalt. Det förekommer allt som oftast att ett parti lokalt klagar över att viss verksamhet inte får tillräckliga resurser. Samtidigt finns det svart på vitt att ”moderpartiet” i riksdagen i själva verket har förordat att strypa utdelningen. Det är inte fel att veta vad som har skrivits och sagts i riksdagen. Även om ordföranden i vårt fullmäktige gång efter annan undanber sig den delen av ett anförande som hänvisar till ”Stockholm” – ”vi är i fullmäktige i Vänersborg!

”Skrivits och sagts” – alla betänkanden hamnar i riksdagens kammare och en debatt äger rum innan omröstningen. Utfallet av voteringen är känt i förväg, ändå är ledamöternas anföranden och replikskiften värda att känna till. Någon gång mycket förutsägbara, enstaka gånger lysande och inspirerande.  Det finns russin som kan plockas. I måndags debatterades i lite över tolv timmar utan avbrott – längst tid behövdes för två betänkanden från Försvarsutskottet. På eftermiddagen tacklades två betänkanden från Arbetsmarknadsutskottet och två från Socialförsäkringsutskottet avslutade en lång arbetsdag för riksdagens fyra talespersoner. 

Som illustration väljer jag att länka till dels det särskilda yttrande från Vänsterpartiet, dels till vår ledamots anförande i denna debatt. Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2020/21:AU1 ”Jämställdhet och nyanlända invandrares etablering.

Bättre har det blivit, bra är det inte

”Alla med någon erfarenhet av det politiska arbetet vet att majoritetsföreträdare på ett flertal olika sätt vet att dra fördel av sin position. Det handlar om hur och när ett ärende förs upp, hur ett ärende bereds, vem som utses vara föredragande, vilka handlingar som ska finnas med i utskicket och var ärendet placeras på dagordningen. Ser man detta så vet man mycket och då vet man också att en vaken opposition tillför det politiska arbetet mycket positivt. Istället för att hindras borde oppositionen uppmuntras.

I Vänersborg är det inte så. ”

Citatet kommer från ett inlägg på Vänsterpartiets hemsida – från ett inlägg som publicerades för 13 år sedan, 26 september 2007:Ge oppositionen uppmuntran”.

Mycket har förändrat sig, inte allt har blivit till det bättre. Tiden man sökte sig till Vänsterpartiets hemsida för att hitta fräscha och tankeväckande inlägg över lokala politiska spörsmål tog slut för något år sedan.

Lars-Göran Ljunggren avlöstes av Marie Dahlin, Marie Dahlin avlöstes av Benny Augustsson. Jag ser hur Benny Augustsson strävar efter att omgående besvara frågor som ställs. Men kommunstyrelsens ordförande kan inte ensam komma genom den skyddsvall som företrädarna har byggt upp i kommunhusets korridorer.

I september i år hade det utlovats ett besked innan årsskiftet, ett besked till fullmäktige. När ärendet inte fanns med i kallelsen ställde jag en fråga. Idag kom svaret, ett skriftligt svar. (I morgon på fullmäktige får Benny Augustsson och jag vardera 2×2 minuter för att yttra oss om frågan och svaret.)

Ge oppositionen uppmuntran – denna uppmaning har genom åren varit temat för ett antal motioner. Alla i syfte att skapa rimliga villkor för företrädare i alla partier.

Nu säger Benny Augustsson att motionen från 2017 slutligen gett resultat: ”Vi har idag [2020-12-14, min anm.] på KSAU fattat beslut om att föredragningslistan över de ärenden som behandlas på KSAU ska publiceras i Netpublicator för kommunstyrelsens ledamöter” 

Jag konstaterar:

  • Ett tydligt steg framåt
  • Endast ”internt”, kommunstyrelsens ledamöter, ingen annan, inte allmänheten
  • Fortfarande kan man googla sig fram till många kommuner som på sin hemsida, öppet för alla, publicerar denna kallelse – och, läs och häpna:
  • … till ett antal kommuner som på sin hemsida, öppet för alla, publicerar kompletta handlingar, sida för sida

I sitt svar hänvisar Benny Augustsson till en annan motion med ett liknande yrkande ”Öppenhet på den digitala anslagstavlan”. Kommunledningen hade föreslagit avslag på motionen. Men Benny skriver: ”Motionen bifölls av kommunfullmäktige.” Så var det, mot hans röst! Nu har det gått tio månader utan att fullmäktiges bifall till motionen har gett synliga resultat.

Det finns även en tredje motion från september 2018 som talar om villkoren för förtroendevalda i kommunens nio partier, villkor som ser mycket olika ut: ”Ompröva hanteringen av ärenden där handlingarna är mycket omfångsrika”. I motionsredovisningen i oktober 2020 kan man läsa: ”Motionen beräknas bli behandlad av kommunfullmäktige under hösten 2020.” Det blev inte så, inte det heller!

Får man önska sig något? Snälla tomten, sök upp kommunens revisorer och be dem att ordna så att kommunledningen och kommunstyrelseförvaltningen får var sitt exemplar av hela kommunallagen – kanske kan man då hoppas på att det blir slut med att låtsas att endast vissa paragrafer finns, sådana som tycks passa, och andra inte, sådana som bara stör och ger upphov till alla dessa motioner och interpellationer?

Högt tempo i Vänersborg

Fråga till kommunstyrelsens ordförande

Efterlysning

Maj 2017:

Motionen ”Rimliga villkor för förtroendevalda i alla partier

November 2018:

Bifall i kommunfullmäktige

November 2019:

Uppdraget i enlighet med motionens yrkande redovisas – fullmäktige förklarar vidtagna åtgärder otillräckliga och återremitterar ärendet

September 2020:

Kommunstyrelsens ordförande svarar på frågan om var ärendet ligger:

”Ärendet bereds för närvarande av våra tjänstemän och ska upp till behandling i kommunfullmäktige innan årsskiftet.”

Min fråga är:

Vad behövs för att en motion som inkom för tre och ett halvt år sedan och som bifölls för två år sedan skall betyda något för det politiska arbetet för alla nio partier i vår kommun?

Lutz Rininsland

2020-12-07

Men hur kunde detta hända, statsrådet Morgan Johansson?

Riksdagsdebatter kan vara tråkiga, sega, förutsägbara, något anförande och några replikskiften för protokollet – sedan inträder glömskan.

Men vissa interpellationer kan väcka större intresse i förväg. Och när interpellanten träffar på ett statsråd som uppfattar tillfället rätt och förbereder sig, då kan ordväxlingar inspirera, väcka tankar och leda framåt.

Igår hände något oväntat – ett statsråd glömde att förbereda sig. Ett statsråd gjorde bort sig!

Nu finns allt att se och höra i efterhand och utskriften av hela debatten kan läsas i snabbprotokollet.

Den 26 oktober registrerades interpellationen ”Krav för permanent uppehållstillstånd”. Christina Höj Larsen är Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson. Hennes avslutande fråga till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson efterlyste besked på två punkter: ”Vilka åtgärder vidtar ministern så att reglerna för uppehållstillstånd inte utformas på ett sätt som leder till dels en oönskad maktbalans på den svenska arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel, dels försämrade förutsättningar för integration?

När interpellationen sex veckor senare skulle besvaras, så är det normala att det skriftliga svaret är en text som statsrådet föredrar i inledningen av debatten. Morgan Johanssons stab är omfattande, han har kompetenta medarbetare som har alla möjligheter att biträda honom i stora och små frågor. Det är inte heller ovanligt att det skriftliga svaret noggrant formuleras på kansliet, att även stolparna och talepunkter för förväntade följdfrågor förbereds för statsrådet. 

Morgan Johansson läste upp ett kort svar, ett oväntat svar, ett icke-svar. Texten nämnde migrationskommitténs betänkande, att remissvaren skulle inkomma senast 7 december och att synpunkterna skulle beaktas i arbete kring en kommande proposition. 

Christina Höj Larsen överraskades och kommenterade i inledningen av sitt första anförande: ”Jag vill tacka statsrådet för svaret, som är inspirerande i någon byråkratisk mening, men det är tyvärr inte riktigt svar på den fråga jag har ställt.” Hennes anförande var väl förberett och kompletterade texten som hade lämnats i oktober. Det har ju varit livliga diskussioner sedan dess, såväl kring migrationsfrågor i pandemitiden som på det arbetsmarknadspolitiska området.

Hon konstaterade i avslutningen: ”Utan solidaritet krackelerar de värn och välfärdssystem som arbetarrörelsen har byggt upp för den som lever och verkar i Sverige. Frågan för dagen är varför Socialdemokraterna väljer att göra på det sättet.

Statsrådet Morgan Johansson behövde inte svara omedelbart. Möjligtvis hade han inte räknat med och varit förberedd på att även Tony Haddou, riksdagsledamot från Göteborg, och Ali Esbati från Stockholm kom med in i debatten. Haddou och Esbati har sina egna ansvarsområden i riksdagsarbetet och det märktes att interpellationens frågeställning återkommer i ett flertal utskott och departement. Frågorna ställdes nu av tre ledamöter som alla levde upp till det man borde kunna förvänta sig, att aldrig komma oförberedd till en debatt.

Morgan Johansson inledde: ”Jag förstår att ni tycker att mitt svar var byråkratiskt och innehållslöst. Låt oss då råda bot på det. Jag tar gärna en ideologisk diskussion om detta med Vänsterpartiet. Här avslöjas nämligen en stor skillnad mellan socialdemokrater och vänsterpartister.” 

Och han fortsatte utan någon som helst anknytning till frågorna som debatten skulle gälla: ”Det är så förfärligt lätt för vänsterpartister att säga att människor har rättigheter. Men det är också så förfärligt svårt för vänsterpartister att säga att människor också har skyldigheter, att de har vissa plikter, att de har skyldighet gentemot sina medmänniskor men också mot samhället som de lever i i stort. Jag hör över huvud taget aldrig någon vänsterpartist tala om att människor har vissa skyldigheter. För oss socialdemokrater är detta en del av vårt sätt att bedriva politik. Det är en del av vår historia: rätt och plikt. Rättigheter och skyldigheter är vad välfärdsstaten – den välfärdsstat som vi socialdemokrater har varit med om att bygga upp – vilar på. Människor ska ha sociala rättigheter, rätt till arbete, rätt till bostad, rätt till en bra uppväxt när de är barn, rätt till utbildning, men de har också vissa skyldigheter.”

Och så fortsatte det. In i sista slutrepliken var Morgan Johanssons mantra ”rättigheter och skyldigheter”.

Vore det inte för att jag på tisdag sitter i ett digitalt direktionsmöte för Kunskapsförbundet, så skulle jag ”live” följa Röda Korsets onlineevenemang på youtube och Facebook ”Vakna världen! Nu avgörs Sveriges migrationspolitik”. (Kan även ses i efterhand) Jag ser vilka som sitter i panelen – och jag tror att alla kommer dit väl förberedda!

Vänsterpartiet och Moderaterna står alltså mycket långt ifrån varandra …

Med förstoringsglaset går det att hitta enstaka notiser i medierna om gårdagens budgetdebatt i riksdagen.

Allting var känt i förväg, det fanns inte plats för nya utspel. 

Januariavtalets fyra partier ansträngde sig på var sitt håll att framhäva vilka egna russin man hade lyckats pytsa in i smeten. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna gick fram var och en för sig, några nya inviter till samarbete märktes inte i debatten. 

Samtliga anföranden och alla replikskiften från fem timmars debatt kan i efterhand läsas i snabbprotokollet eller ses och höras i riksdagens webb-TV.

Här mina två favoriter.

Ulla Anderssons anförande sammanfattade väl Vänsterpartiets invändningar mot kursen som Stefan Löfven angett. Vid rodret står Magdalena Andersson – här ett replikskifte mellan henne och Ulla Andersson, det handlar om arbetsmarknadspolitik och arbetsförmedlingens avveckling.

Tony Haddou rensar bort allt onödigt från sina manuskript, hans anförande och hans repliker är knivskarpa. Anförandet från budgetdebattens skatteronda skall jag lägga in i mitt arkiv.

Tony Haddou lyckades få S-ledamoten från Vänersborg, Jörgen Hellman, tillika ordförande i riksdagens skatteutskott, att komma med ett klassiskt uttalande: 

”Jag förstår Tony Haddous argumentation, för Vänsterpartiet får 70 miljarder mer i inkomster genom sina förslag att höja alla skatter ordentligt. Jag kan konstatera att inget av dessa förslag överensstämmer med Moderaternas skattepolitiska förslag. Vänsterpartiet och Moderaterna står alltså mycket långt ifrån varandra, och vi står väl någonstans i mitten.”

Så är det väl!