Samtliga ledamöter från kommunens nio partier var eniga att säga ja till ett beslutsförslag: ”Kommunfullmäktige bifaller motion om att utreda frågan om att införa bostad först som norm i kommunens hemlöshetsarbete vidare.”

Motionen hade KD lämnat in i mars 2020. Socialnämnden yttrade sig för ett år sedan och nu blev motionen äntligen bifallen.

När alla är eniga så kan väl ingen tänker fel? Men hade verkligen alla klart för sig vad som menas med Bostad först? Eller ville ingen stå i vägen för socialförvaltningen och socialnämnden att göra förändringar i verksamheten?

På en hemsida talar man klartext: Motsats till boendetrappor. Beskrivningen där lyder: ”Det vanliga hemlöshetsarbetet i Sverige, så kallad boendetrappor, bygger på ett motsatt synsätt än Bostad först. Här måste människor kvalificera sig stegvis för att slutligen nå toppen – eget boende och att bli accepterade som en normativ samhällsmedborgare. Forskning visar att denna typ av insatser snarare cementerar hemlösheten än löser den eftersom människor ofta fastnar i eller faller ur systemet.”

Hur är det idag i Vänersborg? En gång om året lämnar socialförvaltningen en fyllig verksamhetsberättelse, senast i februari 2021. Ordet ”hemlöshet” nämns tre gånger på 60 sidor.

”Utbudet av boende inom Vänersborgs kommun för personer som har svårt att konkurrera på bostadsmarknaden är fortsatt litet. Det kan handla om personer som lever i hemlöshet, som har missbruksproblematik, socialpsykiatrisk problematik, nyanlända samt till viss del barnfamiljer har mycket svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. Arbetet med moduler för ensamhushåll har startats sedan flertalet år tillbaka, men på grund av svårigheter för samhällsbyggnadsförvaltningen att hitta tomter som fullt ut godkänns och är anpassade har det än inte gått att genomföra enligt plan.”

”En ständigt närvarande svårighet är bostadsförsörjningen i kommunen för vissa av våra målgrupper. I stort så påverkar den allt mer ”hårda” bostadsmarknaden IFO. Inom alla målgrupper som IFO möter finns många som i dag har stora svårigheter att finna en lämplig bostad. Hemlöshet och att familjer bor väldigt trångt är ett stadigvarande problem. Under 2020 har vi sett en fortsatt ökning av personer som bor på akutboendet. Det som är tydligt är också att personer som bor på akutboendet blir kvar där under mycket lång tid, det är inte längre en tillfällig lösning. Detta är i huvudsak personer som har samsjuklighetsproblematik och som inte har tillträde på den ordinära bostadsmarknaden. Någon ljusning kring denna situation kan vi inte se under överskådlig tid. För att kunna hjälpa några av de personer som bott på akutboendet under lång tid bedöms utvecklandet av boendemoduler som kanske enda lösningen.”

”Bristen på lägenheter för många av de målgrupper som socialförvaltningen möter är fortsatt stor och bedöms inte minska under kommande år. Bristen leder till hemlöshet och trångboddhet. En planering för hur målgruppers boende kan lösas genom akuta som permanenta lösningar ses därför som mycket angeläget och nödvändigt utifrån ett kommunalt perspektiv. Bristen på bostäder gör att socialförvaltningen får lösa boendefrågan för målgrupperna via externa placeringar, vandrarhemslösningar, lösning i akutboenderegi m.m. Dessa lösningar är inte av långsiktigt hållbar karaktär samt att det är en oekonomisk lösning likväl som en till del inhuman lösning.”