Ärligt talat – den röda knappen frestar

Som många andra aktiva i Vänsterpartiet respekterar jag  partiledningens avsikt att inte yttra sig innan det verkligen behövs.

Det är först på onsdag som riksdagen tar ställning. Då gäller det endast frågan om Stefan Löfven får tillräckligt många röster för att väljas som statsminister.

Men självfallet spelar det roll vad som finns i paketet som ska reglera regeringens arbete under mandatperioden. Det finns 73 punkter i uppgörelsen.

Ett stort antal punkter som jag hittills inte har uppfattat vara socialdemokratisk politik. Men socialdemokraterna ansvarar för sin egen politik.

Det finns en mening på första sidan, i inledningen: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

Ser jag tillbaka vad Vänsterpartiet har lyckats med under den gångna mandatperioden, så är det flera dussintals genombrott som var och en har betytt mycket för enskilda människor. Det har mitt parti rätt att vara stolt över. Vad vi inte har lyckats med är att få Socialdemokraterna med på tåget i stora och viktiga frågor. Valresultatet i september 2018 var tydligt på en punkt – ett sådant genombrott skulle inte heller ske nu.

Så varför denna mening, varför denna markering?

Måste den inte tolkas som något annat? Att Socialdemokraterna skriver under ett dokument som med en omskrivning i själva verket säger: Vi förklarar att vi hädanefter aldrig mera hävdar att vår ideologi och vår politik syftar till socialism!

Varför ska Vänsterpartiet inte trycka på den röda knappen? Vår ideologi behöver vi väl inte överge bara för att andra gör det. Eller…

Läste Marie Dahlins debattartikel

Marie Dahlin valde att skriva en helsides debattartikel i Melleruds Nyheter.

Jag läste och tänkte: Jag förstår att Marie Dahlin vill förklara sig med egna ord. Det är mycket mera rättvist än att behöva läsa hur en journalist tolkar och återger ett samtal.

Men har Marie Dahlin rätt i det hon säger?

Jag vågar påstå att ingen som har haft en kritisk och seriös hållning mot politikern Marie Dahlin någonsin har kommit på tanken att anklaga henne för rasism. Det som hände var att några eller många utan större inblick passade på att genast tolka någon enstaka tidningsrad som ”men då är hon ju rasist”.

Samma sak gäller nog den andra anklagelsen hon försvarar sig mot – sexism.

Min upplevelse är att Marie Dahlin också är på helt fel spår när hon säger ”jag som kvinna, jag som tjej”.

Var det fel att hon avsade sig sina politiska uppdrag, att hon drog sig tillbaka från allt?

Jag kan yttra mig om det tunga uppdraget, kommunstyrelsens ordförande.

Det har varit olämpligt från början till slut på en lång politisk bana att låta bli att arbeta med sitt språk, sitt sätt att uttrycka sig, även att återfalla i vulgärt språkbruk. Det har varit ännu mer påfrestande att gång efter annan se att först vid eftertanken blev det bättre resultat än det som först yttrades spontant och utan reflektion.

I kommunfullmäktige har ett antal av mina interpellationer och frågor behandlats på sätt som jag upplevde ovärdigt. Jag lämnade inga skriftliga frågor utan att ha dubbelkollat med andra om innehåll och formulering. Svaren jag fick, dels skriftligt och sedan även från talarstolen, var för det mesta oerhört korta, kändes inte genomarbetade, ofullständiga. Under flera år har jag regelbundet redovisat detta på Vänsterpartiets hemsida, som jag tidigare hade ansvar för.

Min slutsats: Ja, det var bra att Marie Dahlin avgick. Det måste finnas politiker som inte belastar det politiska arbetet med återkommande spontana infall och utfall, som bär med sig att det några gånger kan bli helt fel, helt galet.

Marie Dahlin kommer jag att minnas som en politiker som inte var rasist, inte sexist, inte blev angripen eller utsatt för att hon var kvinna. Men jag kommer också ihåg moment där jag tänkte: ”Du borde kunna göra bättre, kan du inte låta bli, kommer du aldrig att lära dig?!?”

Lagligt eller inte lagligt?

Det kommer en strid ström av nyhetsbrev till min iPad, några ger värdefull ny information, andra bekräftar vad som redan framkommit från annat håll.

Studsade till idag när jag läste ”I principmänniskornas tankevärld”. Hade inte någon nyss påstått att jag är en sådan ”principfast människa”?

Jodå, det var Ola Wesley, SD, som i fullmäktiges debatt kring ensamkommande asylsökande ungdomar hade gett uttryck för att jag i regel brukade vara en ”principfast människa”. Han ville nu ha prövat om det ”var lagligt eller om det inte var lagligt” att kommunen tecknade ett andrahandskontrakt med Röda Korset som gav bostäder till ensamkommande. Finansieringen sker via det tillfälliga kommunbidraget. Och nu skulle det först utredas om kommunen hade åsidosatt likställighetsprincipen.

Fullmäktige gick inte på Ola Wesleys linje.

Tillbaka till nyhetsbrevet, som idag var ett briljant kåseri kring Vellinges rikskända framgång i Högsta domstolen. Para§rafmagasinet kommer varje tisdag och fredag, nästan alltid läsvärda inlägg.

Dagens artikel ”Det är alltid massinvandring i principmänniskornas tankevärld” måste läsas – tycker jag.

Läsa på riktigt? Annat än att bara ”gilla”

Internet är mer än bara sociala medier. Vart är vi på väg? ”Gilla” och ”dela” i all evighet allt som passar in i vår bild? Ignorera att utvecklingen kräver att vi tar ställning när motsättningarna blir tydliga?

En som brottas med motsättningar är riksdagens talman, Andreas Norlén. Medierna bevakar varje steg han tar. Ska han lyckas med cirkelns kvadratur?

Norlén har fler uppgifter. Han är också ”Ordförande i Kommittén för riksdagens högtidlighållande av demokratins införande”. I den egenskapen skrev han förordet i en antologi som finns att ladda ner gratis på riksdagens hemsida: ”Demokratins framtid”.

Här några citat från förordet: ”Så, i en tid när demokratin inte längre tycks lika självklar ska vi i Sverige fira 100-årsminnet av demokratins införande. Riksdagen tillsatte för detta ändamål en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta förslag på vilka arrangemang och aktiviteter som riksdagen ska genomföra 2018–2022 för att uppmärksamma dessa banbrytande händelser.”

”Tidigt i processen väcktes ett förslag i kommittén om att engagera forskarsamhället och en idé om en antologi växte fram, med målet att granska hur vår demokrati mår i dag och de framtida utmaningar den står inför.”

”Vi lever i en brytningstid. Vi ser att demokratin utmanas i vår omvärld men också i vårt eget land. Vi kan inte och får inte ta vår demokrati för given. Att värna demokrati, öppenhet och yttrandefrihet kräver kunskap och engagemang, inte bara hos politiskt förtroendevalda, utan hos var och en av oss. Det är i ljuset av dessa krav som boken du nu håller i din hand ska läsas.”

Här antologins innehållsförteckning.

Spännande läsning, vidgade vyer. Istället för att ”gilla” och ”dela” okritiskt och sjunka ner i trångsynthet.

Vem? Vem inte? Googla …

Alvesta
Enköping
Eskilstuna
Falköping
Göteborg
Habo
Karlshamn
Kristianstad
Köping
Laholm
Nacka
Norrköping
Ronneby
Sotenäs
Sundsvall
Tingsryd
Västerås
Växjö
Ystad
Alla dessa kommuner nämns på de första två sidorna när man googlar ”fullmäktige webb”. Sedan följer åtskillig fler sidor med mängder av kommuner som ”gör det”, några sedan flera år tillbaka.
Vårgårda visar en elegant presentation, men det finns många exempel på hur fullmäktiges debatter kan presenteras ”live” och ”paketeras” för att ta del av i efterhand.
Kan vi förvänta oss att vår motion behandlas utan dröjsmål och att beslutet blir att vi innan sommarpausen når fram även i Vänersborg?

Samma tanke måste finnas hos fler

Mot slutet av förra mandatperioden förändrades det politiska samtalet i Vänersborg. Jag vill peka på tre punkter som spelade roll.

  1. Det gick att bilda majoritet mot den partigrupp som egentligen utgjorde ”kommunledningen”. Två budgetbeslut, där M+L+KD och V hittade varandra med ett vinnande koncept, visade att detta var möjligt.
  2. Socialdemokrater i Vänersborg ville också söka överenskommelser, men det fanns ett hinder. De kom inte förbi det som sades från den som satt högst i den lokala hierarkien. Där var det stopp, det är inte längre så.
  3. Hur mycket än SD vinner i antal mandat, så kommer partiet ingenstans om inte viljan finns att lära sig hantverket. Det finns ett regelverk om vilka frågor som hör hemma nationellt, regionalt och lokalt – det går inte att blunda och köra en och samma evig återkommande inställning i hur många ärenden som helst på fel plats och i fel tid. Det är lögn att ingen vill prata med SD, men det är sanning att SD än så länge diskvalificerar sig från att bli taget på allvar i Vänersborg. Under tiden får andra partier genom seriösa samtal söka en stabil grund som för oss framåt.

För att summera mina förhoppningar om att det politiska samtalet i Vänersborg skulle leda oss i rätt riktning skrev jag en motion: ”Vilken roll har ledamöterna i kommunstyrelsen? Min poäng i motionen är att tidiga samtal borde finnas vid sammanträdesbordet, inte bara utanför kommunhuset. Samtal i tid som leder till samförståndslösningar. Jag pekade på kommunstyrelsens centrala roll.

Nu har det blivit så att det är andra som finns på plats. Jag hoppas att man ser möjligheten och förmår att leva upp till det som krävs för att komma vidare.

Jag får förhålla mig till förändringen och gå andra vägar för att påverka. Därför lämnade jag idag in motionen som jag berättade om häromdagen: ”Inte i juni, bättre i november.” Det borde rimligen vara så att samma tanke måste finnas hos andra också, hos partigruppen som är kvar som kommunledning med Benny Augustsson i spetsen, hos Vänersborgsalliansen med Gunnar Lidell och kanske även hos kommunens ekonomichef Thomas Sannemalm.

Bra frågor, kan jag svara?

Ledarskribenten Max Eskilsson begrundar i TTELA Vänsterpartiets roll på den lokala scenen. I morgondagens papperstidning ställer han frågan: ”Trivs V bäst i opposition?” och sedan svarar han omgående: ”V är i grunden ett oppositionsparti” och gör tillägget: ”En maktfaktor bakom formella makten”.

Eskilsson ville beskriva vägen från valet 2010 via 2014 till valet i september 2018. Här är han inte konsekvent. När man vill förstå varför S och V i Vänersborg ha ett spänt förhållande, så kan man inte bortse från att V i valet 2010 gick från 4 mandat till 8 samtidigt som S sjönk som en sten från 21 till 12 mandat. Åtta år senare har S endast marginellt hämtat sig från förskräckelsen. Vad hade hänt? Minnesgoda vet: Vänsterpartiet avslöjade bit för bit spelet bakom tillkomsten av Bandyarenan som kostade Vänersborg 300 miljoner fast det aldrig fanns ett beslut utöver 120 miljoner.

Max Eskilsson skriver: ”Sett till väljarstöd är inte skillnaden drastisk om man jämför Trollhättan med Vänersborg. Medan partiet i Trollhättan i årets val samlade nästan sju procent noterades cirka två procentenheter mer i Vänersborg. Men kontrasten är tydlig på en annan nivå. I Vänersborg är Vänsterpartiet verkligen ett oppositionsparti. Det är inte ens tal om att vara röstboskap utanför styret.”

Sedan en korrekt formulerad bedömning om Vänsterpartiets arbete i Vänersborg och besvikelsen över uteblivet väljarstöd: ”I linje med detta sticker Vänsterpartiet Vänersborg ut som det lokala parti som mest effektivt av alla lyckas kommunicera sin syn utåt.”  Sedan följer en gissning som blir fel: ”Att de ändå backat de senaste tre valen är därför förvånande och verkar snarast kunna härledas till att det generellt i Sverige egentligen inte förekommer någon större vänstervåg.” Tiden sedan Arenan talar för att S hämtar sig något, nu återgår ett mindre antal väljare från V tillbaka till S.

Eskilsson tvekar om vad som kommer att ske under den påbörjade mandatperioden. ”Hur relationen mellan S och V utvecklas i Vänersborg kommer att bli avgörande för styrkepositionerna. V är relativt starka men har långtifrån goda band till lokala socialdemokratin. Kommande år blir det särskilt intressant att se om valet av ny kommunstyrelseordförande kommer att ha någon påverkan.”

För egen del vet jag svaret på frågan om ”opposition eller ansvar?”. Vi har fått respekt för vårt arbete i opposition, men inriktningen har alltid varit att vilja dela det direkta ansvaret. Aktiviteten i kommunstyrelsen och i budgetberedningen har varit förutsättning för att Vänsterpartiets budgetutkast tre år i rad har blivit fullmäktiges beslut. Visserligen i form av ett yrkande från någon annan partigrupp (två gånger M+L+KD och en gång S+C+MP), men alla som inte ville blunda vet hur det förhöll sig.

Nu kommer jag endast att finnas på plats när fullmäktige har sista ordet, men det vore ju helt galet om Vänsterpartiet ger bort den position vi har uppnått. Slutsats: Nej, jag har inte svaret vad som kommer att ske, men min förhoppning ligger i formuleringen ”En maktfaktor bakom formella makten”.

Vad betyder partiernas ideologi?

Ledarskribenten Max Eskilsson betraktar åtta politiska partier och deras agerande på den lokala spelplanen. Tidningen TTELA bevakar i huvudsak fyra kommuner: Lilla Edet, Mellerud, Trollhättan och Vänersborg. Fyra kommuner, där man hittar varandra i en mängd olika konstellationer. Och tvärtom: där man låtsas vara varandras opponenter.

Hittills har vi fått veta vilka synpunkter ledarskribenten har på Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna. Ansvaret för rubrikerna har kanske någon annan på redaktionen, men de löd så här: Den tydliga förloraren”, ”Vid makten men inte vid rodret”, ”En kluven maktresa” och ”Ett motigt valår”.

Nu väntar jag på Eskilssons betraktelse över resorna som de andra fyra partierna har gjort från 2010 via 2014 till 2018.

Två tankar kommer till mig, jag kan inte avgöra vilken som är mer seriös än den andra. Alltså, barnramsan ”än slank han hit, än slank han dit …” och så min helglektyr med utskottsbetänkanden och partiernas budgetarbete på Helgeandsholmen.

Ärligt talat undrar jag hur kommunikationen egentligen fungerar. Däruppe i Stockholm är det ena och bara det ena rätt och allt annat fel, fel, fel. Finns en liknande frågeställning lokalt, kan det bli tvärtom eller nästan tvärtom. Hur kan det ske?

Besitter man lokalt en bättre förståelse? Ser man andra vinklar? Är man klokare? Eller är man mera obunden av partiets ideologi och mera bunden till lokala överenskommelser med andra partier?

Eller så ligger förklaringen på ett annat plan: Lokalt bryr man sig inte så värst mycket om vad som noteras i betänkandenas reservationer, sägs debatten i riksdagens kammare. ”Hic Rhodus, hic salta!” är en fras jag kommer ihåg från skoltiden.

För egen del saknar jag Vänsterpartiets röst i den digra Stockholms-lektyren. Mitt parti valde ju att att resa på det ena spåret – budgetarbetet – hand i hand med S och MP, bara vid andra anhalten på det andra spåret – statsministeromröstningen – gick man en egen väg. Någon som glömde vad som sades 14 december? Här några rader från protokollet:

Anf. 8 MIA SYDOW MÖLLEBY (V):
Herr talman! Vänsterpartiets linje har hela tiden varit tydlig. Det är Stefan Löfven som är vår statsministerkandidat. För att markera det kommer vi att avstå i dagens omröstning. Vi ser också att det är kring Stefan Löfven som det finns en möjlighet att föra processen framåt.
Samtidigt är det så, som vi har sagt hela tiden, att om det är ett skarpt läge och en regeringsbildare förutsätter Vänsterpartiets mandat för att bli vald, behöver
vi naturligtvis också ha inflytande.
(Applåder)

Inte i juni, bättre i november

Det låter inte klokt, men det har alltid varit en kär sysselsättning under lediga dagar kring jul och nyår. Jag tog fram underlag och började läsa på. Jag ville skaffa mig en grund för det som skulle bollas fram och tillbaka under några intensiva sammanträden. Jag förberedde mig för det kommande arbetet i kommunens budgetberedning.

Kan jag låta bli i år? Visserligen har mina partikamrater beslutat att jag inte längre ansvarar för detta, men vem från partiet som sätter sig på Vänsterpartiets insynsplats vid beredningens möten tycks vara oklart. Men det är ju gott om tid, det återstår på dagen en hel månad. Jag märker dock hur svårt det är att bara låta bli …

Vad var det för förberedelser jag gjorde? Räckte det inte att komma med nyfiken blick och nytvättade öron till ekonomistabens inledande presentationer? Lite om tidsplanen, några allmänna anmärkningar om processen och alltid en uppdaterad omvärldsanalys. Där förmedlades den kunskapen som ekonomiavdelningen hos Sveriges kommuner och landsting (SKL) hade samlat på sig, med statistik och hyfsat användbara prognoser.

Redan här märks att något inte är som det brukar vara. SKL:s Ekonomirapport kom som alltid i mitten av december, men därefter blev det tvärstopp. Riksdagens snabba beslut den 12 december med ”del I – ramsättningen” och veckan innan juluppehållet ”del II – samtliga 25 utgiftsområden” har inte landat än. Man kan läsa de flesta betänkanden från finansutskottet, arbetsmarknadsutskottet, socialförsäkringsutskottet, trafikutskottet, utbildningsutskottet m.fl eller studera debatten i riksdagens snabbprotokoll, men helheten förblir diffus. Går det att genomföra det som står skrivet, hur länge gäller dessa beslut?

M och KD enades om en gemensam reservation. Den ”vann” i riksdagen för att SD skyndade till och stödde den. Fast SD säger på nästan varje blad i merparten av alla betänkanden att egentligen var deras eget förslag så mycket bättre. S, MP och V lämnade inga reservationer, man yttrade sig om processen och redovisade sitt avståndstagande till Elisabeth Svantesson, M, som blev talesperson för M:s tankar. C hävdade sin egen ståndpunkt, invändningar mot M och KD är tydliga. Så även texterna som L lämnade till protokollet.

Vad ändras om det i mitten eller i slutet av januari tillträder en ”riktig” statsminister och en ”riktig” regering? Hur snabbt kan nya beslut fattas? Vad går att riva upp, vad inte?

SKL tiger än, någon cirkulär lär väl dyka upp efter årsskiftet. Vilket budskap kommer att skickas till kommunerna? Vad får vår egen ekonomistab i sin hand för att sammanfatta läget för de politiker som utgör vår egen budgetberedning?

Jag ser att jag läser riksdagens handlingar som jag alltid brukade göra, även om jag nu inte längre behöver känna pressen på mig att summera alla möten med budgetberedningen för mina nyfikna partikamrater.

Men jag överväger på allvar att skriva en motion med yrkandet att budgetarbetet skall landa i ett fullmäktigebeslut i november 2019 istället för i juni 2019. Det skulle ge mer tid att anpassa den lokala processen till den orimliga situationen som har uppstått på riksplanet.

Vad var anledningen?

Lediga dagar, tid för eftertanke. Visst letar jag fortfarande efter svaret på frågan varför valberedningen och medlemsmötet ansåg att jag inte borde fortsätta som en av Vänsterpartiets två ledamöter i kommunstyrelsen.

Vid kommunfullmäktiges sammanträde i mitten av oktober lämnade jag in motionen där jag reflekterar över var och hur det politiska samtalet borde kunna föras. Jag uttryckte förväntningar på kommunens politiker att ”hitta” varandra och att aktivt söka efter det gemensamma. Det kräver ansträngningar, det förutsätter tid, tålamod och en genomtänkt strategi. Men det måste till, Vänersborg börjar nu tredje mandatperioden med ett klent minoritetsstyre. Där spelar alla roll, där har Vänsterpartiet en given plats med den erfarenhet och det kunnande som vi förfogar över.

Är det sådant som man tror att jag inte längre är kapabel till, att andra partikamrater har visat bättre förutsättningar att kunna leva upp till det som krävs?

Här motionen:

Motion

Vilken roll har ledamöterna i kommunstyrelsen?

Kommunallagens olika paragrafer uttalar sig om kommunstyrelsens uppgift. Här finns också angivet var gränsen går och vad styrelsen inte får lov att göra.

”Leda och samordna”, ”ha uppsikt över”, ”vidta nödvändiga åtgärder” och ”följa de frågor som kan inverka på kommunens utveckling och ekonomiska ställning” – dessa anvisningar gäller för kommunstyrelsen.

Men hur det sker, hur ledamöterna hanterar styrelsens uppgifter, det skiljer sig säkerligen avsevärt från kommun till kommun. Traditioner inverkar, rutiner följs, majoritetens ställning, hur oppositionen formerar sig, allt detta spelar roll för hur arbetsformen för kommunstyrelser utvecklar sig.

Beskrivningarna skiljer sig säkerligen också åt, det beror ju på från vilken vinkel, från vilken plats i sammanträdesrum man betraktar det som sker från att mötet öppnas till att det klubbas för att avsluta detsamma.

I Vänersborg är bilden följande: Vid varje möte finns som inledning fyra, fem, sex föredragningar, några gäller någon punkt på dagens ärendelista, andra kan vara aktuella informationer om annat som anses vara av betydelse att känna till. Det är ordföranden som ansvarar för vad som finns på kallelsen och vilka föredragningar som skall göras.

För det mesta handlar det om två, kanske två och en halv timme, någon gång lite mindre, fikapausen inräknad. Självfallet kan det ställas frågor, men det gäller att hålla sig till ämnet. Det förekommer sällan någon dialog mellan närvarande politiker rund bordet.

Partivisa överläggningar förekommer innan beslutsomgången, men tiden för detta överskrider i regel inte mer än en kvart eller en halvtimme.

Därefter ”beslutar” kommunstyrelsen, punkt för punkt, det brukar gå undan. Det finns ju på varje punkt ett färdigt beslutsförslag och i regel en bunt handlingar, där förvaltningarnas olika utredare har författat gedigna yttranden. ”Bifall” lyder beslutet, ”avslag” eller ”eget avvikande yrkande” förekommer undantagsvis.

Berättar man i sina partiföreningar eller i andra samtal om ”hur det går till”, så ställs inte sällan en naiv fråga: När pratar ni med varandra? När pratar ni politik?

Parternas representanter i kommunstyrelsen brukar utses efter längre överväganden: Vem kan bäst företräda partiets uppfattning i centrala politiska spörsmål? Allt som oftast, är kommunstyrelsens ledamot också partiets gruppledare och har ansvar att samordna övriga förtroendevaldas arbete i kommunens olika nämnder.

Jag upplever sättet som vi idag ordnar kommunstyrelsens arbete som föga tillfredsställande.

Jag saknar ett arbetssätt som låter politiska beslut ”växa fram”. Jag ser framför mig att kommunens ledande politiker, rund bordet i kommunstyrelsens sammanträdesrum, utbyter tankar kring frågor som ”kan inverka på kommunens utveckling”, att politikerna uttalar sig om preferenser, om vägar man önskar gå. Inga detaljer i detta skede, utan de stora dragen, avvägningar, prioriteringar.

En lyhörd ordförande kan säkerligen formulera en sådan punkt eller sådana punkter för ett kommande sammanträde. Ordföranden kan också höra med kollegerna i presidiet, eller be ledamöterna att meddela önskemål om ”rubriken” för kommande politiska samtal.

Jag ser flera fördelar. Våra förvaltningar kan få kännedom om hela kommunstyrelsens uppfattning och därefter påbörja det arbete som ankommer på förvaltningar, nämligen att lägga fram korrekta och kompletta handlingar som mejslar fram det väsentliga och bemöter det som har kommit fram tidigare men som uppenbarligen är i strid med förordningar och lagtexter.

Om så sker, behöver ingen politiker känner sig överrumplat, såsom det upplevs idag när det bara gäller att säga ”ja” eller ”nej”, för nu finns det inte längre utrymme för att utveckla annan uppfattning.

Jag ser också som en fördel att kommunstyrelsens ledamot i mycket god tid kan samråda med medlemmar och andra förtroendevalda från det egna partiet. Det gäller ”stora frågor” som idag plötsligt seglar upp någon dag innan sammanträdet i samband med att utskicket av handlingarna sker.

Hur kommunstyrelsen kan ändra sitt sätt att arbeta och hur mina tankar kan påverka utformningen av kallelsen och själva sammanträdet, det vågar jag inte ha en färdig åsikt om. Allt vad jag vill kan jag dock uttrycka i mitt yrkande.

Jag yrkar

att kommunstyrelsen funderar över ledamöternas roll och hur det kan möjliggöras att våra politiker får utrymme för det politiska samtalet.

Lutz Rininsland, Vänsterpartiet                                    2018-10-05