När beskedet sent omsider kom att kommunens budgetbeslut skulle fastställas vid fullmäktiges novembermöte, då blev det plötsligt tid över att bevaka annat som kommer att spela en stor roll även lokalt.

Jag kan räkna upp snabbt:

• Oppositionspartierna i riksdagen lämnar sina budgetmotioner – kan oheliga allianser förändra regeringens förslag?
• Dragkampen om LAS-utredningen – remissförfarandet avslutas 26 oktober och remissyttrandena börjar komma in
• En viktig utredning på utbildningsområdet är också ute på remiss – alla yttranden måste inkomma senast 30 november: SOU 2020:33 ”Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola”.
• Kommer migrationskommitténs misslyckande ändå att skickas ut på remiss? Och om ja, alla punkter eller bara ett antal punkter? 
• Den allmänna motionstiden i riksdagen pågår för fullt – hittills har det kommit in 2702 motioner, min uppmärksamhet gäller främst motionerna från Vänsterpartiet, så här långt 70 i antalet.

Budgetpropositionen och budgetmotioner är en heltidssysselsättning och mer än så. Det normala är ju att regeringen står bakom sina förslag. Men vid ett antal pressträffar sågs endast företrädare för C och L som med emfas framhöll framgångar vid förhandlingsbordet. Och som ett brev på posten svarade något statsråd på journalisternas enträgna frågor: Jovisst, det var inte så vi ville prioritera, men …  Det är nog tur att riksdagens personal är kompetent och vaken, för diskussionerna i diverse utskott behöver till slut landa i tydliga texter i alla betänkanden. Och när det sedan blir omröstning i riksdagens kammare, misstänker jag att gruppledarna behöver vifta febrilt: Här står vi bakom, här röstar vi på avslag och här är det klokt att avstå …

LAS-utredningen och arbetsmarknadens parters eventuella nya försök att nå ett avtal bevakas i alla medier – ändå ser jag emot att direkt kunna ta del av tankarna från tunga remissinstanser. Arbetsrätt borde kunna vara så enkelt egentligen, men idag saknas förutsättningar för kloka lösningar. 

Lars Stjernkvist summerade några års arbete med den stora gymnasie- och komvuxutredningen innan pandemin hade ställt till det för branscher, enskilda företag och alla som var ute på den oroliga arbetsmarknaden eller ville tillträda ett efterlängtat jobb. Remisserna skrevs under intryck av det kaos som snabbt växte. Statsråden Eva Nordmark och Anna Ekström kallar varannan vecka till en pressbriefing där nya åtgärder föreslås. Dessa akuta frågor leder ännu längre från det som jag ser som Stjernkvists stora svek – han undvek att tala klartext om vilken negativ roll de privata utbildningsföretagens affärstänkande spelar. 

Statsrådet Morgan Johansson låtsas vara tondöv – han vill att migrationskommitténs hela paket med samtliga förslag skall ut på remiss. När Miljöpartiet efter vändningen av Preem nu slipper att behöva ta striden till den yttersta gränsen, så återstå att se vad som sker på migrationsområdet. Dagligen kommer nya berättelser som avslöjar att den enskilda människan är det sista somliga migrationspolitiker har i åtanke när man tävlar om att vara den tuffaste av dem alla. Vad är det som har hänt efter 2015? 

Motionerna är roliga. Även om Vänsterpartiets tunga motioner får det mesta av min tid, så klickar jag mig fram till enstaka motioner från andra partier. Det kan vara någon folkvald som tar upp en fråga så lokal att jag frågar mig vad riksdagen egentligen har att ”göra med saken”. Mindre gulliga och inte alls putslustiga är motionerna från SD. För det första är det ett förfärligt stort antal motioner, dessutom ett antal gånger samma spörsmål i olika motioner från olika SD-ledamöter, samordning verkar saknas. För det andra är det den så fullständigt öppna argumentationen som Björn Söder ägnar sig åt i sina texter. Fascinerande!

Tja, inte alla texter är värdefulla, jag får rätta mig.

I övrigt gäller en ”deadline” – fram till 16:30 tisdag 6 oktober kan motionerna lämnas in, sedan stängs luckan för den ”allmänna motionstiden” den här gången.