Kommittén om den framtida svenska migrationspolitiken tillkallades enligt regeringens bemyndigande i juni 2019. Direktivet har citerats från olika håll på olika sätt. Även punkten 67 i januariöverenskommelsen som är bakgrunden framförs med olika betoning. Egentligen är denna punkt kort och koncis: ”Gör upp om den framtida migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté. Partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén.”

De senaste dagarna har alla medier varit fyllda med information och spekulation. Tidpunkten 15 augusti ligger fast som dagen när kommittén skall lämna resultatet av sitt arbete. Men med alla utfästelser som kommit borde vi redan tidigare få veta om det blir en överenskommelse och vilka som i så fall står bakom.

Jag saknar Vänsterpartiets röst. Visserligen vet jag och många andra vad Vänsterpartiet står för. Därutöver vet vi att Vänsterpartiet inte svajar i migrations- och asylfrågor. Ändå tycker jag att vår företrädare i kommittén, Christina Höj Larsen, borde få mer uppbackning av partiet, i skrift, ljud och bild.

När jag lyssnar på de andra partiernas representanter så är det en sak jag inte hör någon säga: Att Coronakrisen inte har lett till ett totalstopp av all offentlig verksamhet, det har Sverige hundratusentals invandrare att tacka för.  Så många som kommit hit och som idag arbetar i vård och omsorg och i serviceyrken!

Något annat som jag inte heller har hört: Med mycket kort varsel har ofattbart stora offentliga finanser lösts ut för att stå emot hotande ekonomiska avbräck. Förslag blev beslut i ett tempo som vi sällan skådat. Alla såg, det fanns pengar, det gick att komma överens. Tänk om samma skulle hänt när den senaste stora flyktingvågen var för fem, sex år sedan. Det dröjde med utbildning, det krånglade med att finansiera inskolning i yrkeslivet, bostäder saknades, så många fick vänta så länge. Integration kostar, ja, men insatta pengar skulle ha gett avkastning mycket tidigare och mycket bättre. Olidliga väntetider för nyanlända – och ekot från så många som motsätter sig invandringen: Vi klarar inte detta.

Lyssnar man ordentligt så framkommer en tydlig bild: Det finns knappt någon som invänder mot att arbetskraft med annan än svensk bakgrund bidrar till välståndet här i landet. Arbetskraft ja, men när det gäller människan som står för denna arbetskraft, då är det ”vi” som räknas, och då är det ”vi” som har rätt att bestämma vem och vilka som får lov att knacka på hos oss. Krig, förstörelse, klimatkris, svält? Vi måste enas kring ”riktmärken” om hur stor ”volym” av elände som får finnas i världen.