Riksdagen är på väg att avslutas, ett fåtal frågor återstår. Men innan riksmötet formellt öppnas igen 8 september är ett antal tillfällen inbokade för interpellationsdebatter.

På Helgeandsholmen finns olika sätt att efterlysa besked: I frågestunderna har ledamöterna tillfälle att under en eller två minuter få ett svar från något statsråd direkt i kammaren. Skriftliga frågor och skriftliga svar någon vecka senare är ett annat sätt att få besked på någon specifik punkt.

Interpellationer ger tillfälle för riktiga debatter. Den skriftliga interpellationsfrågan har statsråden och framförallt statsrådens medarbetarstab någon vecka på sig att fundera över. Det lämnas ett längre svar som också läses upp av den tillfrågade ministern i inledningen av debatten. Sedan följer tre tillfällen för interpellanten att följa upp frågan och svaret som gavs, samma antal inlägg har också statsrådet. Vill någon annan ledamot komma med egna inlägg, så ges två gånger tillfälle att komma med i debatten.

Det finns många interpellationer som ganska omgående faller i glömska. Andra däremot kan vara nog så betydande och vägvisande, de berör känsliga frågor och kan ha konsekvenser långt utanför riksdagen.

Igår var det Håkan Svenneling, V, och partikollegan Daniel Riazat som debatterade med utrikesministern Ann Linde på temat ”Rasism i USA”. Texten i Svennelings interpellation avslutades med: ”Avser ministern att lyfta den strukturella rasismen med USA:s regering?”

Håkan Svenneling slog fast: ”USA är för Sverige i många utrikespolitiska frågor en viktig partner. Därför upplever jag ofta Sveriges kritik av USA som svag, särskilt när det kommer till frågor i den amerikanska inrikespolitiken. Den täta kontakten med USA borde i stället resultera i en tydligare kritik av de system som upprätthåller rasismen i USA.”

Ann Linde hade färdigskrivna manuskript för varje inlägg. Det märktes tydligt hur känsligt det anses vara att yttra sig om det som varje dag blir mer och mer uppenbart. USA har i grunden ett politiskt system som skall garantera det som kallas för ”balance of power”. Ingen, verkligen ingen, ska okontrollerat kunna utöva makt som inte konstitutionen ger. Eller skulle vilja…

Daniel Riazat påminde om svensk utrikespolitik, om ord och handling i en annan tid, när han nämnde Olof Palme: ”Han blundade aldrig för den apartheid som rådde i Sydafrika eller de folkrättsvidriga amerikanska attackerna mot Vietnam, han tvekade inte när det kom till att ta ställning mot mördaren Franco i Spanien och han ställde sig alltid på folkets sida i dessa frågor.”

Jag ser nu tidigt på morgonen att gårdagens interpellationsdebatt inte får något större utrymme i medierna. Jag vill verkligen rekommendera att ta tid och lyssna på hela debatten, på en och samma länk finns inspelningen på riksdagens webb-TV och även hela protokollet.