Det jag inte begriper är hur det ska komma fram ett bra förslag till mål- och resursplan 2021 för vår kommun. Budgetberedningen har nu möte efter möte, i mitten av september skall kommunledningens förslag vara klart. Därefter kommer den obligatoriska MBL-förhandlingen och kommunstyrelsens välsignelse i början av oktober och kommunfullmäktiges beslut i mitten av oktober.

Vi läser nästan varannan dag om förväntningar som riktas på regeringens höstbudget. Finansministern avfärdar att ge förtida kommentarer och hänvisar till propositionen som blir offentlig 21 september.

När budgetförslaget för 2021 landar på riksdagens bord, då får vi veta hur intäktssidan för kommunen ter sig 2021. Intäkter genom kommunalskatt i all ära, men det är nivån på statsbidraget som avgör vilket svängrum som finns.

Att inte invänta propositionen, att inte avsluta budgetarbetet i november som andra kommuner gör, lyckas jag inte förstå. Så som det ser ut nu måste kommunledningen anbefalla nedskärningar. Visserligen kan i bästa fall tillägg beviljas i ett senare skede, men varför inte invänta nödvändiga underlag för att komma rätt från början?

Begripligt finner jag däremot debattartikeln från Vänsterpartiets Ulla Andersson i Dagens Nyheter: ”Låt välfärdsskatt finansiera sjukvård och äldreomsorg”. Artikeln är också ett svar på provokationen som kom från ledningen för såväl Liberalerna som Centerpartiet. ”Därför blir det ännu mer verklighetsfrånvänt när Liberalerna, mitt under brinnande coronakris, föreslår nya miljard­skattesänkningar och Centerpartiet får igenom en utökning av de välbeställdas rutavdrag.”

Nästa tisdag, 8 september, öppnar riksdagen – under 2020/2021 kan det förväntas många överraskningar. Regeringens tunna underlag med endast 116 av 349 ledamöter i riksdagen bakom sig vacklar betänkligt. Visserligen är 166 mer än 116, men Liberalernas 19 ledamöter tycks allt oftare ogilla januariöverenskommelsen. Centerpartiet med sina 31 ledamöter frestar på socialdemokraterna med krav långt över den gräns som gräsrötterna i S borde kunna acceptera. 

15 september blir migrationspolitiska kommitténs rapport offentlig. Nu bör vi kunna läsa hur olika partier motiverar sina ställningstaganden. För resultatet av kommitténs arbete känner vi redan till, vi vill veta och läsa varför man kommer fram till slutsatser som är så svåra att förstå.

Christina Höj Larsen, Vänsterpartiets representant i kommittén, publicerade igår sina texter. Jag kopierade från hennes Facebook-sida och länkar här till hennes särskilda yttrande och till alla reservationer. Nej, polemik är inte på Christinas agenda, det handlar om en grundlig genomgång av den historiska utvecklingen som Sveriges migrations- och asylpolitik har genomgått. Mycket handlar om Christinas frågor hon ställer till Socialdemokraterna som har avgörandet i sin hand. Rubriken till min blogg idag växte fram när jag läste sida efter sida.