Svt/Novus ställde frågan: ”Anser du att Sverige skall ta emot fler eller färre asylsökande?”

I redovisningen kan läsas: ”Novus har frågat drygt tusen personer. Den största gruppen, 63 procent, svarar att de vill att Sverige tar emot färre asylsökande än 2019, då ungefär 22.000 sökte asyl. De som vill ha färre har ökat jämfört med förra gången frågan ställdes, 2018. Då var motsvarande andel 56 procent.”

Mats Knutson, inrikespolitisk kommentator för SVT, skriver. ”Det finns flera förklaringar till den här opinionsförändringen. Många väljare anser uppenbart att Sverige tagit emot för många asylsökande de senaste åren. Flyktingkrisen 2015 är fortfarande i färskt minne och samtidigt uppfattas integrationen som otillräcklig.”

Ja, 2014/2015 i färskt minne och även att integrationen inte fungerar bra.

Men hur är det idag med asylsökande som kan ta sig till Sverige för att kunna lämna en ansökan? Senaste uppgifter är från maj 2020 och finns att hämta i Migrationsverkets rapport till regeringen. Migrationsverket ska redovisa prognoser för 2020-2023 vid fyra prognostillfällen årligen.

”Antalet asylsökande i Sverige bedöms fortsätta på en lägre nivå åtminstone fram till halvårsskiftet 2020. Om reserestriktionerna upphör kan dock antalet asylsökande öka i höst på grund av det osäkra läget längs östra Medelhavsrutten. Mot bakgrund av det förändrade omvärldsläget skrivs planeringsantagandet ned från cirka 23 000 till 21 000 asylsökande, medan prognosintervallet justeras till 16 000 – 28 000. Bedömningarna utgår från ett förenklat antagande om att de särskilda reserestriktioner som upprättats i samband med coronapandemin börjar att lättas upp i sommar. Om restriktionerna istället skulle kvarstå under hela året kan antalet asylsökande bli ned mot 10 000 eller färre.”

En asylansökan bedöms alltid individuellt. Men i den politiska debatten kring riktmärken och volymmål och även i opinionsundersökningar bollas siffror.

På varje smartphone finns en kalkylator. SCB lämnar uppgift om befolkningen idag och gör prognoser om utvecklingen. ”I slutet av 2019 var Sveriges folkmängd 10 327 589 personer.”

Divideras folkmängden med 21 000 så är resultatet: 0,0020333884317046311583 – inte en procent, inte en tiondels procent, inte en hundradels procent, utan två tusendels procent. 

Jag inser självfallet det meningslösa att argumentera bara med siffror. Det biter inte att säga: Sverige kan inte ta emot alla världens flyktingar. Såklart inte, FN uppskattar att 79 miljoner människor är på flykt.

Men Sverige har tagit emot asylsökande förr och under en mängd av år har det beviljats permanenta uppehållstillstånd. En förutsättning för en snabbare, en bättre, en strukturerad integrationsprocess. Integration fungerar om viljan finns. Om tillräckligt många som ”finns i Sverige” vill ge de få som nu kommer hit en ärlig chans.

Ett korrekt bemötande är att se till den enskildes behov. Samhällets kostnader kan för någon vara omfattande på kort sikt. Misslyckas integrationen i enskilda fall helt så uppstår bidragsberoendet under längre tid.

Samtidigt vet vi att Sverige profiterar från invandringen. En av de senaste undersökningarna kommer från Lund: ”Utbildningsbakgrundens betydelse för flyktinginvandrares etablering på arbetsmarknaden”.

Vi möter överallt i samhället människor som under en kortare period tillhört gruppen ”nyanlända”. Idag möter vi den ene som bussförare eller pizzabagare, många andra i allehanda serviceyrken i privat och offentlig verksamhet. Här finns invandrare vars utbildning inte ledde fram till motsvarande arbete. Samhällsekonomisk är det bara att beklaga att det avgörande steget inte kunde tas.

Hos den polske tandläkaren, den syriske kirurgen, den irakiske entreprenören däremot är det bara att erkänna att Sverige slapp betala den långa, den akademiska utbildningen.  Sfi, grundläggande svenska, någon kompletteringskurs kostar småpengar jämfört med vad flyktingen fick i sitt hemland, hade med sig i bagaget och som kunde ha blivit en present till Sverige vid ankomsten här.

Christina Höj Larsen sammanfattar vad som hände när migrationskommittén inte kom fram till ett beslut. En snarlik analys framkommer i tidningen ETC.

Det fanns ett uppdrag från regeringen, visserligen. Olika partier läste uppdraget på olika sätt. Nu återstår att se vad som väger tyngst i det fortsatta arbetet: Är det partiernas politiska spel som inte tillåter att förlora någon väljare? Eller är det att vi besinnar oss och återgår till att högt värdesätta ett humanistiskt förhållningssätt till människor i nöd, till människor som gör anspråk på sin rätt att be om hjälp.