Inte så mycket på innehållet. Mer på reaktionerna. De direkta svaren i form av reservationstexter. Och sedan alla utspel som kommer att göras.

Kommittén med uppdrag att formulera den framtida migrationspolitiken träffas i morgon fredag, 7 augusti. Sedan dröjer det ytterligare några dagar för sekretariatet att sammanställa alla texter. Det sägs att underlaget blir offentligt 14 augusti, men egentligen var det sagt att kommittén skulle överlämna sitt förslag 18 augusti.

Under tiden framkommer korta kommentarer som visar att delar av underlaget har sipprat ut. För egen del samlar jag det mesta i en liten mapp – jag hyser ingen tvekan om att migrationspolitiken blir ett stort ämne även i kommande val 2022.

Jag såg Petter Larssons tankar i Aftonbladet: ”Migrationspolitik byggs på nya myter”. Här sammanställs dels vad som har hänt de senaste åren och även vad som sägs har hänt de senaste åren. Debattinlägget förtydligar också vad som framkommit i kommitténs arbete: Det har aldrig funnits en ärlig avsikt hos flertalet partier ”att komma överens”. Det finns de som betalar priset för att migrationsfrågor skall finnas högt på listan över vad som ska avgöra utgången av även det kommande valet till riksdagen.

Jag vill också ta fram en egen reflektion som säkerligen avvisas av många som ett mycket naivt sätt att betrakta ”politikeransvaret”. Men jag gör det ändå.

Morgan Johansson har haft olika uppdrag som statsråd. Sedan januari 2019 är han justitie- och migrationsminister, samma ”kombination” av befattning som han hade 2014-2017. Jag uppfattar ”justitiedelen” som att ha medansvar för god lagstiftning, alltså lag och ordning, rättvisa, etc. Samtidigt är Morgan Johansson den i regeringen som ansvarar för brottsbekämpningen, för att sätta dit den som inte håller sig till lagen. Medkänsla för brottsoffer, visst, men inte empati med brottslingar.

Migrationsdelen i dubbelbefattningen? Visst, även här ska allt gå rätt till, lagar ska följas. Men här finns inte brottslingen som gör sig skyldig och offret som lider av brottslingens framfart. Här finns nästintill undantagslöst endast människor som behöver empati och förståelse och rätt bemötande.

Så vill inte alla se det. För ofta framkommer att migranter, flyktingar, skyddsbehövande sorteras in under frågor som tillhör Morgan Johanssons andra uppdrag. Begår statsrådet samma tankefel? Eller varför upplevs han, upplever jag honom som någon som saknar insikt i vad en migrationsminister kunde tillföra samhällets utveckling?