Det finns ett årshjul som reglerar när ekonomibeslut på kommunal nivå skall fattas.
Under årets första två-tre månader förbereder ekonomistaben och budgetberedningen ett beslut som fattas i kommunstyrelsen, ett beslut som inte går upp till kommunfullmäktige. Då gäller det ”Ramanvisningar”. Ett inriktningsbeslut som ger besked till alla nämnder: ”Vi i kommunledningen har tänkt oss att nästa år skall ni få så här mycket för att finansiera verksamheten.”
Under april och maj är det tid för nämnderna att reagera. När förvaltningarna har räknat färdigt, så beslutar nämnden om ett svar som är antingen ”japp, det borde gå, vi klarar vårt uppdrag med anvisade medel” eller ”nej, tyvärr, vi får inte ekvationen att gå ihop”. Ett tredje tänkbart svar har inte och lär aldrig förekomma: ”Kommunledningens generositet överraskar, så här mycket behövs egentligen inte.”
Det andra svaret är det intressanta. Om det inte anvisas tillräckliga medel, så måste verksamheten anpassas, förändras, minskas. Nämnden skall enligt regelboken berätta vilka konsekvenser ett för lågt anslag skulle föra med sig.
Strax innan midsommar kommer fullmäktiges beslut, Mål- och resursplanen för nästa år (med utblick på ytterligare två år) klubbas.
Under sommarpausen och i början av hösten är det lugnt, alla behöver hämta sig – fullmäktiges ledamöter från den årliga bedrövelsen att ha medverkat vid ”beslut mot bättre vetande”, nämndernas ledamöter och förvaltningar från insikten ”nog hade vi hoppats, men nu vet vi, det blir inte bättre framöver”.
Under hösten och innan årsskiftet är det dags för förvaltningarna att ta fram detaljbudgeten och verksamhetsplanen för nämnderna. I dessa dokument berättas hur verksamheten ska hantera situationen under hela nästa år. Vilka förändringar som måste inledas, genomföras, avslutas. På vilken punkt och i vilken enhet målsättningen inte längre kan stavas ”utveckling” – ska man tala om ”sträva efter bibehållen nivå” eller rakt ut om ”avveckling”?
Beskrivningen av årshjulet behöver kompletteras med att nämna kontrollstationerna: ”Boksluten” och MBL-förhandlingarna.
Två månader in på ett nytt år är det inte bara dags att inleda budgetarbetet inför nästa år, det är också tid att avsluta det gångna året. Innan det slutliga bokslutet har fullmäktige i maj och i oktober haft tillfälle att titta på två tertialbokslut, det första avser januari – april, det andra maj – augusti, och så bokslutet hela året.
MBL-förhandlingar sker också regelbundet. Första gången centralt i februari, när arbetsgivaren ”hela kommunen” förhandlar förslaget till ramanvisningar. Det föregår beslutet i kommunstyrelsen. Andra gången under april/maj, när de fackliga företrädarna ”nämnd för nämnd” tar ställning till underlaget som går från nämnden till kommunfullmäktiges budgetbeslut i juni. Och så en tredje gång, centralt, i början av juni. Då gäller det förslaget som strax skall hamna i fullmäktige för ett avgörande.
Rubriken ”Dags att tala högt och tydligt” vänder sig till politiken och till kommunens anställda. Inget annat än just den här budgetprocessen involverar så många förtroendevalda, ja egentligen alla. Visserligen är det kommunledningen, kommunstyrelsens ordförande, som har det tyngsta ordet, men här finns flera tillfällen under året för alla andra att komma med synpunkter.
”Högt och tydligt” ska inte begränsas till att begära ordet i det slutna nämndsammanträdet. Det ska gå att läsa, det bör finns avvikande skriftliga yrkanden, reservationer, anteckningar till protokollet, omröstningslistor. Det ska gå att höra när avvikande uppfattningar framförs i fullmäktiges offentlighet.
De anställda “på golvet” känner bäst till den verksamhet som hela budgeten handlar om. I första hand är det deras valda fackliga företrädare som får information och som skall ”förhandla”. Hur högt och hur tydligt facket talar är ju avhängigt stödet man upplever. Förs diskussionen på arbetsplatsen, formuleras kraven utifrån insikten ”visst ankommer det också på mig att säga ifrån”, då får raden som avslutar rutinmässig alla ”förhandlingar” en hel annan vikt. Raden som talar om ”oenighet” med arbetsgivaren, kommunen.
Vid det senaste tillfället stod följande i protokollet: ”Eftersom den föreslagna budgetramen för 2021 inte är tillräcklig för de stora behov kommunen har och att konsekvenserna kan innebära kraftigt försämrad arbetsmiljö ställer sig Kommunal, Lärarnas Riksförbund, Lärarförbundet, Vårdförbundet, Vision, Ledarna, SSR och Akavia oeniga till förslaget om budget för 2021.”
Den 24 februari beslutar kommunstyrelsen om ramen inför 2022. När jag har sett handlingarna avser jag att återkomma.