I nästan tio år bevakade jag den lokala politiska scenen i hemkommunen Vänersborg. Med plats i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen, socialnämnden och Kunskapsförbundet Väst hade jag god insikt i många aktuella frågor.

Mina inlägg på Vänsterpartiets lokalförenings hemsida skrev jag i stort sett på samma sätt som jag idag skriver min egen blogg. På hemsidan skrev jag dock aldrig ”jag”. Istället var det ”Vänsterpartiets representant” som tyckte till. Det funkade bra och sidan lästes av många, det såg jag i ”statistiken”.

Det var en blandning av brännande aktuella frågor där jag samma dag eller senast dagen därpå reagerade på något beslut som hade fattats i någon nämnd eller styrelse. Andra inlägg var inte lika spontana, de hade vuxit fram i samtal med andra, hade stämts av i förväg i gruppen, på ett styrelsemöte eller ett medlemsmöte. Även tankar kring Vänsterpartiets parlamentariska arbete i riksdagen och i regionen fick plats i mina inlägg.

Under dessa år fanns en mängd sidor där jag ställde kritiska frågor till ledande politiker: S Anders Larsson, Lars-Göran Ljunggren och Marie Dahlin. Bakgrunden var nästan alltid densamma: Ledningsbeslut som Vänsterpartiet inte kunde ställa sig bakom, anmärkningar kring en ledningsstil som vi upplevde som föga demokratisk, invändningar mot ett sätt att vilja styra utan att förankra eller vilja lyssna.

Efter valet 2018 och när de politiska uppdragen hade fördelats, fanns inga förutsättningar längre för mig att skriva på Vänsterpartiets lokala hemsida. Jag återupptog fullt ut min egen blogg, där jag från 2012 endast sporadiskt hade berättat om mina tankar.

Redan på lokalföreningens hemsida, men än mer senare på bloggen, berättade jag om ett antal motioner och interpellationer som alla gällde samma fråga: Är det verkligen meningen att det ska gälla olika villkor för förtroendevalda i olika politiska partier i Vänersborg? Att somliga får besluten att gå den vägen man arbetar för är en sak. Det är också i sin ordning att andra får se att besluten inte blev som man ville. Men att från början acceptera att det råder olika villkor att veta vilka frågor som ska behandlas, när ärenden ska behandlas och vilka dokument som ligger i grunden för kommande beslut?

Igår kväll kom en viktig markering. I slutet på en tio timmar lång sittning i kommunstyrelsen förlorade kommunledningens förslag att begrava ett av våra försök att tränga genom denna mur av ovilja. Nu går ett annat yrkande vidare till kommunfullmäktige i mitten av februari. Min partikamrat Stefan Kärvling framförde det vinnande yrkandet, han beskrev det på sin egen blogg.

Det finns hopp om förändringar, men då måste kommunledningen lyssna och inse att något inte står rätt till när man åter förlorar i en fråga där det inte begärs mer än ”lika villkor” för alla.