Vad är det som händer i Vänersborg? Frågan ställs från många håll.

Skolfolket och föräldrarna undrar hur det ska bli till hösten och nästa läsår. Kommunens budgetbeslut fattades mot bättre vetande.

Hela den sociala verksamheten kommer i gungning när prio ett för alla anställda på alla nivåer är att svara på frågan: Vad vill du ändra på din arbetsplats för att minska kostnaderna?

Kultur- och fritidssektorn vet om att det man fått från fullmäktige inte räcker till för att bekosta det man gör idag.

Alla känner sig drabbade, alla börjar tänka endast på sitt, angelägna att rädda vad som går att rädda.

Det är kanske så man kan förklara tisdagens beslut i Kunskapsförbundets direktion. Själv röstade jag som enda ledamot emot beslutet.

Jag vill inte försvara beslutet, jag vill bara förstå varför det blev så.

Sammanträdet hade knappt börjat när jag protesterade första gången. Ordföranden berättade om samtalen i ägarsamrådet 23 maj: ”Ägarna ville veta … Vi förklarade för ägarna … Vi informerade ägarna … Ägarna var tydliga med… Ägarna sade rakt ut …” Min invändning var: ”Kommunalråden är medlemskommunernas representanter, ägarkommunens företrädare, inget annat.” Och: ”Kommunfullmäktige beslutar, inte kommunalråden.” Och repliken från ordföranden bekräftade att jag hade rätt i min uppfattning: ”Jag trodde ni visste vad jag menade.”

I Trollhättan har det funnits och finns uppenbarligen fortfarande en princip: Kommunstyrelsens ordförande bestämmer. Paul Åkerlund fick gehör i kommunfullmäktige: I maj blev det ett enhälligt ”Nej” till Kunskapsförbundets begäran om tillägg för gymnasieskolan (M och SD yrkade bifall)), i juni var alla eniga om att avslå begäran om att finansiera fler platser i vuxenutbildningen. Dagen efter juni-mötet var Trollhättans representanter i Kunskapsförbundets direktion illa berörda av kommunens nej, det ödesdigra beslutet att lägga ner industriprogrammet togs. (Alla företrädare i direktionen är enligt reglerna också på plats i fullmäktige, man sitter alltså på två stolar.)

Om Trollhättan har en lång historia med bara socialdemokratiska ordförande i kommunledningen, så är det helt annorlunda i Vänersborg. Majoriteten skiftar allt som oftast. Dessutom är vi nu i början av tredje mandatperioden med sårbara minoriteter.

I Vänersborg kan man inte utgå ifrån att fullmäktiges beslut blir som ”det var tillsagt uppifrån”. Kommunstyrelsens ordförande, Benny Augustsson, S, kan i det omnämnda ägarsamrådet haft en klar uppfattning och lämnat klara besked, men det räcker inte, det gäller att få till ett beslut i kommunfullmäktige med samma innebörd.

Och det blev ju inte heller som det var tänkt. Kommunfullmäktige återremitterade frågan om tillägg för gymnasieutbildningen till kommunstyrelsen. Förslaget kom från Kenneth Borgmalm, S, och företrädare för M, L, KD och C yrkade bifall. Vänsterpartiet yrkade att förbundets begäran skulle beviljas.

Återremissen i fullmäktige var en sak, men direktionen behövde ett ja som alltså inte kom. Även alla vänersborgare från samtliga partier röstade för att lägga ner musikutbildningen i Vänersborg. Jag var ”ensam mot alla” att avslå beslutsförslaget. Jag vill inte och jag kan inte medverka till att lägga ner dessa program.

När jag letar efter förklaringar till varför Vänersborg har trasslat till det så till den milda grad att förtroendet för ”politiken” försvinner punkt för punkt, så ser jag en kommentar på partivännen Stefan Kärvlings blogg.

”Rune” skriver en längre kommentar, jag fastnade för följande rader:

”Det är mycket som Vänersborgs kommun vill vara (eller bli ännu mera) beroende på vilka tjänstemän eller politiker man frågar. 

Det finns epitet för kommunen styrande (oftast avses bara staden Vänersborg) såsom Bandystaden, Arenastaden, Idrottsstaden, Jazzkommunen, Musikkommunen, Cupstaden, Kulturstaden, Turiststaden, Evenemangsstaden, Årets Stadskärna-tävling och inte minst administrativt som Regionhuvudstaden. Frågar man eldsjälar för var och en av dessa epitet så ska det satsas mångmiljonbelopp ur den gemensamma skattekassan.”

Det kan ligga mycket i detta – när det inte finns någon ledning, någon majoritet, då händer det lätt att den ene politikern nappar på ett förslag, den andra på ett annat, den tredje på ett tredje. Det blir ingen helhet, det finns ingen röd tråd, det blir bara slöseri med pengar för att tillfredsställa så många olika önskemål som möjligt.

Jag undrar hur det blir med sömnen dessa varma sommarnätter, när allt ställs på sin spets.