Låt mig först ge två förklaringar:

Konsultföretaget informerade tidigare kommunstyrelsen om sitt arbete och om utkastet till rapporten. Jag lämnade kommunstyrelsen i slutet på 2018. Idag är tre andra vänsterpartister på plats. Ersättaren i kommunstyrelsen, Stefan Kärvling, informerade mig i anslutning till mötet 4 december.

Sedan början av 2019 är jag inte längre med som ledamot i socialnämnden. Jag söker min information om socialnämnden genom att läsa handlingar och protokoll.

Public Partners skriftliga rapport diariefördes den 30 december. Jag bloggade kort den 3 januari ”Vilket blir nästa steg”. Stefan Kärvling har hittills publicerat tre inlägg i anslutning till konsulternas rapport.

Jag avser att kommentera texten om socialnämnden på sidorna 11-15 i rapporten ”Genomlysning Vänersborgs kommun”.

Första delen ägnas helt åt äldreomsorgen. Fokus ligger i första hand på ekonomiska aspekter och förslag som kan begränsa kostnaden. Rapporten inleds med: ”Flera av nämndens verksamheter har höga kostnadsnivåer relaterat till de egna förutsättningarna. Detta är mest påtagligt när det gäller äldreomsorgsverksamheten där kommunen placerar sig bland de kommuner som har högst (negativa) nettokostnadsavvikelse.”

Jag ser denna jämförelse mellan vad ”det borde kosta” utifrån givna förutsättningar och vad det kostar i verkligheten, alltså vad som kommer fram vid bokslutet efter ett verksamhetsår. Rapporten hävdar att det finns mycket som kan förändras.

Men för tydlighetens skull ett längre förklarande citat och även texten på två definitioner som finns med som fotnot.

”I faktiska tal motsvarade nettokostnadsavvikelsen för Vänersborgs kommun 2018 ungefär 80 miljoner kronor. Socialnämnden har tillsammans med sin förvaltning sökt svar på frågor om vad som skapar denna förhöjda kostnad. Det har bland annat konstaterats att antalet vårdboendeplatser (Särskilt boende) har varit för många, personaltätheten inom SÄBO för hög och att gamla vägledningsdokument påverkat omfattningen av biståndsbedömda insatser.”

”1. Nettokostnadsavvikelsen jämför verksamhetens nettokostnad med referenskostnaden. Avseende referenskostnaden för äldreomsorgen bygger den på nettokostnaden för äldreomsorg i riket, åldersstruktur (andel 65-79 år, 80-89 år och 90+ år i kommunen), civilstånd, ohälsa, andel födda utanför Norden, restider i hemtjänsten samt merkostnader för institutionsboende i glesbygd. Därutöver tillkommer del av standardkostnaderna från delmodellerna löner, bebyggelsestruktur och befolkningsutveckling. Positiva värden indikerar högre kostnadsläge än statistiskt förväntat och negativa värden ett lägre kostnadsläge än statistiskt förväntat.

2 Andelen av befolkningen som hade insatser (2017) antingen i särskilt boende eller hemtjänst i ordinärt boende var ungefär 15 % av de som var 65 år eller äldre i kommunen. I jämförelse med liknande kommuner låg Vänersborgs kommun ungefär 3% högre. (Källa: Kolada).”

Under mina år i socialnämnden har jag flera gånger lyssnat på ”verksamhetens rapport”. Jag noterade alltid att personalen berättade om hur insatserna också bedömdes från perspektivet ”kostnadsbegränsning”.   Men nästan alltid fanns med ett ord om ”den extra lilla knorren” som man hade bestämt sig att försvara. Bra personal är rädd om det som kan kallas yrkesstolthet.

Min principiella invändning vill jag inte heller dölja. Jösses, hur mycket av arbetstiden går åt för att föra statistik över allt som behövs som underlag för att ”nettokostnadsavvikelsen” skall bli rättvis.

I övrigt vet jag redan nu att socialnämnden kommer att påpeka att avgörande förändringar har skett under 2019 och kommer att ske under 2020. Och att nämnden får höra: Bra, men alla andra kommuner skär också ner, varför era förändringar fortfarande ”ligger efter”.

Det positiva i rapporten? Det finns ju flera förslag, det första välkomnar jag: ”Det är viktigt att nämnd och förvaltning i samförstånd utvecklar och definierar planen för framtidens äldreomsorg. En sådan plan behöver få en vidare betydelse i form av hur kommunen kan vara en plats där man har förutsättningar att må bra och leva självständigt långt upp i åren och så sent som möjligt i livet bli föremål för biståndsbedömda insatser.”

Däremot saknar jag förståelse för förslaget att begreppet ”skälig levnadsnivå” skall ”tydligt definieras och ägas gemensamt av nämnd och förvaltning”. Rapporten hävdar: ”Vår erfarenhet säger oss att det som driver kostnader i äldreomsorgen bland annat är politiska ambitioner om att ”alla ska ha allt”.” Jag känner inte igen detta påstående från socialnämnden i Vänersborg.

Nästa stora avsnitt ägnas åt nettokostnadsavvikelsen för individ- och familjeomsorgen. Här presenterar rapporten en bild som jag känner igen.

När antalet flyktingar var som störst i Vänersborg, tycktes det inte alls bli en ekonomisk belastning som skulle överstiga kommunens möjligheter att hantera.  Men nu är det tvärtom. När statliga bidrag via Migrationsverket inte längre tillkommer per automatik och när det visar sig att schablonen ”två år för etablering” långt ifrån gäller alla, då sprängs anslagsramen.

En ordentlig revisionsrapport borde kunna ge socialnämnden och andra politiker i kommunen en bättre helhetsbild. Etablering, integrering och inkludering är en angelägenhet för hela kommunen.

Slutligen: Rapportens slutsatser för vad som borde ske eller prövas i Vänersborg på området ”försörjningsstödskostnad” och ”LSS och funktionshinderområdet” (i Vänersborg: ”Personligt stöd och omsorg”) faller under rubriken ”slå in öppna dörrar”.

Och jag vill för säkerhets skull tillfoga en tanke: våra medborgare söker kontakt med kommunens nämnder och förvaltningar i en mängd olika ärenden. Det som skiljer socialtjänsten från annan verksamhet är att sådan kontakt nästan uteslutande sker när behovet av hjälp, av stöd, av lyhördhet, av ett bemötande med omtanke är som störst. Jag läser mig inte fram till i Public Partners rapport att avsnittet om socialnämnden tar vederbörlig hänsyn. Som ett exempel vill jag peka på vem som idag kan få ett beslut om särskilt boende i äldreomsorgen. Då skulle några ”hurtiga” goda råd inte behövt finnas med i rapportens text.

Jag skrev tidigare att min gissning är att det inte sker något under en längre tid framöver. Men självfallet bör det föras diskussioner kring rapporten och dess rekommendationer och förslag. Såväl i kommunens olika nämnder, inte bara i kommunstyrelsen, som i våra politiska partier.

Jag räknar med att Vänsterpartiets lokalförening kallar till antingen ett medlemsmöte eller till ett gruppmöte för partiets förtroendevalda med temat ”Genomlysningen – vad vill vi?”.