Ingen fara, bara lite mer otakt

Två veckor sedan det senaste inlägget på denna blogg. Vad förklarar pausen?

Det ligger mycket i det som Ali Esbati inledde sitt anförande med i riksdagsdebatten igår: ”Det är på sätt och vis lite lugnande att mitt under extraordinära pandemitider hålla på med den ordinarie ärendehanteringen i riksdagen.”

Min mest aktiva insats gäller ju små och stora frågor som hanteras i den kommunala politiken. Där kan jag inte känna mig lugn. När allt och alla på mycket kort tid har anpassat sig och hanterar kontakter, samtal, diskussioner, överläggningar och överenskommelser med stöd av allehanda digitala verktyg, så konfronteras jag med en annan situation. Inför gårdagens sammanträde i kommunstyrelsen ingen som helst kontakt, efter mötet samma tystnad.

Vore det inte för partikamraten Stefan Kärvlings blogg, total tystnad. Men Stefan måste på samma sätt som jag avstå från att fysiskt närvara där frågorna avgörs.

Visst finns det annat som i allra högsta grad intresserar. Vad förändras nu, hur och varför, vilka förändringar blir bestående när krisen ebbar ut?

Även Ali Esbati vet mycket väl att det i den ”ordinarie ärendehanteringen” redan nu går att avläsa mycket skilda förväntningar om tiden efter covid-19.

Christina Höj Larsen uttryckte det så här igår: ”Coronakrisen blixtbelyser vårt samhälle. Den blixtbelyser dess starkaste sidor av sammanhållning, gemenskap och människor som gör sitt bästa i samhällets alla delar för att hjälpas åt att få vardag och välfärd att fungera. Men krisen blixtbelyser även samhällets svagaste sidor med klassklyftor, ojämlikhet, revor i välfärd och trygghetssystem samt privatiseringarnas pris.”

Det var en full arbetsdag för de riksdagsledamöter som var på plats, av 349 är det endast 55 som genom en överenskommelse utgör den ”kvittade” riksdagen.

För Vänsterpartiet argumenterade Jessica Wetterling i frågor som tillhör dels justitieutskottet, dels socialutskottet: ”Stöd till personer med funktionsnedsättning”.

Partiets ledamot i kulturutskottet, Vasiliki Tsouplaki, debatterade tre betänkanden, däribland ”Civila samhället, inklusive idrott och folkbildning” och ”Kultur för alla”.  Hon har en anmärkningsvärd förmåga att rikta strålkastarljuset på de mest ömmande punkterna utan att förlora sig i detaljerna. För alla som sysslar med dessa frågor på lokal plan ger Vasiliki god handledning.

Ali Esbati då? Han var uppe i kammarens första ärende under den långa arbetsdagen. Andra meningen i anförandet berättade: ”Vi diskuterar nu ett betänkande med den klatschiga titeln ”Riksrevisionens rapport om stöd till start av näringsverksamhet – långsiktiga effekter och Arbetsförmedlingens arbetssätt.”

En briljant genomlysning av en revisionsrapport som säger mer än vad somliga vill låtsas om. Det blev tydligt i ett flertal andra inlägg från de andra partiernas företrädare. Anmärkningsvärt i övrigt var att Centerpartiet, som är det mest drivande parti bakom Arbetsförmedlingens radikala förändring, inte yttrade sig.

Christina Höj Larsen debatterade på en punkt, där tre betänkanden från socialförsäkringsutskottet togs upp gemensamt: ”Migration och asylpolitik, Anhöriginvandring och Arbetskraftsinvandring”. Återigen ett manuskript som visade på noggranna förberedelser inför liknande debatter, med skarpa poäng och formuleringar. Christina Höj Larsen är kämpen!

Det pågår ett arbete i den parlamentariska kommittén som skall leda till ett nytt beslut om den framtida svenska migrationspolitiken. Men i gårdagens debatt blev positionerna tydliga, åtminstone från de flesta partierna. Inte från alla. Det såg man när Carina Ohlsson, S, och Rasmus Ling, MP, pressades av Maria Malmer Stenergard, M, att svara på frågan om ”gymnasielagen – vad vill ni göra nu?”. Här blev Carina Ohlssons sista ord i replikskiftet: ”Det är det svar jag ger nu.”

Jag rekommenderar en titt i gårdagens snabbprotokoll eller att höra och se några debattinlägg i efterhand på riksdagens webb-TV.

För egen del, visst beklagar jag att Vänsterpartiet lokalt visar sin oförmåga till anpassning till den rådande situationen, men nog fyller jag min tid. I dagens GP finns det en välskriven debattartikel från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt: ”Sverige behöver en långsiktig statlig investeringsplan”. Och idag presenterar Ulla Andersson partiets motion om vårens budgetproposition.

Ett ord som retas

Igår gällde det vårbudgeten. Finansministern presenterade regeringens förslag på en pressträff. Sedan följde flera pressträffar till, oppositionspartierna ville kommentera. SVT-Forum var på plats, inbjudna gäster kommenterade allt som sades.

Igår skrev jag om mitt intryck – att Vänsterpartiets Ulla Andersson lyckades bra med att visa på skillnaden i synen på välfärden. En sektor i kris. Finansministern ville i huvudsak släcka branden som har drabbat regioner och kommuner genom covid-19. Javisst, men det fanns redan mycket stora problem innan smittan spreds. Ulla Andersson fick förståelse av Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys. Men inte från Karin Svanborg-Sjövall, vd vid tankesmedjan Timbro. Hon upprepade gång efter annan ”vetenskaplig rapport”, ”minst 60 miljarder” och så det avgörande ordet ”effektivitetspotential”. Jag fastnade för ordet, det kom som ett mantra. Jag googlade på ordet tillsammans med ”Timbro” och jag fick klart för mig att i denna tankesmedja finns ”effektivitetspotential” på bordet vid frukost, lunch och kvällsmat. Jösses!

Kom att tänka på det när jag bläddrar igenom aktuella kommunala handlingar. På måndag sammanträder socialnämnden, på ärendelistan är punkt 3: ”Mål- och resursplan 2021-2023 – förväntade resultat.”

Vänersborgs politiker enades ju i höstas om ett nytt sätt att hantera budgetprocessen. Målsättning är väl, kort uttryckt, att minska gapet mellan högtravande mål och bristande resurser. Dessutom finns lite underförstått en uppmaning från konsultens intensiva insats under 2019: Det ankommer på kommunstyrelsen att växa i sin roll som central samordnare av det mesta som nämnderna har för sig.

Så, innan nämnderna tillsammans med sina förvaltningar jobbar sig genom problemet att föra ”vi vill!” närmare ”men kan vi, hur ska vi kunna nå dit, när det saknas ….?”, innan dess har nämndernas presidier skissat ett ”utkast” och lämnat till kommunledningen. Kommunstyrelsens arbetsutskott, inte hela kommunstyrelsen, satt den 6 april en hel eftermiddag med dessa skisser och enades kring ”rekommendationer”. Från ks-au till nämnden gick alltså ett uttalande som nämnden nu skall beakta.

I underlaget till ovan nämnt ärende 3 ser jag bland ett knappt dussin rekommendationer en som direkt anknyter till det obscura begreppet ”effektivitetspotential”. Dock formulerat på lite annorlunda sätt.

Socialnämndens presidiet skickade till arbetsutskottet: ”Kostnadseffektivitet ska öka jämfört med föregående år”. Ks-au reagerade med följande rekommendation: ”Det förväntade resultatet bedöms relevant och mätbart, men kräver att man definierar vad man menar med kostnadseffektivitet då vi ser en stor risk för olika tolkningar av begreppet.”

Jag hoppas verkligen att socialnämndens ledamöter ta detta ärende på allvar. Här finns det en chans att säga ifrån. Att sitta med sina partikamrater och beklaga sig över att ledningen inte vill förstå att ekvationen inte går ihop är en sak, men att formulera ett beslut i nämnden som talar om för kommunledningen ”dit når vi, men inte längre” är något annat.

Låt mig tipsa om lite litteratur.

Dagens Samhälle sammanställer dagligen diverse debattartiklar – idag en som på ett utmärkt sätt ger bakgrunden: ”En välfärd i kris återstår efter år av effektiviseringar”. Ingressen lyder: ”Ingen politiker är i dagsläget beredd att göra en konsekvensanalys av vad årliga ospecificerade effektiviseringskrav egentligen innebär för välfärden och dess medarbetare, skriver styrelsen för föreningen Välfärdsinitiativet.”

Socialstyrelsen kom nyss med ett litet uppslagsverk kring äldreomsorgen, ett av socialtjänstens områden där gapet mellan mål och resurser (extra mycket i Coronatider) inte går att dölja: ”Vård och omsorg om äldre – lägesrapport 2020

Inte lika neutral som socialstyrelsens rapport är denna skrift: ”Budget ur balans – en granskning av äldreomsorgens ekonomi och arbetsmiljö.

Jag avundas inte socialnämndens ledamöter, det är tuffa utmaningar att öppet och ärligt redovisa fakta för kommunledning och kommunfullmäktige. Men det måste ske, någon måste säga ifrån och skriva in rätt text i protokollet.

Förresten, nu på eftermiddag skriver Annika Wallenskog, chefsekonom på SKR: Uteslutet att krisstödet räcker”.

Osalig till max

Vilken dag, känns pyton, minst sagt.

Fullmäktige i kväll – behövde anmäla förhinder, 70+ eller närmare 80- som följer alla goda råd och rekommendationer.

Var en hel ärenden där båda partikamrat Stefan Kärvling och jag hade velat framföra Vänsterpartiets och våra tankar. Vet ej hur aktiva våra två representanter avser att vara ikväll, det finns ju strikta regler om att hålla sig kort (3 minuter, 1 minut).

Vi hade framfört önskemål att beslutet kring vår motion om Kunskapsförbundet skjuts till ett senare sammanträde, men fullmäktiges ordförande avböjde tanken.

Min fråga kring den reviderade tidsplanen för budgetprocessen har kommunstyrelsens ordförande redan besvarat. Återigen, och bortsett från våra skilda uppfattningar i en rad sakfrågor, Benny Augustssons sätt att svara på frågorna skiljer sig så oerhört från vad vi behövde stå ut med under företrädarens tid. Jag tackar för svaret.

Får väl lyssna, närradion sänder från kommunhuset.

Lyssnade tidigare idag på allehanda uttalanden och även debatten i riksdagen – temat var ju regeringens vårbudget och vårändringsbudget. Jag tycker nog att Ulla Andersson lyckades bra med att peka på en avgörande skillnad. Medan finansminister Magdalena Andersson berättar om nya stora pengar till kommunsektorn och att välfärden skall få kompensation fullt ut, så anser Ulla Andersson att det dubbla skulle behövas.  Missförstånd? En lek med ord? Sifferlek? Inte alls, finansministern och januaripartierna kompenserar kommunsektorn för alla extrakostnader som uppkommer i samband med Coronakrisen. Det vill Vänsterpartiet också. Men därutöver är det angeläget att äntligen erkänna att välfärdssektorn innan Coronan var underfinansierad. Alla lovordade ”hjältar” i vård och omsorg och i våra skolor och förskolor hade nog räknat med mer än applåder och att kommunerna får tillskott, det fanns nog förhoppningar om ett erkännande, en växande insikt att det i grunden måste rättas till.

På morgonen kunde jag med tillfredsställelse läsa Christina Höj Larsens debattartikel i tidningen ETC. Häromdagen hade jag berättat om bakgrunden till varför det har blivit en fråga som bara MÅSTE lösas. Själv tänkte jag mest på amnesti för de ensamkommande ungdomarna. Sverige har beviljat amnesti tidigare och med facit i hand var det ett klokt beslut. Christina Höj Larsen är inne på tanken att partierna bakom gymnasielagen tillsammans borde komma fram till avgörande förändringar av regelverket. Visst, men då gäller det att hitta denna lösning medan Morgan Johansson är upptagen med annat.

Amnesti är möjligt

5 november 2019 träffades den parlamentariska kommitté, bestående av samtliga riksdagspartier, som ska arbeta med Sveriges framtida migrationspolitik, för sitt andra möte. Nu gällde det för alla representanter att lägga fram partiernas förslag.

Vänsterpartiet lyfte frågan om amnesti för de ensamkommande ungdomar som kom med flyktingvågen 2015.

Tidningen ETC berättade: ”Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen sitter med i kommittén. Hon menar att det krävs en lösning för de ensamkommande ungdomarna. – Det är en grupp som har kommit väldigt hårt i kläm med bland annat rättsosäkra åldersbedömningar och långa handläggningstider, säger hon till Dagens ETC.

Hon menar att gruppen varit särskilt utsatta och när gymnasielagen drevs igenom var målet att ge dem ett skydd. – Det var det näst bästa vi kunde få igenom då, efter amnesti, men det har skapat kaos och slagit fel. Det är mycket svårt för dem att få stanna, i princip krävs fasta anställningar och vi vet ju hur ovanliga de är på arbetsmarknaden, säger hon.

Att regeringen skulle behöva invänta kommitténs betänkande i augusti nästa år avfärdar Christina Höj Larsen.

– Det har gått bra att fatta snabba beslut förut som stängda gränser och begränsningar i lagen. Nu kan regeringen göra det rätta och stå upp för den här gruppen, säger hon och fortsätter: – Jag tycker att det är helt uppenbart att Afghanistan är inte säkert för någon människa och internflykt är inte ett alternativ. Migrationsverket måste se över sina beslut och regeringen borde omedelbart säga upp det så kallade samarbetsavtalet med Afghanistan.”

5 november 2019 var det ingen som visste något om Covid-19. Bortsett från allt annat är det min markering ovan som blixtbelyser vad Coronaviruset har inneburit för gruppen ensamkommande.

Tidningen DN:s ledarsida ställde sig i fredags bakom kravet samtidigt som man förtydligade annat som gör situationen ohållbar: ”Ge de ensamkommande coronaamnesti”. DN hade samma dag även en artikel om situationen för ungdomar i den utsatta gruppen: ”Coronakrisen ökar pressen på ensamkommande unga”.

Redan den 31 mars hade tidningen DALA-DEMOKRATEN publicerat en insändare från ett flertal ideella organisationer. Jag uppmärksammade deras upprop här på min blogg.

Under förmiddagen samma dag höll Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson pressträff och berättade om ”Vänsterpartiets förslag med anledning av coronakrisen”. Jag skrev omedelbart till particentralen och berättade om min förvåning och besvikelse över att amnestikravet inte fanns med i sammanställningen. Jag fick beskedet att man tittar på konkreta förslag om hur man kan lyfta frågorna ytterligare. Christina Höj Larsen besvarade också mitt mail – hennes artikel publiceras i början av denna vecka.

Amnestifrågan berör oss lokalt här i Vänersborg. I Vänerparken skulle nästan hundra ungdomar från Vänersborg och Trollhättan finnas på skolbänken, men all vuxenutbildning, alla gymnasiala kurser bedrivs idag på distans. Vad detta innebär för gruppen ensamkommande är lätt att inse – det är långt ifrån en optimal förutsättning att komma framåt.

November är bättre

I gårdagens inlägg ”Inte helt som vanligt” nämnde jag min avsikt att ställa en fråga till kommunstyrelsens ordförande. Här först hela texten, därefter några länkar som ger bättre överblick över tidsplanen i kommunen och i Stockholm.

Fråga till kommunstyrelsens ordförande 

Senare ja – men varför oktober?

Samma dag som kommunfullmäktige möts, debatterar riksdagen regeringens ekonomiska vårproposition. Där och i fem extra ändringsbudgetar under mars och april finns mängder av beslut som direkt eller indirekt påverkar även vår kommuns ekonomi på intäktssidan. På kostnadssidan ser vi knappast längre att vi har grepp om allt som tillkommer under pågående undantagssituation.

Kommunstyrelsens ordförande fattade i slutet av mars på delegation ett föga överraskande beslut. Ekonomistaben meddelade: ”På uppdrag av kommunstyrelsens ordförande har ekonomikontoret tagit fram ett förslag till reviderad tidsplan för arbetet med mål- och resursplan 2021-2023. Den nya tidsplanen innebär att kommunfullmäktige fattar beslut om mål- och resursplan 2021-2023 i oktober 2020 i stället för i juni 2020. Senareläggning beror på det osäkra läget som uppstått med anledning av Covid-19.”

Tidsplanen innebär nu att handlingen görs klar på budgetberedningens sista sammanträde och skickas sedan via MBL till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige. Dagen för detta sammanträde är fredag 18 september.

Bara tre dagar senare, måndag 21 september presenterar finansministern höstbudgeten, alltså regeringens förslag till riksdagen om hur det är tänkt att med början av budgetåret 2021 ”städa” bland alla tillfälliga anslag och ”återgå” till en mera normal hantering av statens finanser.

Det är ingen tvekan om att höstbudgeten kommer att påverka också vår kommun på avgörande sätt. Vi brukar få hjälp av SKR med att ta fram dugliga tolkningar och prognoser utifrån propositionen. Men allt detta sker efter att arbetet med vår budgethandling redan avslutats.

Ett stort antal kommuner har alltid valt novembermötet för beslutet kring mål- och resursplanen. I år uppskattas denna tidsplan säkerligen än mer.

Vänersborg har haft junimötet som riktpunkt och ändrar nu till oktober.

Min fråga blir därför:

När tidsplanen nu ändras, varför väljer vi inte november som slutpunkt?

Lutz Rininsland                                                             2020-04-12

Här den reviderade tidsplanen som kommunstyrelsens ordförande fastställde.

Här en länk till regeringens och riksdagens budgetarbete under en hektisk första halva av 2020 (och längre bak genom åren).

Här länken till hur det ”normalt” ser ut under ett budgetår.

Här riksdagens information om arbetet med anledning av Corona.

Slutligen riksdagens (preliminära) kalender fram till slutet av mandatperioden.

Inte helt som vanligt

I veckan efter påsk avlöser nämnderna varandra. Innan kommunhuset sanerades, renoverades och gjordes om fanns en sammanträdeslokal som var större än alla andra. Sal 119, salen man anlitade när sessionssalen kändes för stor men ingen annan lokal ville räcka till.

Nya tider, nya namn: Gamla 119 har döpts om till ”Vänern”. Tisdag, 14 april, kallas byggnadsnämnden till ”mötesrum Vänern, bottenvåning”, onsdag är det på eftermiddag lilla miljö- och hälsoskyddsnämnden som samlas i ”Vänern (markplan)”, på kvällen samma dag är det kommunfullmäktige som sammanträder 18:00. (Kallelsen säger ”kommunhuset”, så jag vill inte utesluta att det är cafeterian som möbleras om.) Raka besked dock på torsdag, samhällsbyggnadsnämnden skall träffas i ”konferensrum Vänern, entréplan”. Kultur- och fritidsnämnden avslutar på fredag när man på eftermiddag samlas i ”kommunhusets sammanträdesrum, Vänern, entréplan”.

Kärt barn har många namn. Men varför skall alla vara där? Stora som små nämnder? Förklaringen är att alla ledamöter ska känna sig välkomna att delta.  ”Vänern” är stor!” Här finns förutsättningen för att hålla avstånd till varandra. Och skulle någon ledamot ändå inte vilja vistas i lokalen där alla andra är, så gör fullmäktiges beslut att komplettera arbetsordningen det möjligt, att ”per distans” och ”digitalt” från ett angränsande mindre rum ”ta plats” och delta i förhandlingarna.

Det som förvånar mig är att på kallelsen till tre av fyra nämnder finns en och samma punkt med på föredragningslistan:

  • Förväntade resultat 2021 (miljö- och hälsoskyddsnämnden)
  • Förslag till mål- och resursplan 2021 samt ekonomisk plan åren 2022-2023 (samhällsbyggnadsnämnden)
  • Mål- och resursplan 2021-2023 åtgärdsförslag och konsekvensanalys (Kultur- och fritidsnämnden)

Det jag tänker på är beskedet som kom i slutet på mars: ”På uppdrag av kommunstyrelsens ordförande har ekonomikontoret tagit fram ett förslag till reviderad tidsplan för arbetet med mål- och resursplan 2021-2023. Se bifogat. Den nya tidsplanen innebär att kommunfullmäktige fattar beslut om mål- och resursplan 2021-2023 i oktober 2020 i stället för i juni 2020. Senareläggningen beror på det osäkra läget som uppstått med anledning av Covid-19.”

Och från den reviderade tidsplanen framgår: 30 juni – nämnderna lämnar sina budgetförslag förslagen ska vara beslutade i nämnderna.”

Därför är det nog så att nämnderna bara informeras i april, men att man fattar beslut först vid senare sammanträde. Samtliga förvaltningschefer, samtliga presidier är ju idag anvisade att gissa sig fram till vad de ekonomiska effekterna blir av kommunens ansträngning att bidra till att förhindra smittspridningen.

Själv kommer jag att ställa en fråga till kommunstyrelsens ordförande i samband med fullmäktiges möte på onsdag. Enligt anvisningarna som gäller tillfälligt, svarar kommunstyrelsens ordförande skriftligt, det blir inga anföranden eller repliker. Jag vill veta varför MRP-beslutet flyttas från juni till oktober och varför inte till november. (Jag återkommer med texten till min ”fråga” i ett senare inlägg här på bloggen.)

Men så var det en sak till, ett ärende från ovan nämnda fyra nämndmöten är av stort intresse: Kommunhusets nya sessionssal. Sista ordet är inte sagt, det här är början till en längre planeringsprocess. Finansieringen lär inte bli något lätt beslut.

Motioner i Coronatider

Visst har vi många gånger haft anledning att undra över varför motionsbehandlingen i Vänersborg drar ut på tiden.

Men, se där, för en gångs skull vill vi att det dröjer lite till innan fullmäktige fattar ett beslut.

I början av oktober 2019 undertecknade min partikamrat Stefan Kärvling och jag motionen med rubriken ”Fortsätt, men gör rätt”.

Motionen beskrev hur det skavde mellan medlemskommunerna Trollhättan och Vänersborg och Kunskapsförbundet Väst. Det gällde betalningen av fakturor till friskolor för alla elever från dessa kommuner. Det är förbundet som betalar och pengarna till förbundet kommer från kommunerna.

Men – och alla inblandade vet att det är så – kommunerna ger aldrig hela beloppet, nej, det stannar vid hälften eller ännu mindre än vad utbildningsplatserna kostar.

Stefan och jag vet vad vi pratar om, vi är båda ledamöter i Vänersborgs fullmäktige. jag är ledamot i förbundets direktion och Stefan är med på direktionens möten som min ersättare. Jag länkar här till motionen där vi utförligt beskrev bekymret. Vårt yrkande var: ”att kommunledningen i samråd med Trollhättan och direktionen för Kunskapsförbundet söker att åstadkomma en lösning på frågorna som vi berör i denna motion.”

Nu ska kommunfullmäktige på onsdag ta ställning till om man vill  besluta i enlighet med kommunstyrelsens förslag som lyder: ”Kommunfullmäktige avslår motionen.”

Både Stefan och jag måste avstå från att delta i kommunfullmäktige nästa vecks. Självfallet vill vi argumentera för att det är i allas intresse att någon lösning behöver komma fram, vi kan inte bara acceptera att vår motion bemöts så bryskt.

Därför framför jag vårt önskemål i denna blogg, att motionen utgår nu på onsdag och  behandlas först vid senare tillfälle.​ Problemet vi tar upp är väl dokumenterat under ett flertal  år, motionen har fått vänta ett halvt år, om debatten och ett beslut för eller mot vårt yrkande  kommer nu eller efter sommaren, har ingen betydelse. ​Jag hoppas verkligen att någon  framför detta vårt önskemål i fullmäktige på onsdag…

Hur det blir, kan vi inte veta. Det hänger på fullmäktiges ordförande, Annalena Levin, det är  ordföranden som ”äger” dagordningen. Det vi vet är att vi lever för stunden i en tid där det  gäller att ha förståelse för varandra och att större ​hänsynstaganden ​inte kan skada.

Ja nu ja – men sedan?

Flera inlägg i olika medier betraktar ”läget nu” och ställer frågan ”Vad blir kvar? Vad är kvar sedan – när det är över?”

Jag ser i tidningen ETC att Johan Ehrenberg under rubriken ”Inget beror på viruset” talar klarspråk: ”Det är ett haveri av ett system, en ekonomi, en politik”. Nooshi Dadgostar observerar i Feministiskt perspektiv: ”Plötsligt vill ingen prata högerpolitik”. Ja och nej, är det så? Vi får se längre fram. För stunden är det väl vid några tillfällen i riksdagen som partiernas grundläggande inställning tränger igenom alla försäkringar ”att vi är tillsammans”. Jag tänker på talespersonernas anföranden när ännu en extra ändringsbudget skall godkännas.

I onsdags kom ett femte paket från regeringen och som med januaripartiernas välsignelse passerade utskottsbehandlingen i expressfart till en omröstning i riksdagens kammare.

Jag citerar här från samtliga åtta partier. Självfallet ansvarar jag för urvalet av citaten, men det är fritt för var och en att i efterhand se och höra hela debatten eller att läsa alla anföranden i snabbprotokollet.

FREDRIK OLOVSSON (S): ”Trots de historiskt stora åtgärder som nu genomförs vet vi dock att skattebetalarna inte kommer att kunna rädda alla jobb i alla företag.”  Det är staten som kommer till undsättning och Fredrik Olovsson säger utan omsvep att det är vi, skattebetalarna, som återigen skall rädda ekonomin.  ”Vi ska ta oss igenom det här tillsammans. Vi ska göra det som ett samhälle, och när vi har gjort det ska vi sätta ny fart på Sverige igen.” 

ELISABETH SVANTESSON (M): ”Effekterna av detta virus slår också rakt in i svensk ekonomi.” ”Jag är övertygad om att vi måste göra allt vi kan för att rädda svenska jobb och svenska företag och få jobben och företagen att övervintra den akuta krisen.” ”Varför föreslår vi detta? Jo, därför att när smittspridningen bedarrar vill vi ha kvar en så stor del av det svenska näringslivet – så många företag och jobb – som det bara är möjligt. De ska övervintra.” Är inte ordet ”övervintra” talande nog? Elisabeth Svantesson ansåg inte det. Hon tillade: ”Jag vill dock vara tydlig med att dessa regelförändringar är tillfälliga, vilket vi också är överens om här i dag.”

SVEN-OLOF SÄLLSTRÖM (SD): ”När vi återgår till en mer normal vardag, när en utvärdering av regeringens krishantering aktualiseras, ser vi således fram emot en seriös diskussion om en allmän, statlig och skattefinansierad a-kassa som gäller alla.” Sven-Olof Sällström  ägnade sitt anförande åt partiets återkommande förslag: En a-kassa som kopplas bort helt från fackföreningar, en a-kassa som läggs in i Försäkringskassans verksamhet.

EMIL KÄLLSTRÖM (C): ”Vi måste också ha beredskap för att kunna agera om krisen fördjupas och letar sig in i fastighets- eller banksektorn. Och vi måste se till att det finns torrt krut kvar för att kunna åstadkomma en svensk nystart, en återstart, efter krisens mer akuta förlopp, då det är dags att bygga ett nytt, starkare, bättre och mer hållbart Sverige.”  Övertolkar jag talespersonen för Centerpartiet, när jag hör en antydan om att januariöverenskommelsen inte överlever kristiden, att något nytt, något bättre är att eftersträva?

ALI ESBATI (V): ”Men de problem som dagens ändringar tar sikte på att lösa fanns före coronakrisen, och de kommer att finnas efter.” Vänsterpartiets anförande ägnades nästan uteslutande åt ”a-kassan”, att förslagen till förändringar var bra, borde ha varit på plats långt innan coronakrisen och egentligen helt oberoende av krisen, att fler steg behövde tas och framförallt, att inget skulle tas bort igen efter krisen var över, tvärtom.

JAKOB FORSSMED (KD): ”Samtidigt har regeringen fortfarande inte ändrat på det villkor som säger att de företag som vill ta del av permitteringsstöd först måste säga upp sina tillfälligt anställda. Det är bra att a-kassan stärks, men varför ställa anställda mot anställda på det sätt som regeringen fortsätter att göra?” Jakob Forssmeds tema är företagens ”behov” av konsulter, tillfälligt anställda, ett försvarstal för alla som predikar den flexibla anställningsformen.

JOAR FORSSELL (L): ”… det som vi röstar om i dag innebär tillfälliga justeringar i a-kassesystemet.” ”Men när den [stormen, min anm.] har bedarrat kommer vi att behöva satsa på jobb och företagande, på att bygga upp demokratin, på att stärka demokratin samt på mer utbildning och på så sätt bygga ett välstånd så att vi också kan möta framtida kriser.” När Nooshi Dadgostar konstaterar ”Plötsligt vill ingen prata högerpolitik” så kan hon inte ha hört Joar Forssells anförande!

KAROLINA SKOG (MP): ”Och det är en viktig förändring att de inte behöver söka försörjningsstöd. Det är bra för alla. Därför är detta ett av de många beslut som vi tar för att vi tillsammans ska ta oss igenom denna kris, så att vi kan omstarta Sverige och svensk ekonomi när allt detta är över.”  Visserligen förtjänar Karolina Skoog en eloge för att presentera sambandet ”bristfällig a-kassa och en orimlig belastning av socialtjänstens försörjningsstöd” på ett begripligt sätt, men hon landar på samma tillsammans-tema som Fredrik Olovsson från det andra regeringspartiet inledde med.

Försöker fortfarande att finna mig tillrätta

Självklart att det kändes lite extra när utskicket inför nästa veckans fullmäktige kom. Inte att det var nya eller okända handlingar, nej, jag visste ju sedan 25 mars (kommunstyrelsen) vad  som skulle finnas med på ärendelistan. Bortsett från revisorernas yttrande om årsredovisningen 2019 och några enstaka kompletteringar i andra ärenden hade jag redan läst allt.
Nej, det som kändes extra det var att jag behövde meddela att jag ännu en gång anmäler  ”förhinder”. Jag ska inte heller passa på att begära att delta som ledamot på distans. Det  skulle ha inneburit att sätta mig i någon annan lokal i kommunhuset, annan än själva sammanträdeslokalen. Där sitter ett ​bantat ​fullmäktige – istället för 51 ledamöter endast 26 i antal. Kommunledningens partier har här 10 istället för 20 ledamöter, för Vänsterpartiet har vi gått ner från 5 till 2 som skall föra partiets talan.
Gruppledarna har kommit överens om formerna för sammanträdet. Jag hade föreslagit att gå ner till 29 men man fastnade för 26. ”En mer än hälften”, beslutet innebär att ingen får avvika, annars är fullmäktige inte ​beslutsmässigt​. I överenskommelsen finns också  en mening som jag ansåg borde strykas: ”Inga ledamöter eller ersättare utöver dessa 26  får närvara på mötet.” Jag hävdar att inga gruppledare kan sätta sig över det som står i kommunallagen, fullmäktiges sammanträden är offentliga och ingen får hindras från att vilja närvara på mötet.
Synpunkter, javisst. Men ingen anledning att ​ta ​strid för det.

För övrigt fick jag igår meddelandet att direktionens möten i Kunskapsförbundet ställs in  under april och maj. Ett förnuftigt beslut från ordföranden som backades upp av hela  presidiet.
Att följa förbundets arbete på distans kommer dock att bli självklart. Jag vet att jag kan be om nödvändiga dokument, att jag kan ställa frågor och kommer att få svar.
Samma sak gäller skeenden i kommunhuset, i synnerhet frågor som hanteras av  socialförvaltningen och på kommunkansliet.
Skrattet fastnar lite i halsen när jag tänker på att kommunfullmäktiges ordförande  nyligen ​uppmanade ​mig i fullmäktige att jag skulle hålla mig till ”här i Vänersborg” och  inte blanda in ​regering​ och riksdag i mitt anförande. Vi debatterade användningen av ett  riktat statsbidrag!
Skulle någon idag kunna tänka ens tanken? Det råder kaos! Och jag följer nyfiket vem  som säger vad ”däruppe”. Sammanhållningen är stundens ord, ​men​ hur blir det sedan?

Även nu – tydlighet behövs

Igår resonerade jag med mig själv. Då skrev jag: ”Det tycks mig vara det rätta sättet att förhålla sig. ”Slut upp” och visa att du tar ansvar. Men låt inte bli att påtala det som du anser bör ändras i grunden, låt inte heller bli att påkalla rättelser av enskilda mindre frågor om du anser att det behövs.”

Jag följer upp med två texter från riksdagens snabbprotokoll. Ulla Andersson förde Vänsterpartiets talan i torsdags, när den decimerade riksdagen ställde sig bakom finansutskottets betänkande 2019/20:FiU51 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Stöd vid korttidsarbete och andra åtgärder med anledning av coronaviruset”. På fredagen  stod Ali Esbati i talarstolen, när en fjärde extra ändringsbudget diskuterades: 2019/2020:FiU55 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Ytterligare åtgärder på skatteområdet med anledning av coronaviruset”.

Ulla Andersson tillstyrkte för Vänsterpartiet utskottets betänkande i sin helhet. Flera centrala synpunkter hade hon lyckats få gehör för i finansutskottet. Men Ulla Anderssons markeringar gick inte att ta miste på. Redan i inledningen anförde hon: ”Vi kan tydligt se klassamhället i coronakrisens spår. Vi ser det i hur de klassrelaterade sjukdomarna ökar risken för att drabbas av viruset. Vi ser det i skattesänkningarnas spår i hur välfärden har blivit underfinansierad och hur de anställda inte räcker till. Vi ser det i vilka som kan arbeta hemma och vilka som måste åka till jobbet. Vi ser det i om man har råd att stanna hemma eller inte när man blir sjuk.”

Ulla Andersson passade också på att kommentera januaripartiernas utspel om ”pengar till välfärdssektorn” som skedde kort tid innan denna debatt i riksdagens kammare. ”I dag har man presenterat 15 miljarder i år till kommunsektorn och 12 ½ miljard framåt. Med det tillskottet kan vi konstatera att besparingarna nästa år beräknas bli ungefär 20–30 miljarder i kommunsektorn. Det betyder att 40 000–60 000 anställda kanske inte kan fortsätta att jobba.”

Ali Esbati förklarade först partiets inställning: ”Som jag påpekade inledningsvis har Vänsterpartiet hittills stött alla de åtgärder som regeringen lagt fram. Vi ser det som helt nödvändigt att staten i den här situationen tar ansvar för att hjälpa också branscher och företag att överleva. Det handlar om kunnande som byggts upp, om investeringar som gjorts och om sysselsättning som annars kan försvinna i onödan och göra oss alla fattigare som samhälle.

Men fortfarande finns anledning att kritiskt granska alla förslag: ”Någon ordning måste det ändå vara även i krispaketstider. Den sociala och klassmässiga balansen i nödlösningar och stimulansåtgärder kan inte vara så skev som den riskerar att ytterligare bli med den här bredpensliga överföringen i 25–30-miljarders-klassen till företagsägare.

Varpå Ali Esbati avslutade med en hänvisning till Vänsterpartiets reservation: ”Vänsterpartiet avvisar alltså regeringens förslag i den form det nu ligger på riksdagens bord, gällande just sänkta arbetsgivaravgifter.”

Hela debatten kan ses och höras i efterhand på riksdagens webb-TV:

Torsdag 2 april och fredag 3 april

Länkar till snabbprotokoll finns här:

Torsdag 2 april och fredag 3 april