Två veckor sedan det senaste inlägget på denna blogg. Vad förklarar pausen?

Det ligger mycket i det som Ali Esbati inledde sitt anförande med i riksdagsdebatten igår: ”Det är på sätt och vis lite lugnande att mitt under extraordinära pandemitider hålla på med den ordinarie ärendehanteringen i riksdagen.”

Min mest aktiva insats gäller ju små och stora frågor som hanteras i den kommunala politiken. Där kan jag inte känna mig lugn. När allt och alla på mycket kort tid har anpassat sig och hanterar kontakter, samtal, diskussioner, överläggningar och överenskommelser med stöd av allehanda digitala verktyg, så konfronteras jag med en annan situation. Inför gårdagens sammanträde i kommunstyrelsen ingen som helst kontakt, efter mötet samma tystnad.

Vore det inte för partikamraten Stefan Kärvlings blogg, total tystnad. Men Stefan måste på samma sätt som jag avstå från att fysiskt närvara där frågorna avgörs.

Visst finns det annat som i allra högsta grad intresserar. Vad förändras nu, hur och varför, vilka förändringar blir bestående när krisen ebbar ut?

Även Ali Esbati vet mycket väl att det i den ”ordinarie ärendehanteringen” redan nu går att avläsa mycket skilda förväntningar om tiden efter covid-19.

Christina Höj Larsen uttryckte det så här igår: ”Coronakrisen blixtbelyser vårt samhälle. Den blixtbelyser dess starkaste sidor av sammanhållning, gemenskap och människor som gör sitt bästa i samhällets alla delar för att hjälpas åt att få vardag och välfärd att fungera. Men krisen blixtbelyser även samhällets svagaste sidor med klassklyftor, ojämlikhet, revor i välfärd och trygghetssystem samt privatiseringarnas pris.”

Det var en full arbetsdag för de riksdagsledamöter som var på plats, av 349 är det endast 55 som genom en överenskommelse utgör den ”kvittade” riksdagen.

För Vänsterpartiet argumenterade Jessica Wetterling i frågor som tillhör dels justitieutskottet, dels socialutskottet: ”Stöd till personer med funktionsnedsättning”.

Partiets ledamot i kulturutskottet, Vasiliki Tsouplaki, debatterade tre betänkanden, däribland ”Civila samhället, inklusive idrott och folkbildning” och ”Kultur för alla”.  Hon har en anmärkningsvärd förmåga att rikta strålkastarljuset på de mest ömmande punkterna utan att förlora sig i detaljerna. För alla som sysslar med dessa frågor på lokal plan ger Vasiliki god handledning.

Ali Esbati då? Han var uppe i kammarens första ärende under den långa arbetsdagen. Andra meningen i anförandet berättade: ”Vi diskuterar nu ett betänkande med den klatschiga titeln ”Riksrevisionens rapport om stöd till start av näringsverksamhet – långsiktiga effekter och Arbetsförmedlingens arbetssätt.”

En briljant genomlysning av en revisionsrapport som säger mer än vad somliga vill låtsas om. Det blev tydligt i ett flertal andra inlägg från de andra partiernas företrädare. Anmärkningsvärt i övrigt var att Centerpartiet, som är det mest drivande parti bakom Arbetsförmedlingens radikala förändring, inte yttrade sig.

Christina Höj Larsen debatterade på en punkt, där tre betänkanden från socialförsäkringsutskottet togs upp gemensamt: ”Migration och asylpolitik, Anhöriginvandring och Arbetskraftsinvandring”. Återigen ett manuskript som visade på noggranna förberedelser inför liknande debatter, med skarpa poäng och formuleringar. Christina Höj Larsen är kämpen!

Det pågår ett arbete i den parlamentariska kommittén som skall leda till ett nytt beslut om den framtida svenska migrationspolitiken. Men i gårdagens debatt blev positionerna tydliga, åtminstone från de flesta partierna. Inte från alla. Det såg man när Carina Ohlsson, S, och Rasmus Ling, MP, pressades av Maria Malmer Stenergard, M, att svara på frågan om ”gymnasielagen – vad vill ni göra nu?”. Här blev Carina Ohlssons sista ord i replikskiftet: ”Det är det svar jag ger nu.”

Jag rekommenderar en titt i gårdagens snabbprotokoll eller att höra och se några debattinlägg i efterhand på riksdagens webb-TV.

För egen del, visst beklagar jag att Vänsterpartiet lokalt visar sin oförmåga till anpassning till den rådande situationen, men nog fyller jag min tid. I dagens GP finns det en välskriven debattartikel från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt: ”Sverige behöver en långsiktig statlig investeringsplan”. Och idag presenterar Ulla Andersson partiets motion om vårens budgetproposition.

Igår resonerade jag med mig själv. Då skrev jag: ”Det tycks mig vara det rätta sättet att förhålla sig. ”Slut upp” och visa att du tar ansvar. Men låt inte bli att påtala det som du anser bör ändras i grunden, låt inte heller bli att påkalla rättelser av enskilda mindre frågor om du anser att det behövs.”

Jag följer upp med två texter från riksdagens snabbprotokoll. Ulla Andersson förde Vänsterpartiets talan i torsdags, när den decimerade riksdagen ställde sig bakom finansutskottets betänkande 2019/20:FiU51 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Stöd vid korttidsarbete och andra åtgärder med anledning av coronaviruset”. På fredagen  stod Ali Esbati i talarstolen, när en fjärde extra ändringsbudget diskuterades: 2019/2020:FiU55 ”Extra ändringsbudget för 2020 – Ytterligare åtgärder på skatteområdet med anledning av coronaviruset”.

Ulla Andersson tillstyrkte för Vänsterpartiet utskottets betänkande i sin helhet. Flera centrala synpunkter hade hon lyckats få gehör för i finansutskottet. Men Ulla Anderssons markeringar gick inte att ta miste på. Redan i inledningen anförde hon: ”Vi kan tydligt se klassamhället i coronakrisens spår. Vi ser det i hur de klassrelaterade sjukdomarna ökar risken för att drabbas av viruset. Vi ser det i skattesänkningarnas spår i hur välfärden har blivit underfinansierad och hur de anställda inte räcker till. Vi ser det i vilka som kan arbeta hemma och vilka som måste åka till jobbet. Vi ser det i om man har råd att stanna hemma eller inte när man blir sjuk.”

Ulla Andersson passade också på att kommentera januaripartiernas utspel om ”pengar till välfärdssektorn” som skedde kort tid innan denna debatt i riksdagens kammare. ”I dag har man presenterat 15 miljarder i år till kommunsektorn och 12 ½ miljard framåt. Med det tillskottet kan vi konstatera att besparingarna nästa år beräknas bli ungefär 20–30 miljarder i kommunsektorn. Det betyder att 40 000–60 000 anställda kanske inte kan fortsätta att jobba.”

Ali Esbati förklarade först partiets inställning: ”Som jag påpekade inledningsvis har Vänsterpartiet hittills stött alla de åtgärder som regeringen lagt fram. Vi ser det som helt nödvändigt att staten i den här situationen tar ansvar för att hjälpa också branscher och företag att överleva. Det handlar om kunnande som byggts upp, om investeringar som gjorts och om sysselsättning som annars kan försvinna i onödan och göra oss alla fattigare som samhälle.”

Men fortfarande finns anledning att kritiskt granska alla förslag: ”Någon ordning måste det ändå vara även i krispaketstider. Den sociala och klassmässiga balansen i nödlösningar och stimulansåtgärder kan inte vara så skev som den riskerar att ytterligare bli med den här bredpensliga överföringen i 25–30-miljarders-klassen till företagsägare.”

Varpå Ali Esbati avslutade med en hänvisning till Vänsterpartiets reservation: ”Vänsterpartiet avvisar alltså regeringens förslag i den form det nu ligger på riksdagens bord, gällande just sänkta arbetsgivaravgifter.”

Hela debatten kan ses och höras i efterhand på riksdagens webb-TV:

Torsdag 2 april och fredag 3 april

Länkar till snabbprotokoll finns här:

Torsdag 2 april och fredag 3 april