Självklart att det kändes lite extra när utskicket inför nästa veckans fullmäktige kom. Inte att det var nya eller okända handlingar, nej, jag visste ju sedan 25 mars (kommunstyrelsen) vad  som skulle finnas med på ärendelistan. Bortsett från revisorernas yttrande om årsredovisningen 2019 och några enstaka kompletteringar i andra ärenden hade jag redan läst allt.
Nej, det som kändes extra det var att jag behövde meddela att jag ännu en gång anmäler  ”förhinder”. Jag ska inte heller passa på att begära att delta som ledamot på distans. Det  skulle ha inneburit att sätta mig i någon annan lokal i kommunhuset, annan än själva sammanträdeslokalen. Där sitter ett ​bantat ​fullmäktige – istället för 51 ledamöter endast 26 i antal. Kommunledningens partier har här 10 istället för 20 ledamöter, för Vänsterpartiet har vi gått ner från 5 till 2 som skall föra partiets talan.
Gruppledarna har kommit överens om formerna för sammanträdet. Jag hade föreslagit att gå ner till 29 men man fastnade för 26. ”En mer än hälften”, beslutet innebär att ingen får avvika, annars är fullmäktige inte ​beslutsmässigt​. I överenskommelsen finns också  en mening som jag ansåg borde strykas: ”Inga ledamöter eller ersättare utöver dessa 26  får närvara på mötet.” Jag hävdar att inga gruppledare kan sätta sig över det som står i kommunallagen, fullmäktiges sammanträden är offentliga och ingen får hindras från att vilja närvara på mötet.
Synpunkter, javisst. Men ingen anledning att ​ta ​strid för det.

För övrigt fick jag igår meddelandet att direktionens möten i Kunskapsförbundet ställs in  under april och maj. Ett förnuftigt beslut från ordföranden som backades upp av hela  presidiet.
Att följa förbundets arbete på distans kommer dock att bli självklart. Jag vet att jag kan be om nödvändiga dokument, att jag kan ställa frågor och kommer att få svar.
Samma sak gäller skeenden i kommunhuset, i synnerhet frågor som hanteras av  socialförvaltningen och på kommunkansliet.
Skrattet fastnar lite i halsen när jag tänker på att kommunfullmäktiges ordförande  nyligen ​uppmanade ​mig i fullmäktige att jag skulle hålla mig till ”här i Vänersborg” och  inte blanda in ​regering​ och riksdag i mitt anförande. Vi debatterade användningen av ett  riktat statsbidrag!
Skulle någon idag kunna tänka ens tanken? Det råder kaos! Och jag följer nyfiket vem  som säger vad ”däruppe”. Sammanhållningen är stundens ord, ​men​ hur blir det sedan?