Inte riktigt så det går till …

Med mindre än tre veckor kvar till valdagen möts vi i Vänsterpartiet här hemma av samma bekymmer som de flesta andra partier runtom i landet. Vi får fråga efter fråga i form av skriftliga ”enkäter” från allehanda media, den lokala tidningen, gratistidningen, lokalradion … Eller inför en debatt, någon gång någon dag i förväg, men också direkt på bordet när man samlas till ”politikerutfrågning” inför en nyfiken publik.

Inget fel att frågorna ställs. Det är självklart att vi vill svara. MEN – antingen är det antalet tecken (max 250 inklusive …) eller ”högst fyra rader” som är första hindret. Så, antingen får det vara ett svar som knappast kan tillfredsställa någon eftersom frågorna ytterst sällan är av den art att begränsningen tillåter ett korrekt och uttömmande svar. Eller också blir det en stympad text som öppnar för allehanda tolkningar.

Vid utfrågningarna eller ”debatter” blir det etter värre. Frågan gäller oftast ”vad vill du och ditt parti göra för just mig och min grupp?”, ”vilka löften är du beredd att ge för att få min röst på valdagen?” I nio av tio fall skulle ett korrekt svar behöva inledas med ”din fråga är inte en fråga som i första hand avgörs i den kommunala politiken”. Men det faller sällan i god jord. Denna eviga hänvisning till att din första fråga avgörs ”i riksdag och regering”, och din andra fråga beslutas om av ”region/landsting” bemöts inte sällan med hörbara protester. ”Du ska kunna svara!” ”Vad vill du göra?”

”Jag ska föra din fråga vidare till mina partikamrater som är aktiva i regionen” eller ”Jag kan svara med att berätta vad vår riksdagsgrupp har motionerat om …” I denna valrörelse är detta något som underlättas för oss i Vänsterpartiet enormt genom den rika tillgången till aktuella underlag och genom att allt material presenteras väl strukturerat på partiets hemsida. Bra jobbat, stort tack.

Men tillbaka till dilemmat som kvarstår vid enkäter, utfrågningar och debatter. Allt som oftast finns en förväntan att en viss fråga skall föras till den enda rätta lösningen ”av dig, som vill bli vald till kommunfullmäktige”. ”Du får min röst om du fixar detta!” Allting tycks vara så enkelt, det är bara att göra.

Var ska man börja med att svara, om svaret ska vara ärligt och korrekt? Får man förståelse för följande: ”Inte alltid de bästa förslagen vinner i våra kommunala nämnder och styrelser, nej, det är förslaget som samlar flest röster – det är inte samma sak.” Eller: ”Du har ett bra förslag, men om jag ska lyckas med att få genom något överhuvudtaget måste jag kompromissa – kan det vara ok för dig?” Eller: ”Ditt förslag kan inte rakt upp och ner bli ett beslut. Det måste till en utredning, en remissomgång … Om två år eller så kanske är vi framme …”

Och medan tankarna går på jakt efter det passande svaret, hör jag någon annan i panelen göra det enkelt för sig: ”Jag lovar dig, det ska jag ordna, det ska mitt parti fixa, mycket bra att du kom med förslaget … Självklart!”

Då brukar jag titta på någon av dessa mobiltelefoner som ligger på första eller andra bänkraden, ljudet avstängt men inspelningen pågår. Själv har jag varit med i fullmäktige sedan 1982. Nu kanske en sista gång. 2014 är det nya tider på alla sätt och vis. Men i grunden gäller: ”Ehrlich währt am längsten!”

Från semester via otakt åter till ordning

Några synpunkter på lokaltidningen TTELA, ledarsidan och insändarspalten.

Ansvaret ligger hos Ulla Andersson. Det märks när hon har semester, det märks när hon är på plats.

När redaktionens ansvarige är på plats så kryllar det av ledare som många gånger har tre saker gemensamt: För det första utmärks texterna av ”lek med orden” eller rentav ordvitsar. Bara att konstatera. För det andra präglas ledarna av mycket insyn i allt som sker lokalt såväl i Trollhättan som i Vänersborg. Varje beskrivning av det minsta missförhållande åtföljs av Ulla Anderssons välvilliga förslag till goda lösningar. Bara att gratulera. Vore det inte för det tredje: Ulla Andersson berättar dock aldrig hur hon finansierar dessa upp emot hundra härliga, genomtänkta, behjärtansvärda och uppskattade idéer som sprutas fram under ett år på tidningens ledarspalt.

När Ulla Andersson har semester, heter semestervikarien ”Liberala nyhetsbyrån” (LNB). Här skriver olika skribenter och färgen rinner nästan ut från sidan – mest blått, blåklinten är väl blå, eller? Naomi Abramowicz och Kajsa Dovstad producerar vulgär smörja i enlighet med ett enkelt grundrecept: Påstå att någon har sagt något på ett visst sätt – skriv sedan resten av hela ledarspalten för att anträda beviset att ”motståndaren” har fel, fel, fel… Det är de röda och de gröna som är måltavla för LNB:s giftpilar.

Nåja, man måste ju inte läsa alla sidor på semestern, det går att bläddra förbi.

Nu är ledarredaktionens ansvarige tillbaka från semestern och genast märks det att ordningen skall återställas. För nu är det nämligen också slut med något som bara förekommer den korta tiden när regelverket inte följs: Dels att ingen debattartikel får vara längre än 2500 tecken, dels att politiker ”normalt” inte får skriva på insändarsidan, den spalten är helt förbehållen allmänheten som får lov att skriva om politiken och politikerna. Reglarna bröts ett flertal gånger under juli.  Man kan ju undra hur många som känner frestelsen att skriva anonymt för att kringgå regeln som gäller insändarna?

Frågan ställer jag eftersom Ulla Andersson just idag (vill säga igår när tidningen sattes ihop) råkade ut för en klandervärd dundertabbe: ”Köks-Emma” fick stort utrymme med en ännu större bild ur ett restaurangkök. Här kokades det ”ord och inga visor”, det bubblade och pyrde och smakade salt och bitter.

Bara ett problem: Under Ulla Anderssons sista semesterdagar avslöjades det på tidningsredaktioner landet runt och i en mångfald inlägg på Twitter och Facebook att ”Köks-Emma” var någon som bluffade sig in på tidningarnas insändarspalter. I ganska många tidningar – och nu en hel vecka senare också i vår alldeles egen TTELA.

Semestern är förbi – otakten snart upphävd – dags för ordning igen?

Nej, vi har verkligen inte mycket gemensamt

I förra veckan deltog jag i ett lagom tramsigt eftermiddagsprogram i lokalradion P4 Väst. Det gällde att lite lätt prata om ”hur det är”. Ett antal politiker fick gå så långt att det blev tydligt för lyssnarna vem som intervjuades, men se där, inte fick man gå på djupet i någon fråga. Själv fick jag såklart svara om VÄnsterpartiet i VÄnersborg hade något ihop med VÄlfärdspartiet eftersom ”båda börjar på VÄ”.  Tack och lov nöjde sig programledarna med mitt korta svar att så inte var fallet. Jag slapp förklara varför inte.

Så här i efterhand känner jag mig ändå tvungen att bli tydligare. Läs själva så slipper jag ännu en gång förklara …

Välfärdspartiets ordförande Morgan Larsson skrev igår på sin blogg en spontan reaktion på en artikel som i början av juni publicerades i polistidningen Länsmannen.

Då vet vi …

Alltid något att bli glad över

Samhällsbyggnadsnämnden hade nyligen sista sammanträdet innan sommarpausen – idag kom protokollet. Där fanns bl a utvärderingen av Earth Hour 2014. Känns bra att läsa nämndens beslut, ingen tvekan, det blir en fortsättning 2015. När jag skrev motionen 2012 var detta inte så klart. Frågor över frågor, ja det fanns t o m invändningar i form av en häftig protokollanteckning. Bra att Vänersborg kom med i Earth Hour, nu ska vi se till att vi kan väcka än fler vid nästa tillfälle, 28 mars 2015.

Hoppet är det sista som sviker

Ingen aning egentligen hur ofta jag har skrivit i ärendet Kindblomsvägen. Om allt går riktigt bra så är det kanske för näst sista gången.

Reservation vid kommunfullmäktiges sammanträde 2014-06-18

Ärende 16

Svar på medborgarförslag om ändring av detaljplan Fiolen 3 och del av Blåsut 2:2                                                                                

Den aktuella detaljplanen är från 1933, den aktuella detaljplanen har funnits i kommunens samling under hela 81 år.

Någon gång under mandatperioden 2006-2010 vandrade en fråga om ändring av detaljplanen upp till kommunstyrelsen, stannade, vände och kom aldrig tillbaka. Då var det frågan om en exploatering, kommunstyrelsens frågor var enträgna och det behövdes betänketid.

Sedan kom ett överraskande besked: Ingenting hade hänt sedan 1933 som kunde ge anledning till att sätta frågetecken kring detaljplanen.

En tilltänkt exploatör planerade länge och väl – och kastade två år senare in handduken. Dels hade frågorna från de kringboende blivit många och närgångna, dels hade en motion inkommit till den beslutande fullmäktigeförsamlingen. Ledamöter från fyra partier undertecknade – C, MP, V och VFP.

Det ordnades en medborgardialog i kommunhusets sessionssal som urartade till något som kan sätta skräck i vem som helst som har en tanke att vilja bli klokare genom en invånardialog.

För det första missuppfattade ansvariga politiker från berörda nämnder hela idén med en invånardialog. Politikerna skickade fram förvaltningens personal och satte sig själva på åhörarbänk. Förvaltningen missuppfattade dialogtanken och iklädde sig rollen av den missförstådda, den angripna, och ägnade hela långa kvällen åt försvarstal utan att komma in i dialogen.

För det andra tog det evigheter innan underlaget från kvällen gick vidare och egentligen har informationen aldrig nått fram till de förtroendevalda.

Motionen avslogs, den tilltänkte exploatören försvann. Förvaltningen håller sig till sitt uppdrag att ”finns det område som kan exploateras så är det vår uppgift att hitta en exploatör”.

Under tiden beslutade sig Vänersborg för att införa instrumentet ”medborgarförslag”. Motionen hade endast i grova drag beskrivit varför man ansåg att ett område lite större än en halv fotbollsplan skulle kunna förbli ett grönområde – såsom det varit under åtta decennier. Det har alltid varit 30 m från ena grannens tomtgräns upp till kullen och 30 m ner igen till andra grannens bakgård på andra sidan lilla skogsdungen.

Medborgarförslaget blev en mycket bättre, mycket tydligare beskrivning av de boendes tankar och önskemål. Bortsett från alla detaljer framträder en sak: Det måste vara grundläggande att ”kommunen” är till för invånarnas skull, det är inte kommunen som bestämmer vad som är bäst för invånarna. Visserligen finns det och kommer alltid att finnas olika sidor på ett och samma mynt, olika sätt att se på fördelar och nackdelar för direkt berörda och för andra, som inte idag men kanske längre fram blir boende i ett exploateringsområde.

Men ett medborgarförslag förtjänar liksom en motion från någon kommunpolitiker att bli tagen på allvar och prövad i sak. Så tycks mig inte behandlingen av detta medborgarförslag ha blivit:

Samtliga tre yttranden inriktar sig på detaljplanens avsikt att möjliggöra en förtätning av bostadsområdet. Man accepterar det som skissades på en planritning 1933 och tillmäter planen en kraft som för mig ter sig obegriplig. Hur kan byggnadsnämnden drista sig att hänvisa till instrumentet ”sök planbesked” när medborgarförslaget i sig är ett dokument som inte behöver ändras på en endaste bokstav för att kunna gälla som ansökan om planbesked? Varför denna fullständigt onödiga hänvisning till vem som ska bära kostnader när 57 hushåll med sin namnteckning redan har gett uttryck för att solidariskt vilja bära hela stämpelavgiften?

Hur kan det blir så att miljöförvaltningen skriver ett yttrande till förmån för medborgarförslaget som därefter ändras av nämndens presidium till motsatsen och som i sin tur leder fram till ett 4:3 beslut?

Varför bemöter inte kommunstyrelseförvaltningen medborgarförslaget på ett korrekt sätt? ”Inga nya fakta har tillkommit” ger ingen antydan om att man har studerat förslagets olika avsnitt om ”samhällsnytta”, om ”miljönytta” och om ”ekonomisk nytta/konsekvens”.

Visst gör det ont att behöva bevittna hur prestige kan förtränga förnuft. Visst känns det jobbigt att höra så mycket förståelse: ”egentligen, jag förstår, det ska du veta …Men …” och därefter studera voteringslistan. Det kan finnas ärenden som är partiskiljande, som berör ideologiska överväganden, men detta medborgarförslag bör varje förtroendevald ta ställning till som en enskild politiker.

Det är en klen tröst att veta att det säkerligen inte finns någon entreprenör som investerar sina slantar i ett äventyr som ärendet nu har blivit.

Själv ser jag fram emot den dagen när en ny kommunledning gör det som borde ha gjorts för länge sedan: Att slå fast var och i vilka områden kommunen vill se vilka bostadsplaner för en framtida expansion av kommunen. Jag tror att det är först då medborgarförslagets syfte kan infrias och förvaltningen befrias från sitt uppdrag att arbeta mot bättre vetande.

Lutz Rininsland                           Vänsterpartiet                                          2014-06-25

Much ado about nothing – viel Lärm um nichts

Visserligen är det snart ett dussin lokala politiker som bloggar, men tyvärr är frekvensen inte den högsta, bortsett från ett undantag, Vänsterpartiets Stefan Kärvling. Därför är det glädjande att Marika Isetorp verkar ha bestämt sig för att komma igång på riktigt. I snabb följd och inom tio, elva dagar kom en serie. Det började med ”Vi satsar på barnen och miljön”, ”Marika Isetorp tar sig ton” och ”Marika Isetorps tal – budget, våren 2014”.  Ett ämne till från kommunfullmäktige var ”Marika Isetorp talar om hamn i Vargön”. Efteråt kom nu ett riktigt långt och häftigt inlägg med rubriken ”Vänsterpartiet röstade emot pengar till skolan.”

Det känns som om Marika Isetorp söker en diskussion om en mängd större och mindre tankar som hon ger uttryck för. Jag är inte inne på samma linje, jag stannar vid att placera fullmäktiges yrkanden, debatten och omröstningen i ett större sammanhang. Det leder ingenstans att måla upp en bild som om en avgrund skilde Vänsterpartiet och Miljöpartiet åt. Tvärtom, i många sakfrågor delar partierna uppfattning var lösningarna står att finna.

För det första var det ett märkvärdigt budgetförslag som kommunstyrelsen förde till kommunfullmäktige. Endast driftbudgeten – frågor som gällde investerings- och exploateringsbudgeten var uttryckligen undantagna, den delen av Mål- och resursplanen skall komma senare. Jag minns inte att det någonsin tidigare har hanterats på liknande sätt.

Det andra som satte sin prägel på debatten var att huvudförslagen från M+FP+KD och S+C i det närmaste var identiska. Hur gick det till? När budgetberedningen var klar stannade resultatet på plus 7 Mkr. I samma stund informerade ekonomistaben om nya prognoser som antyder att Vänersborg förbättrar sig med 24 Mkr varje år fram till 2017. Vilket annat år som helst skulle Gunnar Lidell tackat och redovisat ett resultat på 31 Mkr för 2015. Icke så under ett valår, Lidell tog rubbet och delade ut. Så S+C fick hitta på ”annan fördelning” av samma belopp för att på ytan konstruera ett eget förslag.

Den tredje punkten var överraskande men inte av samma tyngd: Vänsterpartiet avstod för en gångs skull från att lämna ett eget förslag. Men det hade flera förklaringar.

Vi fann det inte lönt att arbeta på djupet med ett budgetförslag som bara stod på ”driftsbenet”. Vi såg att det fanns två förslag som var nästan identiska och som samlade 20 plus 15 av fullmäktiges 51 ledamöter. Vi tolkade att båda sidor var oerhört medvetna om att fullmäktige skulle ompröva ett juni-beslut längre fram i november, när kommunalvalets resultat hade översatts till en stabil kommunledning med en majoritet bakom sig. Vänsterpartiets avsikt är att finnas med i denna majoritet.

Miljöpartiet arbetade uppenbarligen med en annan inställning. Det egna budgetförslaget, anförandet till förmån för det egna förslaget och begäran om omröstningar gör tydligt att Miljöpartiet ville se juni-mötet som avgörande. Eller åtminstone göra juni-mötet till en valplattform innan sommarpausen.

Marika Isetorp ger en detaljerad beskrivning men hon hoppar över några viktiga punkter. 2012 fanns ett majoritetsbeslut i fullmäktige som slog fast en märkbar resursförstärkning för barn- och ungdomsnämnden. Vänsterpartiet hade i nämnden fått gehör för en sådan begäran, även Miljöpartiet fanns med i nämnden. I fullmäktige valde Miljöpartiet dock att avstå, Gunnar Lidells försök att hindra resursförstärkningen kom ändå på skam. 2013 upprepades i nämnden samma sak, åter fanns Miljöpartiet med. Men två månader senare i fullmäktige avgjorde Miljöpartiet med sina fyra mandat att nämndens begäran nu blev utan utdelning, Gunnar Lidell hade fångat in tillräckligt många mandat för att sätta sin sparprägel på budgeten för 2014.

För att komma till slutsatsen: I november kommer beslutet. Då vet vi vad som gäller i riksdag och regering. Då vet vi vilka vallöften för skola, vård och omsorg som kommer att infrias, vilka tillskott kommunen och regionen kan förvänta sig i form av generella och eventuellt riktade statsbidrag för 2015. Då vet vi hur vi ska tolka socialnämndens uttryck för ”osäkerheter” i budgetförslaget, då kommer det att synas om vi menar allvar med vår boendeplan, då har Kunskapsförbundets behov om tillskott behandlats, vi bör ha kommit till klarhet med de stora investeringarna. Möjligen överraskas vi en gång till av nya prognoser om skatteutfallet.

I november bör det finnas en majoritet. Visst behövs det kompromisser, att ge och ta tillhör reglerna för att inleda ett samarbete som ska hålla i fyra år. Många av frågorna som Marika Isetorp ställer idag är inte avgörande frågor. Och förhoppningsvis återkommer inga dumheter i varken rubrik eller text i någon blogg av sorten ”Vänsterpartiet röstade emot pengar till skolan.”

Kurt Karlsson tror på sig själv

Och så kom då äntligen debattartikeln. I och för sig med några nya infogade meningar, men i övrigt är det Kurt Karlssons tre minuter långa inlägg från fullmäktigedebatten 21 maj 2014. Men Kurt Karlsson hade vett nog att stryka en mening: I debattartikeln uttalar han inte längre misstanken om den dolda agendan.
Jag lyssnade på nytt på inspelningen av hela debatten och jag konstaterar följande: I en interpellationsdebatt deltar några fullmäktigeledamöter, men absolut inte alla 51 ledamöterna. Efter en interpellationsdebatt förekommer ingen omröstning. Så Kurt Karlsson har inte stöd för sitt påstående: ”Den interpellationsdebatt som ägde rum i kommunfullmäktige den 21 maj angående Gläntan visade att majoriteten av de 51 ledamöterna inte hade förståelse eller empati nog att tycka att handläggningen av Gläntans nedläggning varit under all kritik.” Var man på plats eller lyssnar i efterhand på debatten så undrar jag om någon talare kan beskyllas vara oberörd av turbulensen kring Gläntan.
Det är ett fullständigt absurt och lögnaktigt sätt att beskriva att ”äldre har slängts ut” för att kunna ”placera unga människor från utlandet”.
Hur var det med Kurt Karlssons och Sverigedemokraternas agerande i kommunfullmäktige i frågan om Gläntan?
I juni 2013 var det frågan om budgetbeslutet för 2014 skulle återremitteras eller om ärendet skulle avgöras den dagen. Kurt Karlsson var ensam ledamot för SD, protokollet visar att SD:s andra plats ”var tom”. Det var Kurt Karlssons röst som avgjorde att budgetfrågan sköts till septembermötet. Själv hade han inte berört Gläntan i sina yrkanden. ”Gläntan” var den stora skiljelinjen mellan dem som ville spara pengar genom att lägga ner ett äldreboende och dem som ville förhindra nedläggningen.
I september 2013 var ärendet ”budget 2014” tillbaka, Kurt Karlsson yrkade ingenting alls. Ja, det blev majoritet för ett budgetbeslut som innehöll att Gläntan skulle avvecklas som äldreboende. 23 ledamöter från S, C och V röstade emot. Sverigedemokraternas båda ledamöter avstod från att rösta.
Tänk att kunna agera på det sättet, tänk att kunna tala på det sättet, tänk att kunna skriva på det sättet. Och hela tiden med vissheten att det spelar ingen roll vad jag gör, vad jag säger och vad jag skriver, det finns gott om väljare som litar på mig.
Men du, Kurt Karlsson, jag vill inte byta plats med dig. Jag vill söka stöd hos dem som tänker, som granskar, som visar empati och förståelse när vår partigrupp verkligen försöker men tyvärr inte alltid lyckas. Vi försöker alltid förklara varför vi inte lyckades – men vi ljuger inte.

Ris och ros – Miljöpartiets budgetförslag

Läste i veckan en insändare i ”Vänersborgaren” som senare också publicerades på Miljöpartiets hemsida. Insändaren presenterade tankar som MP framför i den aktuella debatten inför kommunfullmäktiges budgetbeslut 18 juni. Normalt är jag någorlunda insatt men nu hade jag behövt anmäla förhinder till kommunstyrelsen 2 juni. Därmed saknade jag bakgrunden för att förstå.
Vid Vänsterpartiets gruppmöte i torsdags fick jag en fyllig rapport från kommunstyrelsen. Nu vet jag – och mina frågetecken kvarstår.
Låt mig först säga att de flesta av Miljöpartiets förslag kan jag instämma i. Men jag kan inte ställa mig bakom förslaget. Inte i sin helhet och egentligen överhuvdtaget inte nu, vill säga förslaget är inte aktuellt egentligen.
I politiken gäller tyvärr grundregeln att inte det bästa förslaget vinner över andra. Istället är det förslaget som samlar flest röster bakom sig som går segrande vidare. Detta gäller också för beslut som ska fattas av kommunfullmäktige i Vänersborg.
Är det något fel att vilja fördela mer pengar till grundskolan, till fritidshem eller till förberedelseklasserna? Nej, sannerligen inte. Men nu finns en framställning från den ansvariga nämnden som två gånger har fått bifall från en klar majoritet i kommunen. För det första tilldelades en ramhöjning i mars månad av kommunstyrelsen, för det andra står egentligen hela kommunstyrelsen bakom ytterliga resurstillskott. Visserligen inser vi lika mycket som MP att bättre skolresultat förutsätter ytterligare steg, men då måste man först samla en majoritet som delar den insikten.
Ser vi bara något år tillbaka så framstår agerandet från MP idag som något som liknar en plötslig påkommen tanke i valrörelsens tecken. 2012 samlades en majoritet i barn- och ungdomsnämnden bakom en begäran om 16 Mkr i tillskott. Då ställde sig även MP bakom förslaget och förslaget transporterades till kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, båda tillstyrkte anslagsökningen. Det blev ett beslut om en ramhöjning, vill säga att beslutet skulle ligger fast även åren därefter. Men så tillkommer också nya uppgifter som kräver fortsatt utökning av nämndens resurser. Eftersom budgetåret för kommunen är kalenderåret från januari till december och skolåret löper över två termin med början i augusti och slutet i juni, behövs inte bara ett beslut vid ett tillfälle för att ”skolan” ska kunna använda pengarna fullt ut. För att vara övertydligt: Budgetbeslutet i juni 2012 gällde januari-december 2013. Skolan anställer läsårsvis, en förstärkning genom nyanställning av lärare gällde således från augusti 2013. Men redan i mars 2013 blev det tydligt att kommunfullmäktige året därpå skulle ta ett rejält steg tillbaka. Kommunstyrelsens ordförande föreslog på fullt allvar en nedskärning. Miljöpartiet förhandlade med framgång, nedskärningen förhindrades. Utökningen för 2013 med 16 Mkr följdes av beslut i september 2013 som ökade nämndens ram för 2014, dock med endast 54.000 kronor. Det var Miljöpartiet som avgjorde frågan, partiet bytte sidan, ett minus mot det som kunde ha varit en fortsättning, ett plus jämfört med det krassa borgerliga förslaget om nedskärning. Skolan kan dock inte anställa hösten 2013 och avskeda våren 2014. Därför ”kapades” den generösa tilldelningen som stöddes av Miljöpartiet i första skedet 2012 och övergavs av samma parti ett år senare.
Nu är vi i juni 2014 och frågan gäller 2015. Det finns redan en majoritet bakom plus 15 Mkr, MP vill ge ytterligare 14 Mkr. Utan att det finns en framställning från förvaltningen eller nämnden, bara rakt upp och ner.
Jag kommer inte att biträde Miljöpartiets förslag av tre skäl:
När jag lämnar egna förslag eller ställer mig bakom andras så måste det finnas en hygglig chans att förslaget kan överleva omröstningsprocessen.
2014 fattas i juni ett budgetbeslut för 2015 som med ganska stor sannolikhet kommer att omprövas i november av fullmäktige med en ny sammansättning. Jag lever i hoppet och tron att valresultatet i september ger underlag för bättre och stabila majoriteter.
Det finns ett flertal områden som också gör anspråk på bättre villkor och resurstilldelning. Grundskolans behov finns, men dessa behov behöver vägas mot mycket annat, bl a äldreomsorgen och behov av särskilda boenden för andra grupper.

När det gäller cykelbanor, hamnfrågan och strandskyddstillsyn ger jag grönt ljus. I hamnfrågan är det faktiskt Miljöpartiet som har kommit till en sen insikt, Vänsterpartiets James Bucci lämnades väl ensam när han i första skedet i samhällsbyggnadsnämnden ville be om eftertanke.

Och nu Gläntan till slut. Jag vet mycket väl att Miljöpartiet vill hävda att man trodde sig medverka till en temporär stängning av demensboendet för den tilltänkta om- och tillbyggnaden som behövs. Men faktum är att då måste Miljöpartiets ledamöter har slutat lyssna när frågan avgjordes av kommunfullmäktige. 90 minuters debatt finns kvar som inspelning, ifall någon vill drista sig att hävda annat. Men bra, snart får vi ihop en majoritet också i den frågan.
Slutsats: Visserligen finns det mycket gott att hitta i Miljöpartiets förslag. Kommunala beslut mår dock bättre med kontinuitet och viss konsekvens, för många tvära kast kan bli av ondo.

Kan jag verkligen lära mig ?

Sitter i skuggan under äppleträdet och har min iPad framför mig – försöker för första gången att skriva ett inlägg i min blogg direkt med appen ”WordPress” och vill därefter publicera. Känns pirrigt i överkant, lite som att göra våghalsiga dumheter på hög lina utan skyddsnät. Men som man säger på mitt modersmål: Frisch gewagt ist halb gewonnen.

”Vi vet vad som är bäst”

”Nya” kommunfullmäktige sammanträder första gången 22 oktober 2014. Vem som tar plats avgörs 14 september. Några är kvar från innevarande mandatperioden, ganska många nya ledamöter kommer till. Nu beslutade ”gamla” fullmäktige på ett av mandattidens sista möten om förändringar i arbetsordningen. Ett nytänkande hade Vänsterpartiet föreslagit 2010 och 2011. Det tog sin tid. Undrar om alla verkligen tycker att det är en bra princip att tala om för den nya samlingen ledamöter ”så här är bäst”.  Jag såg anledning att skriva en reservation:

Reservation vid kommunfullmäktiges sammanträde 2014-05-21 Antagande av reviderad arbetsordning för Kommunfullmäktige      

Jag anmälde reservation till förmån för mina egna yrkanden och jag önskar avge en kortfattad motivering till denna reservation.

Fullmäktige har mycket tidigt under mandatperioden 2010-2014 behandlat frågan om förändringar i kommunfullmäktiges arbetsordning. Under slutet av 2010 och under 2011 inkom flera motioner med önskemål att anpassa texten i arbetsordningen för att bättre stämma överens med förändringar som gjordes i en mängd andra primärkommunala och regionala församlingar.

Även Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rekommenderade andra skrivningar. SKL bedriver i övrigt ett mycket aktivt förändringsarbete i sin ”Beredning för demokratifrågor”. Vår kommunfullmäktiges egen demokratiberedning bevakar SKL:s arbete med demokratiutvecklingen men det ges inga impulser ”uppåt” eller också föreligger ett problem med bristande kommunikation.

Jag invänder mot gällande princip i Vänersborg att en fullmäktigeförsamling alldeles innan mandatperiodens utgång beslutar om en ny arbetsordning för ett nytt fullmäktige som tillträder bara någon månad senare.

Reservationen gäller dock mina yrkanden på två punkter.

Den första är § 11 där jag invänder mot beslutet att ”ordföranden beslutar, efter samråd med kommunfullmäktiges presidium, placeringsordningen …”. Mitt yrkande var att det är de valda ledamöterna som bestämmer hur man vill placera sig i salen. Det finns argument för och det finns argument emot alla de tänkbara alternativen och det bör ankomma på fullmäktige att överväga och besluta.

Den andra reservationen gäller § 21 som reglerar frågor om hur ärendelistan skall utformas. Majoriteten beslutade sig för en regel som gör det möjligt att interpellationer och frågor kan behandlas under den inledande delen av ett möte, således innan turen har kommit till beslutsärendena. Mitt eget yrkande gällde en bindande föreskrift att interpellationer och frågor alltid skulle inleda möteskvällen.

För stunden får jag lov att acceptera majoritetsbeslutet. Att ingen av de 32 ledamöterna som röstade för den föreslagna texten och mot mitt yrkande egentligen ville argumentera själva sakfrågan om placeringsordningen, är båda beklämmande och samtidigt typiskt för nuvarande kommunfullmäktige. Att 11 av 15 ledamöter i kommunstyrelsen tillstyrkte förslaget utan att ha granskat texten är också talande. Det senare rättades till när jag informerade kommunkansliet.

Däremot ser jag redan nu att nya kommunfullmäktige kommer att få ta ställning till en motion som gör det möjligt att ta upp §§ 11 och 21 i arbetsordningen. Då är det min förhoppning att ett beslut fattas efter en diskussion om sakfrågan och inte endast genom ett klubbslag.

Lutz Rininsland, Vänsterpartiet                                                                2014-05-26