Visserligen är det snart ett dussin lokala politiker som bloggar, men tyvärr är frekvensen inte den högsta, bortsett från ett undantag, Vänsterpartiets Stefan Kärvling. Därför är det glädjande att Marika Isetorp verkar ha bestämt sig för att komma igång på riktigt. I snabb följd och inom tio, elva dagar kom en serie. Det började med ”Vi satsar på barnen och miljön”, ”Marika Isetorp tar sig ton” och ”Marika Isetorps tal – budget, våren 2014”.  Ett ämne till från kommunfullmäktige var ”Marika Isetorp talar om hamn i Vargön”. Efteråt kom nu ett riktigt långt och häftigt inlägg med rubriken ”Vänsterpartiet röstade emot pengar till skolan.”

Det känns som om Marika Isetorp söker en diskussion om en mängd större och mindre tankar som hon ger uttryck för. Jag är inte inne på samma linje, jag stannar vid att placera fullmäktiges yrkanden, debatten och omröstningen i ett större sammanhang. Det leder ingenstans att måla upp en bild som om en avgrund skilde Vänsterpartiet och Miljöpartiet åt. Tvärtom, i många sakfrågor delar partierna uppfattning var lösningarna står att finna.

För det första var det ett märkvärdigt budgetförslag som kommunstyrelsen förde till kommunfullmäktige. Endast driftbudgeten – frågor som gällde investerings- och exploateringsbudgeten var uttryckligen undantagna, den delen av Mål- och resursplanen skall komma senare. Jag minns inte att det någonsin tidigare har hanterats på liknande sätt.

Det andra som satte sin prägel på debatten var att huvudförslagen från M+FP+KD och S+C i det närmaste var identiska. Hur gick det till? När budgetberedningen var klar stannade resultatet på plus 7 Mkr. I samma stund informerade ekonomistaben om nya prognoser som antyder att Vänersborg förbättrar sig med 24 Mkr varje år fram till 2017. Vilket annat år som helst skulle Gunnar Lidell tackat och redovisat ett resultat på 31 Mkr för 2015. Icke så under ett valår, Lidell tog rubbet och delade ut. Så S+C fick hitta på ”annan fördelning” av samma belopp för att på ytan konstruera ett eget förslag.

Den tredje punkten var överraskande men inte av samma tyngd: Vänsterpartiet avstod för en gångs skull från att lämna ett eget förslag. Men det hade flera förklaringar.

Vi fann det inte lönt att arbeta på djupet med ett budgetförslag som bara stod på ”driftsbenet”. Vi såg att det fanns två förslag som var nästan identiska och som samlade 20 plus 15 av fullmäktiges 51 ledamöter. Vi tolkade att båda sidor var oerhört medvetna om att fullmäktige skulle ompröva ett juni-beslut längre fram i november, när kommunalvalets resultat hade översatts till en stabil kommunledning med en majoritet bakom sig. Vänsterpartiets avsikt är att finnas med i denna majoritet.

Miljöpartiet arbetade uppenbarligen med en annan inställning. Det egna budgetförslaget, anförandet till förmån för det egna förslaget och begäran om omröstningar gör tydligt att Miljöpartiet ville se juni-mötet som avgörande. Eller åtminstone göra juni-mötet till en valplattform innan sommarpausen.

Marika Isetorp ger en detaljerad beskrivning men hon hoppar över några viktiga punkter. 2012 fanns ett majoritetsbeslut i fullmäktige som slog fast en märkbar resursförstärkning för barn- och ungdomsnämnden. Vänsterpartiet hade i nämnden fått gehör för en sådan begäran, även Miljöpartiet fanns med i nämnden. I fullmäktige valde Miljöpartiet dock att avstå, Gunnar Lidells försök att hindra resursförstärkningen kom ändå på skam. 2013 upprepades i nämnden samma sak, åter fanns Miljöpartiet med. Men två månader senare i fullmäktige avgjorde Miljöpartiet med sina fyra mandat att nämndens begäran nu blev utan utdelning, Gunnar Lidell hade fångat in tillräckligt många mandat för att sätta sin sparprägel på budgeten för 2014.

För att komma till slutsatsen: I november kommer beslutet. Då vet vi vad som gäller i riksdag och regering. Då vet vi vilka vallöften för skola, vård och omsorg som kommer att infrias, vilka tillskott kommunen och regionen kan förvänta sig i form av generella och eventuellt riktade statsbidrag för 2015. Då vet vi hur vi ska tolka socialnämndens uttryck för ”osäkerheter” i budgetförslaget, då kommer det att synas om vi menar allvar med vår boendeplan, då har Kunskapsförbundets behov om tillskott behandlats, vi bör ha kommit till klarhet med de stora investeringarna. Möjligen överraskas vi en gång till av nya prognoser om skatteutfallet.

I november bör det finnas en majoritet. Visst behövs det kompromisser, att ge och ta tillhör reglerna för att inleda ett samarbete som ska hålla i fyra år. Många av frågorna som Marika Isetorp ställer idag är inte avgörande frågor. Och förhoppningsvis återkommer inga dumheter i varken rubrik eller text i någon blogg av sorten ”Vänsterpartiet röstade emot pengar till skolan.”