Att bevaka valrörelsen börjar bli en sysselsättning på heltid. På det lokala planet med alla hushållsutskick, lokaltidningar, gratistidningar, debattartiklar, insändare, annonser, hemsidor, bloggar, inlägg på Facebook, notiser på Twitter, utfrågningar, enkäter, opinionsundersökningar, debattkvällar, snuttar på lokalradion. På riksplanet med alla sociala medier, med alla länkar till allehanda tidningsartiklar, events, träffar, program, radio, TV, play and replay, twitter, retweets, Instagram och Facebook, hemsidor, videos.

Det var en gång för länge sedan man gick till jobbet och vid första frukostrasten ställdes frågan: ”Såg du igår …?” De flesta hade sett, några hade missat … Men inte behövde man ens säga vilken fråga det gällde, vilket program man menade. Alla visste ändå.

Dagstidningar är fortfarande en fast punkt. På papper eller digitalt. Men även där gäller det att gallra – spåna, söka, googla… Kasta ett öga på rubriken eller ta sig tid att läsa. Allt mellan himmel och jord. Här tre exempel på tidningarnas sätt att finnas med i valrörelsen.

Man kan sätta sig ner och prata med en politiker, lämna utrymme att svara på en ställd fråga och sedan redovisa samtalet i form av en intervju, ett gediget och uppskattat journalistiskt arbete. Här ett exempel från dagens GP.

Man kan sätta sig vid sin dator, som ledarskribent, fri och oberoende, fila på sina tankar, glida iväg, spekulera, sträva mot sitt mål, sina alldeles egna mål, strunta i en del obekväma sanningar, förvränga en del fakta, vinkla en del eller det mesta och komma fram till slutsatsen: Så här är det! Ta som exempel Lars Hjörne som har återvänt från semestern till sitt skrivbord på Göteborgs Posten.

Slutligen – kategorin debattartiklar: Det finns i varje redaktion en ansvarig som släpper fram eller stoppar insänt material. Tidningens debattsidor lockar läsare, därför gäller det att hålla sig framme och dra till sig skribenter med namn, skribenter med aktuella inlägg, skribenter som kan sätta färg, provocera, föranleda nya debattartiklar. Det gäller att citeras och kommenteras, att nämnas i den allmänna debatten, att bli betraktad som media som främjar det demokratiska samtalet. Men det kan gå snett – om redaktören tappar omdömet och blir för ivrig så kan det släppas igenom ett inlägg som bara förtjänar det enda träffande omdömet: Vulgär smörja.

Med mindre än tre veckor kvar till valdagen möts vi i Vänsterpartiet här hemma av samma bekymmer som de flesta andra partier runtom i landet. Vi får fråga efter fråga i form av skriftliga ”enkäter” från allehanda media, den lokala tidningen, gratistidningen, lokalradion … Eller inför en debatt, någon gång någon dag i förväg, men också direkt på bordet när man samlas till ”politikerutfrågning” inför en nyfiken publik.

Inget fel att frågorna ställs. Det är självklart att vi vill svara. MEN – antingen är det antalet tecken (max 250 inklusive …) eller ”högst fyra rader” som är första hindret. Så, antingen får det vara ett svar som knappast kan tillfredsställa någon eftersom frågorna ytterst sällan är av den art att begränsningen tillåter ett korrekt och uttömmande svar. Eller också blir det en stympad text som öppnar för allehanda tolkningar.

Vid utfrågningarna eller ”debatter” blir det etter värre. Frågan gäller oftast ”vad vill du och ditt parti göra för just mig och min grupp?”, ”vilka löften är du beredd att ge för att få min röst på valdagen?” I nio av tio fall skulle ett korrekt svar behöva inledas med ”din fråga är inte en fråga som i första hand avgörs i den kommunala politiken”. Men det faller sällan i god jord. Denna eviga hänvisning till att din första fråga avgörs ”i riksdag och regering”, och din andra fråga beslutas om av ”region/landsting” bemöts inte sällan med hörbara protester. ”Du ska kunna svara!” ”Vad vill du göra?”

”Jag ska föra din fråga vidare till mina partikamrater som är aktiva i regionen” eller ”Jag kan svara med att berätta vad vår riksdagsgrupp har motionerat om …” I denna valrörelse är detta något som underlättas för oss i Vänsterpartiet enormt genom den rika tillgången till aktuella underlag och genom att allt material presenteras väl strukturerat på partiets hemsida. Bra jobbat, stort tack.

Men tillbaka till dilemmat som kvarstår vid enkäter, utfrågningar och debatter. Allt som oftast finns en förväntan att en viss fråga skall föras till den enda rätta lösningen ”av dig, som vill bli vald till kommunfullmäktige”. ”Du får min röst om du fixar detta!” Allting tycks vara så enkelt, det är bara att göra.

Var ska man börja med att svara, om svaret ska vara ärligt och korrekt? Får man förståelse för följande: ”Inte alltid de bästa förslagen vinner i våra kommunala nämnder och styrelser, nej, det är förslaget som samlar flest röster – det är inte samma sak.” Eller: ”Du har ett bra förslag, men om jag ska lyckas med att få genom något överhuvudtaget måste jag kompromissa – kan det vara ok för dig?” Eller: ”Ditt förslag kan inte rakt upp och ner bli ett beslut. Det måste till en utredning, en remissomgång … Om två år eller så kanske är vi framme …”

Och medan tankarna går på jakt efter det passande svaret, hör jag någon annan i panelen göra det enkelt för sig: ”Jag lovar dig, det ska jag ordna, det ska mitt parti fixa, mycket bra att du kom med förslaget … Självklart!”

Då brukar jag titta på någon av dessa mobiltelefoner som ligger på första eller andra bänkraden, ljudet avstängt men inspelningen pågår. Själv har jag varit med i fullmäktige sedan 1982. Nu kanske en sista gång. 2014 är det nya tider på alla sätt och vis. Men i grunden gäller: ”Ehrlich währt am längsten!”