Med mindre än tre veckor kvar till valdagen möts vi i Vänsterpartiet här hemma av samma bekymmer som de flesta andra partier runtom i landet. Vi får fråga efter fråga i form av skriftliga ”enkäter” från allehanda media, den lokala tidningen, gratistidningen, lokalradion … Eller inför en debatt, någon gång någon dag i förväg, men också direkt på bordet när man samlas till ”politikerutfrågning” inför en nyfiken publik.

Inget fel att frågorna ställs. Det är självklart att vi vill svara. MEN – antingen är det antalet tecken (max 250 inklusive …) eller ”högst fyra rader” som är första hindret. Så, antingen får det vara ett svar som knappast kan tillfredsställa någon eftersom frågorna ytterst sällan är av den art att begränsningen tillåter ett korrekt och uttömmande svar. Eller också blir det en stympad text som öppnar för allehanda tolkningar.

Vid utfrågningarna eller ”debatter” blir det etter värre. Frågan gäller oftast ”vad vill du och ditt parti göra för just mig och min grupp?”, ”vilka löften är du beredd att ge för att få min röst på valdagen?” I nio av tio fall skulle ett korrekt svar behöva inledas med ”din fråga är inte en fråga som i första hand avgörs i den kommunala politiken”. Men det faller sällan i god jord. Denna eviga hänvisning till att din första fråga avgörs ”i riksdag och regering”, och din andra fråga beslutas om av ”region/landsting” bemöts inte sällan med hörbara protester. ”Du ska kunna svara!” ”Vad vill du göra?”

”Jag ska föra din fråga vidare till mina partikamrater som är aktiva i regionen” eller ”Jag kan svara med att berätta vad vår riksdagsgrupp har motionerat om …” I denna valrörelse är detta något som underlättas för oss i Vänsterpartiet enormt genom den rika tillgången till aktuella underlag och genom att allt material presenteras väl strukturerat på partiets hemsida. Bra jobbat, stort tack.

Men tillbaka till dilemmat som kvarstår vid enkäter, utfrågningar och debatter. Allt som oftast finns en förväntan att en viss fråga skall föras till den enda rätta lösningen ”av dig, som vill bli vald till kommunfullmäktige”. ”Du får min röst om du fixar detta!” Allting tycks vara så enkelt, det är bara att göra.

Var ska man börja med att svara, om svaret ska vara ärligt och korrekt? Får man förståelse för följande: ”Inte alltid de bästa förslagen vinner i våra kommunala nämnder och styrelser, nej, det är förslaget som samlar flest röster – det är inte samma sak.” Eller: ”Du har ett bra förslag, men om jag ska lyckas med att få genom något överhuvudtaget måste jag kompromissa – kan det vara ok för dig?” Eller: ”Ditt förslag kan inte rakt upp och ner bli ett beslut. Det måste till en utredning, en remissomgång … Om två år eller så kanske är vi framme …”

Och medan tankarna går på jakt efter det passande svaret, hör jag någon annan i panelen göra det enkelt för sig: ”Jag lovar dig, det ska jag ordna, det ska mitt parti fixa, mycket bra att du kom med förslaget … Självklart!”

Då brukar jag titta på någon av dessa mobiltelefoner som ligger på första eller andra bänkraden, ljudet avstängt men inspelningen pågår. Själv har jag varit med i fullmäktige sedan 1982. Nu kanske en sista gång. 2014 är det nya tider på alla sätt och vis. Men i grunden gäller: ”Ehrlich währt am längsten!”