Kommunens valberedning träffas i eftermiddag, två dagar innan fullmäktiges sammanträde. Vid beredningens första träffen, 28 november, kom vi fram till att stryka 11 december – flera partier och partigrupper hade anmält att man inte skulle hinna nominera i tid. Men nu är det upp till bevis!

Fullmäktige väljer på onsdag först sin ordförande – då kan jag lämna podiet och inta min plats nere i salen. Vem jag överlämnar till vet jag inte. Men en uppmaning ska jag skicka med på vägen: Vårt fullmäktige längtar efter att se ”samarbete”, det har varit frustrerande att se att ordförande-trion inte utnyttjat möjligheten att växa genom att hitta varandra.

Redan här finns en frågeställning: Nominerar SD någon kandidat för någon av posterna som vice-ordförande i kommunfullmäktige? Det skulle inte vara någon överraskning om så sker.

Men valberedningens uppgift idag gäller inte presidiet, den gäller i stället samtliga nämnder och styrelser i kommunen och för våra kommunala bolag. Här har vi en unik situation. Visserligen är det tredje gången vi förbereder för en period med en kommunledning i minoritet, men nu är det tillspetsat. Kommunledningens partigrupp med politiskt samverkan av S, C och MP förfogar över 20 av fullmäktiges 51 mandat. Man möter fem partier som med teknisk valsamverkan mönstrar 22 mandat. Därutöver finns SD med 9 mandat, partiet samarbetar inte med någon annan.

Den tekniska valsamverkan mellan M, L och KD med 15 mandat, Vänsterpartiet med 5 och det lokala Medborgarpartiet med 2 prövas nu på eftermiddagen och sedan på onsdag när själva valet sker. Alla fem partier är överens om att det gäller idag och på onsdag, därefter går man egna vägar.

Partiernas valberedningar har haft situationen som utgångspunkt för nomineringsprocessen. En kommunledning som i alla lägen alltid är i minoritet, en opposition som bara är överens om att vara opposition när företrädare ska väljas – det kräver ansvar, erfarenhet och överblick. Vi får se vilka företrädare de olika partier har nominerat. Det kan jag återkomma till. När vi har facit i handen och protokollet från dagens möte är klart, vet vi vilka partier som  har varit vakna vid sina nomineringsprocesser.

Är det så klokt egentligen? Är det bra att ”gilla” och ”dela” och ”gilla” och ”dela”?  Tjänst eller björntjänst? Var och en får välja svaret – för egen del väljer jag att titta lite närmare. Det kan bli fel ändå, men jag vill i alla fall hålla fast vid min egen regel: Prata, när du tror att du vet vad du pratar om! Skriv – när du tror du har sökt efter korrekta svar så långt du kan komma för stunden.

Nu tar M. SD, KD, C och L bort sommarlovsbusskorten för barn och unga.

Så står det på Facebook-sidan hos Vänsterpartiet Uddevalla – och ögonblickligen dyker det upp hos länkande partikamrater i Vänersborg. Det spelar ingen roll att det finns tidningsartiklar och inslag på Rapport som tydligt berättar vad som gäller. Nej, korta ner, förenkla budskapet, rätt eller lagom fel, sprid sedan 16 gånger, så här gör man politik!

Hur var det nu? Vänsterpartiets förhandlingsframgång i budgeten 2018 skulle gälla tre år framöver. Därför finns i övergångsbudgeten ett anslag.

Sedan bestämde sig fem partier att skriva egna budgetmotioner.

I motionen från Moderaterna står det mycket kort: ”Moderaterna avskaffar gratis kollektivtrafik för unga.”

I motionen från Kristdemokraterna står det: ”Kristdemokraterna föreslår att satsningen på avgiftsfri kollektivtrafik för skolungdomar, som introducerades i föregående års budgetproposition, avskaffas.”

I Liberalernas motion står det: ”Liberalerna motsätter sig anslaget för gratis kollektivtrafik under sommarlovet för skolungdomar och prioriterar i stället kollektivtrafik i landsbygd genom differentierade reseavdrag.”

Med risk för att mitt förstoringsglas bedrar mig, så vågar jag skriva att varken Centerpartiet eller Sverigedemokraterna yttrade sig i sina respektive budgetmotioner om ungdomarnas sommarlovskortet.

I riksdagen klubbades i onsdags Finansutskottets betänkande 2018/19:FiU1 ”Statens budget 2019 Rambeslutet”. Två omröstningar förekom, i båda fallen var det gemensamma reservationer från M och KD som ställdes mot utskottets förslag. Den första reservationen gällde ”Riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken, punkt 1”, den andra ”Rambeslutet – utgiftstak, utgiftsramar och inkomsterna i statens budget”.

Självfallet nämns ”sommarlovskortet” överhuvudtaget inte i någon av dessa reservationer. Detaljer är ju i ett senare skede en angeläget för utskotten att hantera. Förmodligen är just denna fråga något som hamnar i riksdagens trafikutskott, där Vänsterpartiets Jens Holm är ordförande.

Hur som helst, båda reservationerna ”vann” över förslagen i övergångsbudgeten som övergångsregeringen S och MP, även Vänsterpartiet, röstade för.

M, KD och SD röstade för dessa två reservationer, C och L avstod från att delta i riksdagens beslut.

I samtal med lokala företrädare för olika partier vet jag vilka jag kan (om jag vill) anklaga för vad, i något fall: Det är ditt fel, du har velat …. och i annat fall: Det är ditt fel, ni borde ha kunnat rösta på annat sätt ….

Ärligt talat, jag kommer nog inte hitta någon lokal representant för något lokalt parti som verkligen vill försvara att ungdomarna troligen går miste om gratiskort för kollektivtrafik i Västra Götaland under sommaren 2019.

Strax samlas riksdagen för andra statsministeromröstningen. Det finns två röda trådar för allt som sker på Helgeandsholmen, den andra gäller budgetbeslutet. Där avgjordes redan i onsdags att det blåbruna förslaget gäller. Det kommer att märkas, det kommer att svida!

Innan omröstningen i kammaren ägde rum på sena eftermiddagen, så berättade partiernas representanter inför tomma bänkar varför det var rätt att rösta på övergångsbudgeten, fel att göra så och hellre avstå, eller varför det enda rätta var en röst på reservationen från M och KD.

Ulla Andersson höll Vänsterpartiets huvudanförande. Som alltid en mycket bra redovisning av partiets inställning.

Tony Haddou från Göteborg, Vänsterpartiets ledamot i riksdagens skatteutskott och ersättare för Ulla Andersson i finansutskottet, fick som sista talare ge Vänsterpartiets syn på den formella hanteringen: ”Detta är första gången en övergångsbudget hanteras. Det finns ett syfte med att processen får gå igenom under ordnade former. En övergångsbudget är ingen permanent lösning. Den tar sig inte an de stora samhällsproblem vi har framför oss eller föreslår nya reformer. Det är den heller inte avsedd att göra. Den finns för att viktiga samhällsfunktioner, välfärd och myndigheter ska fungera som tidigare.
Den finns i väntan på att en ny regering ska tillträda och lägga fram de förslag till ändringar i statens budget som följer av dess politiska inriktning. Den behövs för
att skapa stabilitet och är just en övergångsbudget i väntan på att en regering ska tillträda och presentera sin ekonomiska politik. Det är när en sådan proposition
läggs fram av en nytillträdd regering som det är rimligt för partierna att motionera.”

Som nybliven ledamot var det Tony Haddous andra tillfälle att äntra talarstolen i riksdagen. Hela hans anförande bör uppmärksammas, här har Vänsterpartiet fått en förstärkning som lovar gott.

Så brottades då socialnämnden med förvaltningens förslag till detaljbudget för 2019. Det krävdes mer än full koncentration att hänga med i förvaltningschefens och förvaltningsekonomens presentation. För att något sånär komma på spår mot en budget i balans sker otaliga byten och omflyttningar.Det medför i viss utsträckning här och där insparade kostnader som genast bokas in för andra och tredje och fjärde aktiviteter som behöver uppmuntrande tillägg för att ta sig bort från minussiffror.

Det var överkurs och inte många politiker skulle klara sig om det ordnades förhör, skriftligt eller muntligt. Tack och lov finns skriftliga underlag (som jag länkade till i gårdagens blogg) och senare får alla även tillgång till bilderna som idag rad för rad och sida för sida visade plus och minus.

Och det jag hävdade igår bekräftades utan omsvep: Visst kommer socialnämnden efter delårsbokslutet i april behöva förvarna om ett stort underskott på helårsbasis.

Jag gladdes dock idag åt att det endast framkom försiktiga antydningar om något som annars växt sig fram till ett slagkraftigt argument från osäkra politiker: Om vi inte kan ha allt, så är det sådant som står i lagen som måste prioriteras. Enkelt, frestande! Men håller detta egentligen?

Det finns en verksamhet där förvaltningens personal i huvudsak arbetar med insatser som inte är lagbundna. Jag tänker på ASI, enheten vars fulla namn är: Arbete, sysselsättning och integration. Vad skulle hända om deras verksamheter kraftigt begränsas? ”Det finns ju arbetsförmedlingen som är till för sådant” kan man höra. Eller: ”Alla dessa olika former av bidrag och stöd – riktiga jobb är det enda rätta”.

Socialförvaltningens verksamhetsplan innehåller två sidor text som beskriver verksamheten. Bättre än: Verksamhetschefen Ulrika Gardtman presenterade för kommunstyrelsen i början av december vad ASI står för.

Well done! Åtminstone kan ledamöter som var på plats i kommunstyrelsen och nu idag i socialnämnden inte längre dra sig undan, det borde gått hem hos alla. I och för sig tillträder i januari ett nytt manskap, ofördärvat än så länge. Men när utbildningen för nya politiker kommer i gång så finns här två dokument som borde finnas med i mappen. Ganska högt uppe i högen av handlingar, för kännedom ganska omgående, innan argumentet ”är det lagbundet?” sprider sig ännu en gång.

Måste ha varit 1984 eller 1985 som jag kom med i socialnämnden första gången. Varit borta en eller två mandatperioder efter sekelskiftet. Aldrig, aldrig tidigare har förvaltningen pressats att författa liknande texter som nu.

Ingen i förvaltningsledningen hinner med annat än att jaga kostnadsbegränsningar. Tänk vad det kostar att spara pengar.

Hur är processen?

I början av ett budgetår ordnas en sorts dialog ”på distans”. Budgetberedningen ta en titt i plånboken, varpå beslutsförslaget i kommunstyrelsen blir: Inga nya utdelningar nästa år, högst samma som i år. Förvaltningen tar emot beskedet, deras text till nämnden säger ”det funkar inte”, nämnden säger till kommunledningen: Ni borde veta bättre!

Sedan möts man två timmar eller lite mindre. Nämndens presidium och förvaltningschefen och ekonomen har företräde hos budgetberedningen. PowerPoint-bilder, förklaringar, frågor och svar.

Beredningen sammanfattar, lämnar till kommunstyrelsen som föreslår kommunfullmäktige att besluta: Inga nya utdelningar nästa år, högst samma som i år. Och så blir det. Från talarstolen kommer mantra ett: Det kommer att göra ont, det vet vi och vi vill verkligen försäkra nämnderna att vi har förståelse för deras tuffa uppgift framöver. Och så mantra två: vad man än tycker, var man än verkar, en sak gäller för alla: Det är kommunfullmäktiges som har sista ordet.

Så vad har socialförvaltningen lagt på ledamöternas bord vid träffen på luciamorgonen i Lagergrenska?

Tre punkter:

1. Förvaltningsövergripande förändringar som skett under 2018 inför 2019

Kortfattat: Besjälade av tanken att bibehålla kvalitén i görligaste mån har vi ändå fått göra en rad kostnadsbesparande förändringar

2. Förvaltningens förslag på åtgärder för att nå budgetbalans 

Kortfattat: Medveten om att nu går det inte längre att undvika att lägga fram förslag om förändringar som möjligtvis kan hjälpa att sänka kostnadsnivån, så är vi ändå tvungna att lägga fram något för nämnden.

3. Osäkra poster inför 2019

Kortfattat: När allt det där har sagts, och kanske det mesta har gjorts, så gäller det att se sanningen i vitögat. Redan till delårsbokslutet i april behöver vi anmäla till kommunledningen att prognosen för helåret 2019 kommer att vara åtminstone 30 miljoner.

Jag får följa fortsättningen från lite mer avstånd, detta blir mitt sista sammanträde med socialnämnden. Jag bugar mig för förvaltningen och alla anställda inom socialtjänsten, ni gör ett bra jobb, och mycket bättre borde det kunna vara om …

Kommunfullmäktige igår – två interpellationer och två frågor, tyvärr uteblev debatten, kommunstyrelsens ordförande hade anmält förhinder.

Lokaltidningen TTELA bevakar valrörelsen och spekulerar om framtiden efter valnatten.

På lokaltidningen TTELA fortsätter samma bild som tidigare.

Journalisten återger tydligt tonfallet och skarpa markeringar som politikern väljer vid intervjutillfället. Sedan ingriper redigeraren.

Här kommunstyrelsens ordförande i Vänersborg:

Det är anmärkningsvärt hur svårt det är att göra rätt. Kunskapsförbundets direktion är per definition också ett ”fullmäktige”. Ärenden som skall beslutas av direktionen läggs fram av presidiet. Underlaget utgörs av förvaltningens tjänsteskrivelse.

För enskilda politiker utanför ledningen finns som alltid i ett fullmäktige den andra vägen: En motion med en beskrivande text och ett yrkande. För presidiet finns dock alla möjligheter att krångla till det.

Om yrkandet möter öppna dörrar, så borde behandlingen kunna ske snabbt. Enda hindret brukar vara att några inte gillar att en enskild ledamot genom sin motion vill kunna hävda: Titta här, på mitt initiativ, om inte jag hade funnits! Sådant ogillas.

Om yrkandet möter motstånd ”i sak” så finns det många möjligheter att dra motionen i långbänk. Utredningsarbetet görs långsamt eller påbörjas inte alls innan någon vågar sig på att komma med påstötningar. Det mesta sker utan inblick, och någon gång längre fram läggs det fram ett resultat. Det händer också att detta sker först när tiden redan är ute för det som ledamoten hade velat uppnå med sin motion.

Har man varit med ett tag, så försöker man som ledamot att välja formuleringar i såväl brödtexten som i själva yrkandet som borde vara tydliga. I alla fall tydliga nog för att inget trixande ska sätta igång. Jag gjorde ett sådant försök. Och jag misslyckades.

Läs handlingar från direktionens aprilmöte i ärendet. Och läs reservationen jag lämnade in. Sista ordet är dock inte sagt.