I april frågade jag samhällsbyggnadsnämndens ordförande om Vänersborg och Trollhättan planerade att gemensamt investera i ett nytt vattenverk. Här min interpellation och även det skriftliga svaret.
Var och en för sig. Det framgick tydligt och det anfördes också skäl till varför samverkan inte skulle sträcka sig för långt.
Ett halvt år senare ser jag anledning att fråga på nytt. Här min fråga. Jag räknar med att få svar i kommunfullmäktige på onsdag.
Brukar skriva egna texter i denna blogg. Idag ett undantag.
Det finns mycket irritation mellan kommunen Vänersborg och kommunalförbundet som står för den gymnasiala utbildningen och vuxenutbildningen i Trollhättan och i Vänersborg.
På senare tid har många enskilda blivit drabbade när man inte kan komma överens. Med all respekt till alla andra, de ensamkommande ungdomar som har fastnat i asylprocessen, vars ansökningar eller överklaganden bearbetas, är nog den grupp som har det svårast.
Varför det inte tycks finnas godtagbara lösningar framgår av en debattartikel som Anders Knape, ordförande i SKL, publicerade den 17 oktober: ”ÖVERSYN AV GYMNASIELAGEN KAN INTE VÄNTA”.
Två veckor tidigare riktade SKL en skrivelse till statsrådet Morgan Johansson på justitiedepartementet, med kopior till arbetsmarknadsdepartementet, utbildningsdepartementet och socialdepartementet.
Förtroendevalda i kommunfullmäktige och i förbundets direktion uppskattar säkerligen dessa texter.
Morgan Johansson gjorde det inte. Han meddelade: ”Lagen gäller och det är inte aktuell med en översyn.”
Kommunfullmäktiges ordförande lär inte få avsluta onsdagens sammanträde nästa vecka förrän framåt småtimmarna. Ganska många frågor ska avgöras, 42 punkter finns på föredragningslistan.
Punkt 37 har rubriken: ”Svar på motion om budgetbeslut i juni – är det bra?”
Beslutsförslaget är att avslå min motion.
I sammanfattningen av ärendet sägs inledningsvis: I motionen förordas en senareläggning av budgetprocessen med beslutsförslaget att ”kommunfullmäktige anvisar kommunstyrelsen att överväga en förändring av budgetprocessen i enlighet med vad som anförs i motionen”.
Det var en mycket snäll formulering. Jag hade nämligen begått ett fel som jag inte upptäckte förrän det var för sent. Mitt yrkande var: ”kommunfullmäktige anvisar kommunstyrelsen att överväga en förändring av föreslagen planering för MRP 2020 i enlighet med vad som anförs i motionen”.
I tjänsteskrivelsen sägs också, med all rätt; ”För att styra om budgetprocessen för Mål- och resursplan 2020, enligt motionärens intentioner så hade frågan behövt väckas långt tidigare.”
Motionen är skriven 2 januari 2019, första fullmäktige inställdes i år, därmed togs motionen emot 2019-03-20, remitterades till kommunstyrelsen som behagade överlämna motionen två månader och en dag senare till ekonomikontoret. Redan dagen efter, 2019-05-22, kom ekonomichefens svar till kommunkansliet. Nu, fem månader senare, återkommer motionen till fullmäktige för ett beslut.
Självfallet accepterar jag att det blir avslag, det var mitt eget fel.
Men i själva sakfrågan kommer jag från talarstolen att på nytt söka samtal med kommunledningen. Det finns ett flertal tunga skäl att överväga att låta budgetprocessen landa i ett beslut i november.
I september/oktober kom regeringens budgetproposition för 2020, i början av oktober kom fyra budgetmotioner från alla fyra oppositionspartier i riksdagen. Nu vet vi med mycket stor säkerhet vad som delas ut från staten till kommunerna och till regionerna. Och vi ser också vad som inte delas ut under 2020.
Sveriges kommuner och landsting, SKL, kom nyss med Ekonomirapporten oktober 2019. Där finns en omvärldsbeskrivning över kommunernas sätt att hantera den besvärliga situationen som nu finns nästan överallt. Där finns prognoser som har avsevärt högre träffsäkerhet än underlaget som fanns under våren 2019.
Visserligen ett sidospår, men mycket trassel i kommunikationen med Kunskapsförbundet Väst försvinner om Trollhättan och Vänersborg har samma almanacka i sitt budgetarbete. Att få Trollhättan att överge november kan vi glömma.
Huvudargumentet i Vänersborg är att ge nämnderna förutsättningar att i ett mycket tidigt skede planera sin egen budget och sin verksamhet för det kommande året. Håller detta? Jag ser inte att så är fallet.
Tittar t ex på kallelsen till socialnämnden nästa vecka – fyra månader efter fullmäktiges besked är man framme på punkten ”Information om åtgärder för att anpassa verksamheten till budgetram 2020”. I motsats till nästan alla andra punkter på dagordningen finns inget skriftligt underlag i utskicket inför mötet. Det är den första informationen, själva beslutet fattas i nämnden först i december.
Och naturligtvis ytterligare en tanke som talar för att skjuta på budgetbeslutet från juni till november. Det är nu som det inte längre går att dölja att gapet mellan intäkter och kostnader skenar, det är nu som frågan om att förstärka intäktssidan genom en förändring av kommunalskattesatsen möjligtvis hade fått gehör.
Efter flera timmar med riksdagens partiledardebatt försvinner mycket snabbt ur minnet. När jag läser Ewa Stenbergs analys i DN: ”Gemenskapen mellan KD, M och SD blir tydligare” studsade jag till vid en passus. Stenberg skriver: ”Jimmie Åkesson placerade sig långt till höger i valrörelsen. Men på den senaste tiden har han angripit Socialdemokraterna från vänster. Samma sak syntes i riksdagens partiledardebatt där han gick hårt åt Stefan Löfven (S). ”Regeringens budget är inget annat än ett slag i ansiktet på de kommuner som står inför nedskärningar”, sade Åkesson och kritiserade skattesänkningarna.”
Försökte inte Jonas Sjöstedt i ett replikskifte med Jimmie Åkesson att vinna klarhet i vad som egentligen är SD-politik? Var det inte i detta replikskiftet som Åkesson ville komma undan med floskler och genom att överhuvudtaget inte vilja uppfatta frågan?
Snabbprotokollet brukar vara till hjälp. Här hela replikskiftet:
Anf. 65 JONAS SJÖSTEDT (V) replik: Herr talman! Jimmie Åkesson har under den här debatten flera gånger påpekat hur det skärs i kommunerna och hur man tar bort sådant som är viktigt för människor i deras vardag. Det är alldeles riktigt, men jag vill påminna dig, Jimmie Åkesson, om att den budget som nu drabbar kommunerna är den budget för det här året som du röstade igenom i riksdagen. Det är alltså Sverigedemokraternas politik som nu slår igenom, med nedskärningar i äldreomsorg, skola och förskola runt om i Sverige, och det finns ett direkt ansvar hos den som röstade för det, alltså hos Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna är också ett parti som gillar att privata företag får ta åt sig av de pengar som skulle ha gått till äldre och till skolor. I Jimmie Åkessons egen hemkommun Sölvesborg lägger man ned fungerande kommunal äldreomsorg medan ökända Frösunda, som har kastats ut ur flera kommuner efter vanvård, ska få ta över viktiga delar av äldreomsorgen i Sölvesborg. Varför är det så viktigt för Jimmie Åkesson att pengar som skulle ha gått till de äldre ska gå till privata företag i stället? (Applåder)
Anf. 66 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik: Herr talman! Nu styr jag ju inte i Sölvesborg. I Jonas Sjöstedts värld kanske det är så att mannen i familjen styr över kvinnan, men så är det inte i min familj. (Applåder) Jag ska svara genom att ställa en motfråga. Varför är Jonas Sjöstedt så fixerad vid vem som utför välfärdsuppdraget? Varför hänger man upp sig på detta? Är det inte viktigast vad och vilken kvalitet man får ut av varje satsad krona? Det är vägledande för mig. Om man i en kommun bedömer att det är ett privat företag som kan göra det bättre till samma eller lägre kostnad har jag inga problem med det över huvud taget. Det är detta som skiljer en extrem vänsterpartist från en person som i grunden tror på marknadsekonomi och på att konkurrens är något som utvecklar verksamheter, inte förstör verksamheter. (Applåder)
Anf. 67 JONAS SJÖSTEDT (V): Herr talman! Sverigedemokraterna brukar tala om en bra äldreomsorg. Därför är det intressant att se vad Sverigedemokraterna gör i praktiken när de får styra en kommun. De boende och de anhöriga protesterar när Ängsgårdens demensboende i Sölvesborg läggs ned. Men pengarna ska gå till Frösunda, som ska öppna ett nytt boende. Varför är det dåligt? Jo, därför att de är ökända för att ta pengar som skulle ha gått till de boende och till personalen och stoppa dem i egen ficka. Då blir bemanningen lägre, och det blir svårare att hinna. Det var kanske därför de slängdes ut från Sundbyberg. Det var kanske därför de fick vite i Lomma. Det var kanske därför som en äldre person hos Frösunda i Sollentuna fick ligga i 19 timmar utan att komma upp ur sängen. Det hänger ihop med vinstjakten. När det väl gäller väljer Sverigedemokraterna alltid högerpolitik och sänkt skatt för de rika före välfärden. När det väl gäller är vinsterna för privata bolag viktigare än att se till att undersköterskorna får tillräckligt många arbetskamrater. (Applåder)
Anf. 68 JIMMIE ÅKESSON (SD) replik: Herr talman! Jag ifrågasätter inte att det finns problem i äldreomsorgen runt om i landet. Det finns säkert problem även i Sölvesborg. Det finns dock, vilket Jonas Sjöstedt säkert känner till, som heter öppna jämförelser. Där jämför man kommuner på olika sätt. Sölvesborg lägger mer pengar än jämförbara kommuner på just äldreomsorgen. Det tycker jag är bra. Jag tycker att det är en rimlig prioritering. Jag har under hela mitt politiska liv slagits för att vi ska prioritera inte minst de äldre i vårt samhälle framför människor från världens alla hörn som inte har skäl att vara här eller framför den som inte sätter plikt och flit framför att ha rätt till exempelvis bidrag och annat. Jag tycker att det är bra politik. Jag är medveten om att Jonas Sjöstedt inte tycker det, men vi tillhör olika partier och har helt olika väljare. Jag är fine med det. Det är demokrati. (Applåder)
Konkret alltså! Så var det också när socialnämnden i Vänersborg bestämde sig för att återta äldreomsorg till kommunal regi. Först Carema, sedan Vardaga hade haft entreprenaden i Brålanda. Vänsterpartiets yrkande fick hårfin majoritet vid omröstningen. Läs om detta i mitt inlägg på Vänsterpartiets hemsida 29 maj 2015.
Inte lätt för rikstidningar att välja vad som får ta mest plats på första sidan. Dagens Nyheter valde idag att berätta: ”Fyra av fem kommuner tvingas skära ner”.
I DN:s kommunenkät ställdes en fråga: ”Kommer ni att tvingas göra besparingar i den kommunala verksamheten under 2020?”
Två svarsalternativ fanns: JA eller NEJ. Artikeln berättar att 196 av totalt 290 kommuner besvarade enkäten Det blev ett litet antal som svarade klart och tydligt NEJ. Många fler kommuner svarade JA. I politiken verkar det synnerligen svårt att besvara frågor med ja eller nej, en hel del svar fick tolkas och rubriceras med ”Effektiviseringar etc”. Några kommuner uppgav också ”kommer att höja skatten”.’
Jag har förståelse för att nästan 100 kommuner inte besvarade enkäten. När budgetprocessen slutar med ett beslut i fullmäktige i november, är det inte rimligt att redan nu föregå det politiska beslutet.
Trollhättans budgetdebatt ligger i november, men redan nu svarade Trollhättan ”Ja, vi tvingas göra besparingar”. Om Trollhättans underskott 2019 berättas i huvudartikeln. Uddevalla svarade också JA och DN har separat en större artikel om Uddevalla med rubriken ”Uddevalla tvingas spara nästan 200 miljoner kronor”.
Vänersborg då? Budgeten för 2020 fastställdes redan i juni. Det borde vara enkelt att svara rätt på frågan ”Ja eller nej”. Men Vänersborg besvarade inte enkäten.
Från mina uppdrag i kommunpolitiken, ledamot för Vänsterpartiet i kommunfullmäktige och i direktionen för Kunskapsförbundet Väst, vet jag att svaret är: ”Ja, vi tvingas att göra besparingar.” Mera korrekt vore: ”Ja, stora besparingar.”.
Kommunfullmäktige är först nästa vecka onsdag. Igår kom utskicket inför sammanträdet. Jag markerade på föredragningslistan i vilka av dessa 36 ärenden min partikamrat Stefan Kärvling och/eller jag har för avsikt att begära ordet. Visst, några punkter gäller just besparingar i verksamheten.
Igår under förmiddagen var Stefan och jag med på sammanträdet med direktionen för Kunskapsförbundet Väst. Där samtalade förvaltningen och politikerna från Trollhättan och Vänersborg om vad som skulle behövas i tillskott för löpande år 2019 och vad som borde tillkomma för att säkerställa utbildningen i gymnasieskolan och vuxenutbildningen år 2020.
Trollhättan har ju redan avslagit ansökan om tillägg för i år. Vänersborg behandlar äskandet nästa vecka på fullmäktige. Trollhättan har redan lämnat ett förslag vilka vuxenutbildningar man vill ge i uppdrag och med vilket antal utbildningsplatser. Även här saknades besked från Vänersborg.
Det är mycket tänkbart att detta besked kom igår under eftermiddagen. Då träffades ägarsamrådet, alltså direktionens presidium och tre kommunalråd vardera från båda medlemskommuner med någon högt uppsatt representant från förvaltningen. Här kallelsen med allt som skulle avhandlas under eftermiddagen.
Vår situation är den att information om vad som avhandlades och vad man kom fram till blir offentligt först när protokollet har kommit, vilket kan dröja en vecka eller två. Självfallet ett hinder för att vid rätt tillfälle fatta rätt beslut. Hur vill vi agera? När vill vi agera? Var? I direktionen eller på ”hemmaplan” i fullmäktige?
Vi vet var vi står i frågan om behovet av finansiell förstärkning. Men det är inte enkelt att göra sin röst hörd. Ta gårdagens möte med direktionen som ett exempel.
Förbundsdirektören berättade om vad som hade blivit lidande när tillskott till vuxenutbildning uteblev – invånare som har rätt att kräva en utbildningsplats sattes på en kölista och kunde inte få önskad utbildning.
En stund senare var det dags för förvaltningens ”information” till direktionens ledamöter. En av sex punkter hade rubriken ”Trygga och säkra skolor”.
Alla som informerar sig om hur skolverksamheten mer och mer ”drabbas” av en negativ samhällsutveckling, alla som förstår att mycket ”oro” har tagit sig in i skollokalerna, de vet hur viktig ”elevhälsan” och elevstödjande funktioner är för att själva undervisningen trots allt kan bedrivas någorlunda.
Vad fick vi veta under denna informationspunkt? Den brutala verkligheten som blir resultatet av medlemkommunernas vägran att inse förbundets ekonomiska situation. 73 tjänster i den pedagogiska verksamheten har redan dragits in, nu är turen kommen till elevhälsan och elevstödet. Ledningen drar ner personalen i en omfattning som motsvarar 22% av personalstyrkan.
Det var en information, och direktionen beslutade att ”notera informationen”. That´s it, no less, no more. Det är INTE en fråga som läggs på de förtroendevaldas bord för ett beslut. Det är förvaltningen som förhandlar med de fackliga representanter och sedan blir det som det står i förslaget.
Vad kunde jag göra? Jag deltog i beslutet att ”notera”, vad annars. Sedan ger mig kommunallagen möjligheten att lämna en skriftlig reservation. Jag anmälde en sådan och jag ska skriva den, innan protokollet justeras. Vad mer kunde jag göra? Det är frustrerande och jag önskar att fler och fler vaknar och förstår vad som sker när DN noterar att ”4 av 5 tvingas skära ner”.
Jag har det lugnt och skönt. Kamraterna James och Stefan håller däremot fanan högt. Det är kommunstyrelse idag. Från 08:30 till 14:40 schemalagd information och föredragningar, därefter genomgång och beslut kring 46 ärenden. Ingen semesterresa precis inte.
Inte mindre än tre dussin ärenden går vidare till kommunfullmäktige om två veckor. Däribland tunga frågor, mycket tunga. Det är ekonomin som spökar, i Vänersborg på samma sätt som i andra kommuner och regioner. Utgifterna växer, intäkterna räcker inte till.
Det blir inte mycket till debatt i det slutna kommunstyrelserummet. Lusten att debattera finns i kommunfullmäktige. Stefan och jag lägger inte band på oss, är det något som vi tycker ska sägas så gör vi det. Vi får påminna varandra om att inte ta ut svängarna för mycket.
Att hålla sig till ärendet brukar vara ordförandens uppmaning till några ledamöter. Även vi har drabbats, men det var tidigare och då var det en annan ordförande. Bara man nämnde orden ”Stockholm”, ”riksdagen” eller ”regeringen” så höjdes ögonbryn och strax efteråt kom påminnelsen om ”vi är i Vänersborg och det är detta ärende vi har att avgöra”.
Jag påmindes om detta idag, dels för att jag redan förbereder mig på kommande fullmäktige, dels för att jag lyssnade in på Konjunkturinstitutets prognos ”Högkonjunkturen är över”. I det skriftliga materialet fanns en ruta som var ganska spännande att läsa.
Prognoser från KI är inte alltid lätta att läsa. Jag erkänner att jag hoppar över och jag ger upp när jag gått vilse. Men just denna ruta berättade med några penseldrag det enkla sambandet mellan ”Vänersborg” och ”Stockholm”. Det är nämligen inte möjligt, tycker jag, att begränsa sig i ett anförande om kaoset i stadens kassa på det sätt som en nitisk ordförande vill göra gällande.
Läs gärna det korta avsnittet med rubriken: ”Kommunsektorns utgifter finansieras huvudsakligen av kommunalskatt och statsbidrag”- fram till sista meningen: ”Hur finansieringen sker, liksom nivån på de totala utgifterna, är i slutändan en politisk fråga.”
Relationen mellan Kunskapsförbundet Väst och förbundets två medlemskommuner, Trollhättan och Vänersborg, är minst sagt inte den bästa.
Nästa vecka träffas kommunalråden och direktionens presidium i ägarsamrådet. Det är bra att man träffas, det är bra att man pratar med varandra.
Men samtalet i det slutna rummet är en sak. Ägarsamrådet är inte platsen där avgörande beslut ska fattas. I bästa fall ankommer det på rådet att hitta möjligheter att förstå varandra bättre.
Vänsterpartiet i Vänersborg har plats i både kommunstyrelsen och kommunfullmäktige, men även i direktionen, förbundets ”fullmäktige”.
Vi tror fortfarande på att det var rätt att förbundet bildades 2013, men vi ser också att det inte är så mycket tid kvar för att röja missförstånd ur vägen. Utbildningen för ungdomar i gymnasieåldern och utbildningen för vuxna måste få arbetsro, det behövs stabila och hållbara förutsättningar för bra kvalitet och för goda resultat.
Vi lämnar nu in en motion till kommunfullmäktige i Vänersborg med avsikt att rikta uppmärksamhet på ett av de riktigt stora bekymren – en skev modell för att finansiera gymnasieskolan.
Rätt tid att påminna om Hans Falladas klassiker. (I den svenska översättningen blev titeln Hur ska det gå för Pinnebergs? Här skildras Weimarrepublikens sista dagar och nazisternas smygande maktövertagande.)
Men den tyska titeln kommer upp i tankarna även i andra situationer: Jaha, nu vet vi precis – och sedan?
Så kände jag när det hade regnat färdigt på riksdagens hemsida. Den ”allmänna motionstiden” avslutades i veckan och preliminärt noteras att inte mindre än 3310 motioner finns på den långa listan av allt som lämnades in mellan 11 september och 3 oktober.
Från Vänsterpartiet är det endast 82 motioner – andra partier uppvisar helt andra siffror. Av Vänsterpartiets motioner lär det bli mindre än en handfull motioner och yrkanden som kommer att vinna bifall. Samma gäller nog de allra flesta motioner. Det finns en handfull standardformuleringar som senare dyker upp i utskottens protokoll. Alla med samma effekt: Nej. Fast några motioner får ett erkännande innan det ändå blir avslag.
Jag riktade först min uppmärksamhet på budgetdelen i motionsfloden.
Från regeringens sida (S+MP) kommer budgetpropositionen, fast innehållet och alla beräkningar är förankrade i januariöverenskommelsen mellan S+MP+C+L.
Oppositionen på vardera sida om januariöverenskommelsen har skrivit egna motioner. Till höger finns tre motioner, en från vardera KD, M och SD. Till vänster finns Vänsterpartiets budgetmotion.
Mitt partis motion är lång, det är välskrivna texter som motiverar varför Vänsterpartiet ställer sig bakom regeringens proposition på en del punkter, varför man yrkar avslag på andra och istället antingen vill spara mer eller tillföra mer. Dessa beräkningar för 24 av 25 utgiftsområden finns på sidorna 64-68 i budgetmotionen. Där kan man läsa ”Avvikelse från regeringen, miljoner kronor” för åren 2020, 2021 och 2022. Avvikelser både uppåt och neråt.
22 av Vänsterpartiets motioner från ovan nämnda totalt 82 motioner ägnas punkt för punkt åt 22 av 25 utgiftsområden i statshushållet.
Varför inte de andra tre? I utgiftsområde 3 (Skatt, tull och exekution) avviker Vänsterpartiet inte alls från regeringens förslag vilket är anledningen till att området överhuvudtaget inte nämns på de angivna sidorna. I utgiftsområde 6 (Försvar och samhällets krisberedskap) är det först 2022 Vänsterpartiet vill anslå 3 miljarder mindre än regeringen. I utgiftsområde 12 (Ekonomisk trygghet för familjer och barn) vill Vänsterpartiet se höjningar av anslag till föräldraförsäkring år 2021 och 2022. Därför skrevs inga specifika motioner kring dessa två utgiftsområden nu.
Tillbaka till ”Kleiner Mann – was nun?” Nu vet vi precis vad vårt parti önskar förändra, var vi vill minska kostnaden, var vi vill tillskjuta resurser. Och sedan?
I teorin kan det hända att något yrkande från V, eller från någon av KD, M eller SD undantagsvis vinner gehör i utskott och därefter i riksdagens kammare. Men sannolikheten är försvinnande liten. Så, vilken nytta har vi av allt arbete som våra ledamöter i riksdagen och vårt partis kanslipersonal har lagt ner?
Inte mycket, om vi inte alla hjälps åt att använda oss av underlaget i det dagliga politiska arbetet. Det är ju inte så stor skillnad mellan vad vi ”vill” idag mot det som blev partiets härliga förhandlingsresultat under åren 2014-2018. Det är i princip oftast förslag som betyder oerhört mycket för enskilda, för utsatta grupper, för det lokala samhället, för landet i sin helhet. Det finns väl ingen anledning att låta bli att stå för dessa förslag bara för att vi vet att fyra partier från januariöverenskommelsen förhindrar att något genomförs. Vänsterpartiets politik behöver inte låta sig tystas bara för att väntetiden fram till valdagen i september 2022 känns avlägsen.
Så istället för att jubla över en tiondels procent i opinionsundersökningar eller att deppa om det går åt fel håll, istället för att under dygnets alla timmar ”dela” och ”lika” diverse textfragment och bilder, skriv insändare, förbered anföranden för nästa fullmäktige, skriv stolpar för att kunna höja rösten i nämnder och styrelser. Den som vill föra Vänsterpartiets talan bland jobbarkompisar och i vänkretsen, se till att ta en titt på vad partiet har sammanställt i dessa underlag. Allt behöver man inte kunna men det gör gott att veta vad man står för i det politiska samtalet.
En trevlig inbjudan, ett fint initiativ och en givande förmiddag. Tänk, där hade jag varit från 1975 till 2008.
Hade det inte varit för att Bodil Svensson efter endast ett år i Vänersborg lämnat sin tjänst som SYO, så hade jag inte kommit till Vänersborg.
Men låt mig ta det från början.
9 juli 1970 fick jag mitt examensbevis – Diplom-Politologe från Freie Universität i Westberlin. Där började jag i maj 1961 studera företagsekonomi. Berlin – Birmingham – London – sedan två år i North Carolina vid Wake Forest College och därefter fem år igen under det hektiska 60-talets andra hälft i Berlin.
14 juli 1970 kom jag till Sverige och Göteborg. När Volvo inte ville ha med mig att göra, blev det golvet på SKF. Två år, sedan gav jag upp – 130 decibel under åtta timmar fem dagar i veckan klarade jag inte.
1973 sökte jag den då ett-åriga SYO-utbildningen, men det blev nobben. Tio års universitetsstudier ”utanför” Sverige godkändes inte, ansågs inte motsvara inträdeskravet på 20 poäng beteendevetenskaplig utbildning. Beskedet efter min överklagan hos Kungl. Maj:t gav mig en plats ett år senare i Malmö.
I maj 1975 var jag klar. Alla, och jag menar alla, på kursen fick jobb tämligen omgående. När jag hade kommit fram till min femtiofjärde ansökan, fick jag i november 1975 äntligen komma till ett anställningssamtal.
Innan dess frågade en rektor i ett telefonsamtal lite nyfiket, varför jag ringde och ville tala mig varm för denne sökande – vad var hans namn? Och jag hörde hans förvånade röst: Jamen, jasså, men du talar ju bra svenska!
I Vänersborg varade audiensen hos rektor Sune Lundgren åtta minuter. Vi berörde mina förutsättningar att kunna vägleda lärjungarna ut i världen, Heidelberg, Wien, Paris …
12 november 1975 började jag, skolan hade då funnits i de nya lokalerna i sex år.
Det var jobbigt att hitta min roll, i början blev det många gånger missförstånd. Rektor Sune Lundgren var också kommunfullmäktiges ordförande, han var folkpartist. Sune stoppade mig i korridoren och bad mig att komma in på hans expedition. ”Varför får jag ett telefonsamtal med frågan: Har du anställd en kommunist?”
Jag hade svarat på en elevs fråga hur hon kunde förbereda sig inför studierna på socialhögskolan i Göteborg. Förslaget ”Bosätt dig i Angered och jobba ett år som snabbkassörska” hade inte fallit i god jord hos pappan, som också var ledamot i fullmäktige, fast för det Moderata samlingspartiet.
Trettiore år var jag på Birger, först som SYO, i slutet som SYV. Den första kullen var årgång 1957, idag 62 år gamla damer och herrar. Jag jobbade på skolans alla program, på några gick det bättre för mig, på andra inte lika bra.
Hur många som hamnade i Wien och Paris har jag ingen aning om. Men nog minns jag många vars namn dök upp i den lokala tidningen, i GP och i DN. Jag minns fortfarande mina samtal med eleven som hoppade av efter två år på Samhällslinjen – och som idag är ledare för Vänsterpartiet. Och samtalen med flickan som efter ett år ville lämna Musiklinjen för att börja om på Natur. Hon bytte inte. Men vann Idol-tävlingen året därpå. Och samtal med ….och med …
Jag hade stor nytta av det tyska studiestödssystemet. Där fanns inget som heter CSN och studiemedel och studielån. Tio års utbildning, nästintill hundratals olika ströjobb. Ett besök på eftermiddagen hos förmedlingen ”Heinzelmännchen” i Berlin gav ett jobb dagen därpå, en dag, flera dagar, en vecka. Och pengar direkt. Senare i USA blev det Caféterian på College, jobb med att stoppa in ”the funnies” i Winston-Salem Journal natten till söndag, ett halvt år på lastbryggan på godsterminal, några månader som nattportier i ett motell.
Jag kunde berätta för ”mina” elever att det går att klara sig – om du bara vill och tror på dig själv. Jag hade varit på så många olika ställen och hade lätt att följa med in i elevernas yrkesdrömmar.
Idag skulle den andra, den svenska erfarenheten, komma till än större nytta. Visst, du har utbildning, du har en akademisk examen, men nu är du i Sverige, förstår du?! Vad var det nu du hette?
Tänk vilka minnen som kan komma upp, skolan har funnits på ”Torpa” i femtio år, i tretiotre år var jag igång. (Mitt kontor är dock borta, min stol står idag i ett mindre klassrum – och var är alla mina tusentals papper?) Sedan 2013 och fortfarande håller jag i högsta grad kontakten i min roll som ledamot i Kunskapsförbundets direktion.
Tack för en mycket trevlig förmiddag, dagens skolledning och dagens lärare var så snälla mot oss tjugotal gamlingar, eleverna log vänligt mot oss och hejade glatt när vi vandrade runt i finfina och fräscha lokaler. Och ett extra tack till Astrid Karlsson-Björkman som med sin minnesbild från första arbetsdagen i augusti 1969 blev ”vårt” bidrag. Och till Håkan Lind, som hade laddat upp mängder av bilder för sitt kåseri om vägen från apologistskolan till Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg.
Den ”Allmänna motionstiden” i riksdagen sträcker sig i år från 11 september till 3 oktober – på riksdagens hemsida noteras nu ett ökat flöde av inkommande motioner. För egen del laddar jag ner samtliga motioner från Vänsterpartiet i pdf-format och sparar texterna i GoodReader.
Partiets riksdagsmotioner innehåller uppdaterade beskrivningar och centrala krav i viktiga frågor. Många gånger drar vi på lokalt plan nytta av arbetet som sker i riksdagsgruppen. Motioner i kommunfullmäktige och våra yrkanden i nämnder och styrelser kan relatera till tankarna i partiets centrala dokument.
Till dags dato är det 26 motioner som Vänsterpartiet har lämnat in – i alfabetisk ordning från ”Betänketid vid skilsmässa” och ”Det kommunala utjämningssystemet” till ”Återupprätta LSS” och ”Överskuldsättning”. Efter 3 oktober ger jag listan till aktiva partikamrater som då också kan be mig om kopior av enskilda motioner.
Idag kom det in fem motioner – jag hade väntat på en av dessa. Här är det Christina Höj Larsen som är ”förstanamn” på motionen ”Rättighetsbaserat flyktingmottagande byggt på välfärd”. På motionens 44 sidor var det avsnitt 14 ”Ett tryggt och värdigt mottagande av barn” som jag läste först. Det är avsnittet som tyvärr bara bekräftar att den hemska situationen för ensamkommande ungdomar i Vänersborg också finns på andra håll i landet. I avsnitt 14.1 ”Konsekvenser av den nya gymnasielagen” ges en fyllig beskrivning av det mer än bristfälliga lagarbete som har trasslat till det för ungdomarna, för frivilligorganisationerna och för skolorna. I kommunen blir resultatet mest tomma ord om att man ”förstår” och att man ”beklagar”.
Även avsnittet 14.2 ”Säkerställ värdiga boenden för ensamkommande” gäller för situationen i Vänersborg. Här är det en frivilliggrupp med förankring i lokala Röda Korset som bär det tyngsta lasset.
Att vara förtroendevald i kommunen borde rimligen innebära en del eget arbete med relevanta texter. Lite mer än att bara ”dela” och klicka ”likes” på allehanda flashar i sociala medier behövs nog. Det finns många väljare som har gett oss förtroendet – och fler ska det bli.
Lutz Rininslands blogg 