En trevlig inbjudan, ett fint initiativ och en givande förmiddag. Tänk, där hade jag varit från 1975 till 2008.

Hade det inte varit för att Bodil Svensson efter endast ett år i Vänersborg lämnat sin tjänst som SYO, så hade jag inte kommit till Vänersborg.

Men låt mig ta det från början.

9 juli 1970 fick jag mitt examensbevis – Diplom-Politologe från Freie Universität i Westberlin. Där började jag i maj 1961 studera företagsekonomi. Berlin – Birmingham – London – sedan två år i North Carolina vid Wake Forest College och därefter fem år igen under det hektiska 60-talets andra hälft i Berlin.

14 juli 1970 kom jag till Sverige och Göteborg. När Volvo inte ville ha med mig att göra, blev det golvet på SKF. Två år, sedan gav jag upp – 130 decibel under åtta timmar fem dagar i veckan klarade jag inte.

1973 sökte jag den då ett-åriga SYO-utbildningen, men det blev nobben. Tio års universitetsstudier ”utanför” Sverige godkändes inte, ansågs inte motsvara inträdeskravet på 20 poäng beteendevetenskaplig utbildning. Beskedet efter min överklagan hos Kungl. Maj:t gav mig en plats ett år senare i Malmö.

I maj 1975 var jag klar. Alla, och jag menar alla, på kursen fick jobb tämligen omgående. När jag hade kommit fram till min femtiofjärde ansökan, fick jag i november 1975 äntligen komma till ett anställningssamtal.

Innan dess frågade en rektor i ett telefonsamtal lite nyfiket, varför jag ringde och ville tala mig varm för denne sökande – vad var hans namn? Och jag hörde hans förvånade röst: Jamen, jasså, men du talar ju bra svenska!

I Vänersborg varade audiensen hos rektor Sune Lundgren åtta minuter. Vi berörde mina förutsättningar att kunna vägleda lärjungarna ut i världen, Heidelberg, Wien, Paris …

12 november 1975 började jag, skolan hade då funnits i de nya lokalerna i sex år.

Det var jobbigt att hitta min roll, i början blev det många gånger missförstånd. Rektor Sune Lundgren var också kommunfullmäktiges ordförande, han var folkpartist. Sune stoppade mig i korridoren och bad mig att komma in på hans expedition. ”Varför får jag ett telefonsamtal med frågan: Har du anställd en kommunist?”

Jag hade svarat på en elevs fråga hur hon kunde förbereda sig inför studierna på socialhögskolan i Göteborg. Förslaget ”Bosätt dig i Angered och jobba ett år som snabbkassörska” hade inte fallit i god jord hos pappan, som också var ledamot i fullmäktige, fast för det Moderata samlingspartiet.

Trettiore år var jag på Birger, först som SYO, i slutet som SYV. Den första kullen var årgång 1957, idag 62 år gamla damer och herrar. Jag jobbade på skolans alla program, på några gick det bättre för mig, på andra inte lika bra.

Hur många som hamnade i Wien och Paris har jag ingen aning om. Men nog minns jag många vars namn dök upp i den lokala tidningen, i GP och i DN. Jag minns fortfarande mina samtal med eleven som hoppade av efter två år på Samhällslinjen – och som idag är ledare för Vänsterpartiet. Och samtalen med flickan som efter ett år ville lämna Musiklinjen för att börja om på Natur. Hon bytte inte. Men vann Idol-tävlingen året därpå. Och samtal med ….och med …

Jag hade stor nytta av det tyska studiestödssystemet. Där fanns inget som heter CSN och studiemedel och studielån. Tio års utbildning, nästintill hundratals olika ströjobb. Ett besök på eftermiddagen hos förmedlingen ”Heinzelmännchen” i Berlin gav ett jobb dagen därpå, en dag, flera dagar, en vecka. Och pengar direkt. Senare i USA blev det Caféterian på College, jobb med att stoppa in ”the funnies” i Winston-Salem Journal natten till söndag, ett halvt år på lastbryggan på godsterminal, några månader som nattportier i ett motell.

Jag kunde berätta för ”mina” elever att det går att klara sig – om du bara vill och tror på dig själv. Jag hade varit på så många olika ställen och hade lätt att följa med in i elevernas yrkesdrömmar.

Idag skulle den andra, den svenska erfarenheten, komma till än större nytta. Visst, du har utbildning, du har en akademisk examen, men nu är du i Sverige, förstår du?! Vad var det nu du hette?

Tänk vilka minnen som kan komma upp, skolan har funnits på ”Torpa” i femtio år, i tretiotre år var jag igång. (Mitt kontor är dock borta, min stol står idag i ett mindre klassrum – och var är alla mina tusentals papper?) Sedan 2013 och fortfarande håller jag i högsta grad kontakten i min roll som ledamot i Kunskapsförbundets direktion.

Tack för en mycket trevlig förmiddag, dagens skolledning och dagens lärare var så snälla mot oss tjugotal gamlingar, eleverna log vänligt mot oss och hejade glatt när vi vandrade runt i finfina och fräscha lokaler. Och ett extra tack till Astrid Karlsson-Björkman som med sin minnesbild från första arbetsdagen i augusti 1969 blev ”vårt” bidrag. Och till Håkan Lind, som hade laddat upp mängder av bilder för sitt kåseri om vägen från apologistskolan till Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg.