Genomlysningen – hur blir det med den?

På onsdag är det kommunfullmäktige. Vid senaste sammanträdet i juni, i samband med budgetbeslutet för 2020, anförde åtskilliga ledamöter från de sex styrande partierna i Vänersborg, att visst hade kommunen problem med ekonomin, men nog skulle det vara möjligt att stå pall för alla utmaningarUppemot ett tjugotal gånger användes detta ord. Än fler gånger användes dock ett annat ord: Genomlysningen

Kommundirektör Pascal Tshibanda hade fått i uppdrag att genomlysa verksamheten för att skapa en effektivare och mer rationell förvaltningsorganisation. Visserligen hördes varningar från oppositionen, rättare sagt från oss ledamöter i Vänsterpartiet, att ha alltför höga förväntningar. Men det försäkrades gång efter annan att man hade anledning att tro på att uppdraget skulle leda fram till önskade resultat.

Nu finns inte längre Pascal Tshibanda på plats, varför jag väljer att ställa en fråga till Benny Augustsson, S, kommunstyrelsens ordförande. Här nedan min fråga som enligt reglerna kommer att få ett svar redan vid kommande sammanträde.

Fråga till kommunstyrelsens ordförande

Genomlysningen av förvaltningsorganisationen

I november 2018 beslutades i samband med mål- och resursplanen 2019-2021 att ge kommundirektören i uppdrag att genomlysa verksamheten för att skapa en effektivare och mer rationell förvaltningsorganisation. I budgetdebatten framkom att man riktade höga förväntningar på resultatet av denna genomlysning.

Kommundirektör Pascal Tshibanda genomförde en upphandling av externt konsultstöd.

Efter dialog med kommunstyrelsens presidium tilldelades konsultföretaget Public Partner AB uppdraget.

När kommunstyrelsen vid sammanträde 2019-05-08 beslutade att avsätta 450 tkr till kommundirektörens förfogande var tanken att ”en återrapportering till kommunstyrelsen kommer att ske i anslutning till avslutat uppdrag”.

Kommunstyrelsens beslut avvek från texten i tjänsteskrivelsen, som så vitt jag förstår, kommunstyrelsens arbetsutskott hade ställt sig bakom. Ovanstående mening återfinns inte i kommunstyrelsens beslut.

Istället finns en annan text från ett tilläggsförslag som godkändes: ”De 240 timmarna skall hanteras så effektivt som möjligt utifrån närvaron av berörda personer. Slutdatum ska dock vara senast den 1 november 2019.”

Med tanke på att berörd kommundirektör Pascal Tshibanda inte längre är närvarande, och med hänsyn till att endast sex veckor återstår till fastslaget slutdatum, vill jag ställa följande fråga:

Hur påverkas den nyss påbörjade konsultinsatsen av förändringen i förvaltningsledningen?

Lutz Rininsland                                                            2019-09-13

 

Besviken på mig själv

Frustration är inte en önskvärd reaktion. Jag borde ha lärt mig att skaka av trista intryck från jobbiga möten. Men jag upplevde just detta. Kunskapsförbundets direktion hade ju hamnat i en rävsax, med en snabbt växande obalans, kommunledningar som låtsas vara döva och hotet att behöva göra avkall på utbildningars kvalitet för att rädda ekonomin. Hur skulle lösningen bli?

Min partikollega Stefan Kärvling har mycket väl beskrivit vad som hände innan och under gårdagens sammanträde. Han orkade återge utförligt vad vi kom fram till, hur beslutet ser ut och vad som döljer sig i beslutet. Själv skrev jag följande kommentar på Stefans blogg: ”Tack, Stefan, för att du rapporterade direkt. Jag läste också ”morgondagens” TTELA och informationen som finns på Kunskapsförbundets hemsida. Min kommentar gäller egentligen dessa två texter: Klart, sätter man plåstret skickligt nog syns inga öppna sår vid första anblicken.

Min frustration då? Alla ledamöter och ersättare i Kunskapsförbundets direktion måste uppfylla ett villkor för att överhuvudtaget vara valbara till detta uppdrag: Att man ”hemma” i medlemskommunen, antingen Trollhättan eller Vänersborg, också har blivit invald i kommunfullmäktige. Det känns jobbigt att behöva lyssna på alla inlägg i direktionen med innebörden ”kommunen borde lyssna, kommunen borde förstå, kommunen borde handla”. Varför gör man sin röst hörd i direktionen, bara i direktionen? Men inte i kommunen, inte i kommunfullmäktiges offentlighet? Några invänder säkerligen. Vi pratar ju i våra partier, på våra möten.

Vi kommer nog fortsätta med att utmana till en debatt i fullmäktige, så att alla vet vem som verkligen vill få Kunskapsförbundet på rätt köl igen.

Förbundets gymnasieutbildning klarar sig för stunden. Vuxenutbildningen kommer närmare den dagen när kommunen måste inse hur dyrt det blir att spara pengar. En stor grupp ungdomar som med stöd av gymnasielagen skulle kunna hanka sig fram med tillfälliga uppehållstillstånd faller offer för våra kommunalråds ovilja att ta sin del av ansvaret för migrationspolitiken.

Vi får se om det finns tillfälle att öppna för ett samtal i nästa vecka när kommunfullmäktige sammanträder.

Nej, inte så

Jag har varit med i fullmäktige i många år, så jag kan med fog påstå jag har sett ledamöter komma och sett dem lämna igen.

Några ledamöter har gjort stora avtryck under sin aktiva tid i fullmäktige, andra har knappt hörts. Några kommer inte igen när en mandatperiod har avslutats, andra lämnar under pågående mandatperiod. Det finns skäl, oftast personliga, och någon gång nämns också anledningen i begäran om entledigandet.

Efter endast ett halvdussin sammanträden sedan valdagen i september 2018 har några lämnat fullmäktige. En kommer jag inte att sakna.

Jag läser på ledamotens blogg: ”På tal om att bygga samhälle: ÄNTLIGEN gick det igenom att man gör en plan för Östra Mariedal. Att ständigt försöka hålla en skogsdunge utanför planarbetet är fan inte utvecklande. Folk måste bo någonstans och om alla intressegrupper ska få bestämma skulle vi vara tillbaka på stenåldern. Jag förstår inte den trista djävla attityd att vi inte ska utveckla kommunen.

Jag tycker inte om språket, jag tycker inte om okunskap och absolut inte om föraktet som framträder här.

Plan och planarbete – det finns en fastställd plan som har vunnit laga kraft för tio år sedan.

”Folk måste bo någonstans”, javisst, men det är inga ”intressegrupper” som har invändningar att den gamla planen nu ska verkställas – det är uppemot femhundra medborgare som redan bor på Mariedal och på andra håll i Vänersborg, som inte har en tanke på stenåldern, utan ser framåt. Skogen i fråga är en värdefull del av deras tillvaro idag och kommer att vinna i betydelse än mer under decennier framöver.

Det finns olika sätt att vilja utveckla kommunen. Att måna om och vilja bevara befintliga värden och förankra hållbarhet för våra tillgångar kan inte förkastas med orden ”den trista djävla attityden”.

Fullmäktiges arbete skall präglas av en annan ton. Det är viktig att alla strävar efter kunskap i olika ärenden. Förakt för andras åsikter leder inte framåt.

Vad skulle bevisas? Att enighet gör starkt?

Kommunfullmäktiges långa sittning, från tio på förmiddagen till sju på kvällen, avlöpte nästan undantagslöst enligt ritningarna. På kommunens hemsida förs en förteckning över (nästan) alla frågor som avhandlades. I lokaltidningen TTELA fanns nu på morgonen en sammanfattning över budgetdebatten och hur beslutet blev.

Visst, det blev som man kunde vänta sig. En kommunledning som inte har majoritet någonstans, inte i fullmäktige, inte i kommunstyrelsen, inte i någon nämnd är i ett utsatt läge. Oppositionen, i antal större, utgörs av partier som i en mängd viktiga frågor har skilda uppfattningar. Största gruppen i oppositionen, M, KD och L, lämnar inga större avtryck, men kan spelets regler. I sista stund, efter kommunstyrelsen och strax innan kommunfullmäktige, träffas man med kommunledningens partier, säljer mycket skickligt in de få inspel som skiljer två snarlika budgetförslag – och vips finns ETT förslag som samlar 35 ledamöter.

Den överenskommelsen satte sin prägel på allt denna långa dag.

Nu försvann kritiken mot att regelverket sattes ur spel när renoveringen av kommunhuset började sluka mångmiljonbelopp. ”Vi lärde oss, ska inte hände nästa gång” sades också denna gång.

Budgetbeslutet blev ett styrkebevis, vi som är så många kan väl inte göra fel? Vi får se. En sak är samstämmigheten som fullmäktiges ledamöter upplever. En annan är att återvända efter sommarpausen till nämnderna, där pusslet inte går ihop. Att tillsammans utropa ”vi har utmaningar!”  hjälper inte när gapet mellan intäkt och kostnad i verksamheten uppenbarar sig.

Budgetbeslutet förde också med sig att 35-gruppen sade klart och tydligt: ”Bort med skogen i Östra Mariedal – lämna kvar några träd!

Hade vi inte någon framgång överhuvudtaget under hela kvällen? Kanske. I vart fall blev det inte avslag på begäran om extra medel från medlemskommunerna i Kunskapsförbundet Väst. Trollhättan hade redan avslagit begäran. I Vänersborg blev debatten lång och resulterade i en återremiss till kommunstyrelsen. Hur direktionen nu kommer att agera avgörs på sammanträdet tisdag efter midsommar.

Det finns mycket mer att reflektera över. Jag återkommer nog till några punkter som behandlades igår. Olusten jag kände inför fullmäktige försvann inte helt, men visst gör några droppar adrenalin gott.

Blandade känslor?

Nej, inte alls, jag kan säga som det är: Egentligen har luften gått ur, morgondagens sammanträde med kommunfullmäktige är ingenting jag ser fram emot.

Start klockan 10:00, normalt börjar vi 18:00. Vid det senaste budgetmötet ledde jag förhandlingarna i min roll som fullmäktiges ålderspresident, jag bestämde mig för att starta 15:00. Sex timmar senare var vi klara.

Varför så tidigt? Det finns en ”frivillig överenskommelse” om att pröva nya debattregler och talarordning. Sju av nio partier fanns på plats när man kom överens. Är det för att begränsa talartiden för några som ser anledning att fördjupa argumentationen? Är det en uppmaning till alla som brukar se sig tvungna att äntra talarstolen att säga lite mer än det magra ”vill inte förlänga debatten, därför yrkar jag kort och enkelt bifall” eller ”det mesta har redan sagts, jag instämmer i föregående talare och yrkar bifall”.

Vi får se hur det avlöper. Om alla lyssnar ordentligt på alla inlägg eller om koncentrationen riktas mot vem som inte kan hålla sig till reglerna om max 7 minuter, max 5 minuter eller max 1 minut.

Ärenden då? Efter endast ett halvt år av mandatperioden lämnar två från Vänsterpartiet fullmäktige. För länsstyrelsen är det en ren formsak att utse vilka andra från partiets lista som nu kommer in. En är Vänsterpartiets gruppledare och först en bit in till hösten utses en ny gruppledare. Det är inte bra alls för Vänsterpartiet att stå utan gruppledare en sådan lång tid.

Sedan frågan om ansvarsfriheten för 2018 för samhällsbyggnadsnämnden. Mycket kommer att hänga på hur nuvarande ordförande i kommunstyrelsen förklarar sin tidigare insats när han var ordförande i nämnden. Oddsen är inte bättre än ”fifty:fifty”.

Så är vi framme vid budgeten, eller som det egentligen heter: Mål- och resursplan 2020-2022. Det kommer inte att bli möjligt att förhindra att kommunledningens förslag segrar. Förslaget luktar ”medveten underbudgetering” lång väg. Somliga säger att det är ett modigt beslut. Jag ser det som ynkligt att mot bättre vetande ge nämnderna och våra förvaltningar en arbetsuppgift som de inte kan klara.

Först därefter delårsbokslut per april. Ett dokument som svart på vitt berättar att utfallet för 2019 är stora minus på flera håll. Verksamhetsförändringar är inte möjliga att genomföra i tillräckligt snabb takt för att sänka kostnaderna såsom budgetbeslutet från november 2018 ville ha det.

I båda dessa ärenden finns Kunskapsförbundet Väst med, men sedan kommer ett extraärende med en begäran om tillägg för 2019. Vid voteringen kommer jag särskilt att lyssna på hur ledamöter i fullmäktige röstar när begäran om nya resurser behandlas. I direktionen var man enhällig i att vädja till medlemskommunerna Trollhättan och Vänersborg. Alla i direktion har också en plats i fullmäktige… Under dagen kom en motion från (M) som också berör direktionens samspel med medlemskommunerna.

Jag har ytterligare ett ärende där jag sticker ut hakan och frågar rakt ut. Gruppen ”Rädda Mariedalsskogen” är mycket aktiv och har framfört en handfull viktiga argument för att stanna upp och tänka till ännu en gång innan skogen skövlas. Då plötsligt, ur ingenting, kommer ett ärende som öppnar för två villatomter på bakgården till ett femtontal villor. Det råkar slumpa sig så att detaljplanen från 1931, som nu tagits fram, avser flera berörda villor där de mest aktiva i gruppen ”Rädda Mariedalsskogen” bor.

Bland trettio ärenden får jag avslutningsvis två minuter för att presentera min motion där jag efterlyser bättre underlag inför fullmäktiges beslut.

Nej, inga blandade känslor, jag känner stor olust inför morgondagen. Och det är något som jag inte är van vid. Jag får ta mig en funderare.

Egen oförmåga?

Varför lyckades vi inte att samla tillräckligt många röster för en återremiss?

I protokollet noteras hur varje ledamot tog ställning vid omröstningen. Det här var ingen fråga där någon partipiska svingades, ingen fråga där partiideologin kan ha spelat någon större roll. Det var en fråga där de flesta ledamöter följer den enklaste tumregeln som gäller i en fullmäktigeförsamling: Varför söka strid när det inte rör mig, varför avvika från ”riktlinjen” som angavs vid partiets förmöte, varför ta ställning mot det som partigruppens talesperson anför i talarstolen?

Två kommunägda och obebyggda fastigheter skulle göras om till tre fastigheter. Avstyckningsplanen från 1931 behövde därför ändras.

Långt efter 1931 byggdes kommunens största grundskola för barn mellan sex och tolv år. Den ligger ”tvärs över gatan”. I beslutsförslaget nämndes inte med ett ord att en avstämning med skolan hade skett. Dessa kontakter hade inte tagits, skolan visste inte om planen.

Nu gällde det en begäran att bevilja 755 000 kr för att kunna stycka av, dra fram vatten och avlopp och bygga om den smala vägen. Det utlovades också att det för kommunen var en affär med ett positivt ekonomiskt utfall: Insatta medel plus 710 000 kronor skulle försäljningen inbringa.

Men skolan då? Rektorn på skolan hade tidigare återlämnat arbetsmiljöuppgiften kring den ohållbara trafiksituationen. Borde inte förutsättningarna undersökas innan fullmäktige beviljar utökning av exploateringsbudgeten?

DET ÄR HÄR DET HELA INTE STÄMMER OCH BLIR EN ANING ABSURT.

Förvaltningen har inga ”egna” pengar, ingen egen budget för att kunna ge fullmäktige fullödiga beslutsunderlag. Men när fullmäktige väl har beviljat trekvarts miljon, då skall allt ske enligt gängse regelverk. Då ska det undersökas om en godtagbar lösning kan finnas. För skolans nästan 500 elever F-6 som varje morgon kommer gåendes och cyklandes, för alla föräldrar som droppar av sina barn innan de åker vidare till sina jobb.

Jag vill inte utesluta att allt kan lösas på ett bra sätt i slutändan. Men som ledamot i fullmäktige skulle jag vilja ha ett beslutsunderlag med tydliga besked att det finns förutsättningar för goda lösningar. Inte en handling där det framkommer att detta inte har skett. Ingen försäkring från nämndens ordförande att det ska göras ”sedan”.

Återigen ett objekt där det är snubblande nära att prestige tar överhand. Har man fattat ett beslut att det ska exploateras så ska det exploateras, det är ju fullmäktiges uppdrag. Inga riktigt bra lösningar kunde tas fram? Tja, det blir väl i alla fall inte sämre än det var innan, eller hur? KÖR!

Min partikamrat Stefan Kärvling ska ha en eloge för att han försökte övertyga fullmäktigeförsamlingen i Vänersborg. Han visste att det inte skulle bli en enkel match.  Hans yrkande fick inte bifall. Jag är nyfiken på hans reservation.

Hur gick det till?

Vid ett antal tillfällen under den gångna mandatperioden ställdes frågor kring debattreglerna i kommunfullmäktige.

SD begärde i en motion ett beslut om att sätta en tidsgräns för ledamöternas anföranden. Det blev med hänvisning till lagtexter och arbetsordningen ett avslag.

Ordföranden i fullmäktige gjorde ett eget försök. Han kallade till sig gruppledarna för samtliga partier som samtalade utifrån olika infallsvinklar hur en frivillig begränsning av taltid kunde se ut. Ett utkast var underlaget för partivisa överläggningar. Vänsterpartiets partigrupp kom fram till att säga nej. Ett andra försök gjordes, återigen kom Vänsterpartiets förtroendevalda fram till samma slutsats. Vårt nej avgjorde, det blev ingen frivillig överenskommelse.

Under den tiden (2015 och 2016) var jag Vänsterpartiets gruppledare. Som ansvarig för lokalföreningens hemsida sammanfattade jag diskussionen: ”Vilka tror vi att vi är?

Jag är kvar som förtroendevald även nu, i fullmäktige som ledamot och även som ålderspresident.

Jag överraskades igår när jag fick en kopia av ett utskick från fullmäktiges ordförande om en frivillig överenskommelse ”som ni gruppledare diskuterade och kom överens om … på vårt förra möte”. I utskicket skriver fullmäktiges ordförande, Annalena Levin, också: ”Jag vill att ni förankrar detta med samtliga partier före junimötet och att vi börjar använda dem då.

Jag hade aldrig fått höra att frågan nu åter togs upp, den har inte nämnts vid något gruppmöte i Vänsterpartiets lokalförening under 2019. Jag förstår dock att Vänsterpartiet inte fanns på plats vid gruppledarträffen.

Men nu syns det vara ett faktum, följande gäller från 1 juni 2019 och framöver:

DEBATTREGLER I VÄNERSBORGS KOMMUNFULLMÄKTIGE 

Vem kan tycka om denna tragikomiska föreställning?

Först blev det bättre än det brukar vara och därefter gick det mesta snett.

Fullmäktige debatterade bokslutet för 2018. Ovanligt att så många sökte sig till talarstolen, ovanligt också att de flesta inläggen tog upp kommunens öppna ekonomiska sår. Knappt någon gjorde ett försök att släta över. Lokaltidningen TTELA valde rubriken ”Vänersborgs tuffa ekonomi oroar politikerna”.

Men sedan spårade det ur. Ansvarsfrihet för 2018 för alla politiker i  samtliga nämnder och i kommunstyrelsen var revisorernas förslag. Hur vågade våra revisorer? I underlaget hänvisades till en rapport om uppenbara brister i hanteringen av det mesta som skedde kring mångmiljonprojektet ”renovering av kommunhuset”. Jag avstår från att beskriva turerna innan fullmäktige kom till ett majoritetsbeslut. Det varade under tre pinsamma timmar med invecklade beslutsförslag, kommunaljuridiska spörsmål och några försök att hänga Svarte Petter runt någon annans hals. (Partikollegan Stefan Kärvling tog på sig att berätta lite mer.)

Nu ska fullmäktige avvakta beslutet om ansvarsfrihet för samhällsbyggnaden till juni. Nämndens yttrande om den kritiska rapporten blir avgörande.

Jag kan inte låta bli att nämna vad jag tänkte på under dessa tre bedrövliga timmar. I oktober förra året skrev jag motionen ”Vilken roll har ledamöterna i kommunstyrelsen?” Motionen beskrev hur det ”är” och mina tankar hur det borde kunna vara. Själva yrkandet var: ”… att kommunstyrelsen funderar över ledamöternas roll och hur det kan möjliggöras att våra politiker får utrymme för det politiska samtalet”.

Det har gått ett halvt år sedan jag skrev motionen, en ny mandatperiod har kommit en bra bit på vägen. Motionen tas upp för beslut någon gång till hösten i år.

Jag tror att kloka människor som samtalar med varandra kunde ha förutsett och förebyggt gårdagens spektakel.

En sömnig afton

Fullmäktiges första möte efter tre månaders uppehåll. Ordföranden förfogar över dagordningen. Förhoppningsvis blir gårdagen en tankeställare.

När man inleder kvällen med allahanda formalia, när samtliga avsägelser, tillsättningar av vakanta platser, rättelser av protokoll ligger först, då är tonen satt för resten av mötet. Det borde ha varit högre tempo på dessa punkter, men nej.

Innan fikapausen hann fullmäktige dock med tre ärenden. Finansieringen av nya idrottshallens tillkommande omklädningsrum beviljades. IT-policyn antogs, invändningar från Stefan Kärvling (V) godtogs inte.

I ärendet ”Uppförandekriterier för förtroendevalda” förekom ett större antal inlägg, men det märktes omgående att de stora partierna hade redan bestämt sin linje. Deras partigruppsmöten ligger tidigare och då kan inte ens en ledarskribent i den lokala tidningen ändra något, då är det för sent att anmäla avvikande uppfattning på morgonen av fullmäktigedagen. Lagt kort ligger!

Efter fikapausen valde Morgan Larsson, Medborgarpartiet, två gånger att ropa ”votering”. Det finns ju ingen ”teknik” i nuvarande sammanträdeslokalen, nu när den ordinarie sessionssalen är riven. Upprop av samtliga ledamöter tar tid, och ”två” mot alla andra borde man kunna ”höra” innan man begär votering.

I nästa ärende försökte jag att få fullmäktige att säga ja till mitt tilläggsyrkande. Det gällde ”Kollektivtrafikplanen för Trollhättan och Vänersborg år 2030”. Jösses, elva år framöver, kan man inte vidga blicken? Nu blev fullmäktiges beslut ”att ställa sig bakom föreliggande yttrande”. Där fanns inget på alla femtio sidor, varken i yttrandet eller i planen som yttrandet gällde, inget av det jag bad fullmäktige att bifalla: ”Kommunfullmäktige vill vidare föreslå att projektgruppen i det fortsatta arbetet översiktligt borde presentera ett avsnitt, för att se om tanken om ”avgiftsfri kollektivtrafik” kan inordnas i planen inom tidsramen fram till år 2030.”

Jag läste långsamt, jag förklarade att jag bara ville se ett avsnitt där våra ”trafikexperter” ger oss sin syn på fördelar och nackdelar med ”avgiftsfri kollektivtrafik”. Jag försökte verkligen. Ingen annan ledamot gick upp i detta ärendet.

Lyckades jag? NEJ och ja! Det blev inget bifall, men vid omröstningen skedde något mycket ovanligt. Båda ledamöter från Miljöpartiet, Anders Wiklund och Anna-Karin Sandberg, avvek från gemenskapen och familjen, men annars var det total lojalitet mot tidigare fattade beslut: ”Vi gör så här!”

Fullmäktige rullade vidare, det blev fler och fler som ställde sig framme vid sekreteraren och fyllde i ”lappen” där man anmälde vid vilken tidpunkt man avvek. Det är ju viktig för protokollet att veta vilka ersättare som kom in på vilken punkt. (Själv ska jag titta senare i protokollet  hur många det egentligen är som bevistar fullmäktige på ”deltid”.) Det tänkte jag på när jag fick två minuter att berätta om motionen att Vänersborg skulle sända sina sammanträden på webb-TV.

Motionen om att överväga en flytt av kommunens MRP-beslut från juni till november fick jag också föredra. Två minuter var gick också till flera ledamöter från M och SD som hade lämnat in motioner.

I Vänersborg ligger interpellationer sist på dagordningen. En interpellation är en ”fråga” som berör något som ”just nu” är aktuellt.

På många håll i landet förekommer livliga debatter med flertal ledamöter. Interpellationer leder inte fram till ett beslut. Men det är ju ett bra tillfälle att låta partiets uppfattning bli känd. Så i de flesta kommuner ligger interpellationer i början av sammanträdet.

Inte i Vänersborg! Jag såg att många gav intrycket att känna sig plågade: ”Måste han verkligen …?”

Tack till Benny Augustsson, S, kommunstyrelsens ordförande. Jag fick bra svar på mina frågor och jag uppfattade att han såg hur viktig det var att fullmäktiges ledamöter fick lyssna. Tack också till två ledamöter från M, som avvek från tigandets mönster och faktiskt begärde ordet – fast ordföranden något yrvaket undrade: ”Är det en ordningsfråga?”

Det här min personliga blogg, det här är min sammanfattning av intrycken från gårdagens fullmäktigekväll. Den som vill läsa den korrekta, den sakliga och mer informativa berättelsen får läsa ett inlägg på kommunens hemsida, där skriver en av kommunens kommunikatörer.

Har Vänersborg fått ett nytt Nej-sägar-parti?

Visst har det berättats mycket om Vänsterpartiet i Vänersborg, detta parti som allt som oftast säger ”nej”. Någon gång är det en korrekt beskrivning, så t ex Arenan (2007) eller ett för tidigt beslut för en hamn i Vargön (2014). Men för det mesta beror påståendet på en feltolkning. Vänsterpartiet är ett aktivt parti, det nöjer sig inte med att nicka bifall till kommunledningens förslag. Det blir egna yrkanden, helt avvikande, eller också omarbetade förslag som vi uppfattar som bättre och mera passande. Vi brukar kliva upp i fullmäktiges talarstol eller begär ordet i nämnderna för att lämna fylliga motiveringar kring våra förslag. När det sedan blir omröstning, så ställs förslagen mot varandra och ordningen blir att man röstar ”ja” till kommunledningen eller ”nej” om man vill bifalla Vänsterpartiet. Så visst har vi behövt säga ”nej” ganska ofta.

Nu är det nya tider, valet i september har förändrat bilden i våra församlingar ordentligt. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet som kallar sig för ”samarbetspartierna” eller något liknande, har 22 av 51 mandat i fullmäktige och kommer att vara i minoritet i samtliga nämnder och i kommunstyrelsen. Därutöver har Sverigedemokraterna intagit sina platser, i fullmäktige har det blivit 6 mandat och man är med i varje nämnd och i kommunstyrelsen.

Vid fullmäktiges sammanträde den 19 november fick sig Sverigedemokraterna en tankeställare. Vänsterpartiets Stefan Kärvling framställde ett säryrkande i budgetomröstningen med syfte att ge barn- och utbildningsnämnden pengarna ”direkt” istället för att gå omvägen via kommunstyrelsen. Stefan förklarade omsorgsfullt med tanke på att det bara var andra mötet för en hel grupp nya förtroendevalda. Det ropades ”votering” och så fick varje ledamot i tur och ordning säga ”ja” eller ”nej”, ”ja” för budgetberedningens förslag, ”nej” för Stefan Kärvlings förslag. Gruppledaren för SD, Kurt Karlsson, signalerade till sina andra fem ledamöter ”tummen upp”, ett ”ja”. Därefter måste det ha blivit kaos för honom: Gunnar Lidell (M) började och Filip Jakobsson (M) avslutade hela raden av ledamöter från M, FP och KD som ropade ”nej”. Hur nu då? ”Borgarna” som röstar ”nej”, alltså ja till vänsterpartisten Kärvling, hur kunde det bli så här? Sex SD-ledamöter röstade ”ja” och bidrog till Socialdemokraternas knappa seger i denna omröstning. [I protokollet står: ”Vid omröstningen lämnades 28 ja-röster och 23 nej-röster. Se bilaga 9. Kommunfullmäktige hade därmed beslutat i enlighet med Kommunstyrelsens förslag.]

Det gäller att lyssna på debatten, det gäller att förstå debatten. Det kanske inte duger med enkla riktmärken. Förresten, vilket riktmärke gäller för SD? Alltid rösta med den borgerliga gruppen eller alltid rösta tvärtemot Vänsterpartiet.

Det kommer vi kanske att se redan vid nästa tillfälle, den 10 december. En enhällig kommunstyrelse (där SD först efter årsskiftet finns med) föreslår fullmäktige att säga ja till en motion om ”Riktlinjer för bostadsförsörjningsprogrammet”. Här är hela beslutsförslaget som gäller Vänsterpartiets motion:

”Kommunfullmäktige bifaller motionen och uppdrar åt kommunstyrelseförvaltningen att påbörja arbetet med riktlinjer för bostadsförsörjning. Kommunfullmäktige noterar att delar av arbetet sker parallellt med arbetet med Översiktsplanen. Kommunfullmäktige ger också kommunstyrelseförvaltningen i uppdrag att genomföra en temadag. Med detta anses motionen besvarad och avslutad för Kommunfullmäktiges del.”

Jag erkänner, det är av helt underordnad betydelse att se efter hur SD röstar, men lite skojigt är det ju i varje fall. Tycker jag, som i åratal fick höra att jag var en kategorisk nej-sägare, och när jag nu ser att Vänsterpartiet gång efter annan får bifall av ledamöter, partier och partigrupper som följer en skön princip: Att läsa, att lyssna, att skaffa sig en uppfattning och sedan rösta på ett förslag som är bra och bidrar till kommunens utveckling. Oberoende av vem som har signerat förslaget …