Jag har varit med i fullmäktige i många år, så jag kan med fog påstå jag har sett ledamöter komma och sett dem lämna igen.

Några ledamöter har gjort stora avtryck under sin aktiva tid i fullmäktige, andra har knappt hörts. Några kommer inte igen när en mandatperiod har avslutats, andra lämnar under pågående mandatperiod. Det finns skäl, oftast personliga, och någon gång nämns också anledningen i begäran om entledigandet.

Efter endast ett halvdussin sammanträden sedan valdagen i september 2018 har några lämnat fullmäktige. En kommer jag inte att sakna.

Jag läser på ledamotens blogg: ”På tal om att bygga samhälle: ÄNTLIGEN gick det igenom att man gör en plan för Östra Mariedal. Att ständigt försöka hålla en skogsdunge utanför planarbetet är fan inte utvecklande. Folk måste bo någonstans och om alla intressegrupper ska få bestämma skulle vi vara tillbaka på stenåldern. Jag förstår inte den trista djävla attityd att vi inte ska utveckla kommunen.”

Jag tycker inte om språket, jag tycker inte om okunskap och absolut inte om föraktet som framträder här.

Plan och planarbete – det finns en fastställd plan som har vunnit laga kraft för tio år sedan.

”Folk måste bo någonstans”, javisst, men det är inga ”intressegrupper” som har invändningar att den gamla planen nu ska verkställas – det är uppemot femhundra medborgare som redan bor på Mariedal och på andra håll i Vänersborg, som inte har en tanke på stenåldern, utan ser framåt. Skogen i fråga är en värdefull del av deras tillvaro idag och kommer att vinna i betydelse än mer under decennier framöver.

Det finns olika sätt att vilja utveckla kommunen. Att måna om och vilja bevara befintliga värden och förankra hållbarhet för våra tillgångar kan inte förkastas med orden ”den trista djävla attityden”.

Fullmäktiges arbete skall präglas av en annan ton. Det är viktig att alla strävar efter kunskap i olika ärenden. Förakt för andras åsikter leder inte framåt.