Visst har det berättats mycket om Vänsterpartiet i Vänersborg, detta parti som allt som oftast säger ”nej”. Någon gång är det en korrekt beskrivning, så t ex Arenan (2007) eller ett för tidigt beslut för en hamn i Vargön (2014). Men för det mesta beror påståendet på en feltolkning. Vänsterpartiet är ett aktivt parti, det nöjer sig inte med att nicka bifall till kommunledningens förslag. Det blir egna yrkanden, helt avvikande, eller också omarbetade förslag som vi uppfattar som bättre och mera passande. Vi brukar kliva upp i fullmäktiges talarstol eller begär ordet i nämnderna för att lämna fylliga motiveringar kring våra förslag. När det sedan blir omröstning, så ställs förslagen mot varandra och ordningen blir att man röstar ”ja” till kommunledningen eller ”nej” om man vill bifalla Vänsterpartiet. Så visst har vi behövt säga ”nej” ganska ofta.

Nu är det nya tider, valet i september har förändrat bilden i våra församlingar ordentligt. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet som kallar sig för ”samarbetspartierna” eller något liknande, har 22 av 51 mandat i fullmäktige och kommer att vara i minoritet i samtliga nämnder och i kommunstyrelsen. Därutöver har Sverigedemokraterna intagit sina platser, i fullmäktige har det blivit 6 mandat och man är med i varje nämnd och i kommunstyrelsen.

Vid fullmäktiges sammanträde den 19 november fick sig Sverigedemokraterna en tankeställare. Vänsterpartiets Stefan Kärvling framställde ett säryrkande i budgetomröstningen med syfte att ge barn- och utbildningsnämnden pengarna ”direkt” istället för att gå omvägen via kommunstyrelsen. Stefan förklarade omsorgsfullt med tanke på att det bara var andra mötet för en hel grupp nya förtroendevalda. Det ropades ”votering” och så fick varje ledamot i tur och ordning säga ”ja” eller ”nej”, ”ja” för budgetberedningens förslag, ”nej” för Stefan Kärvlings förslag. Gruppledaren för SD, Kurt Karlsson, signalerade till sina andra fem ledamöter ”tummen upp”, ett ”ja”. Därefter måste det ha blivit kaos för honom: Gunnar Lidell (M) började och Filip Jakobsson (M) avslutade hela raden av ledamöter från M, FP och KD som ropade ”nej”. Hur nu då? ”Borgarna” som röstar ”nej”, alltså ja till vänsterpartisten Kärvling, hur kunde det bli så här? Sex SD-ledamöter röstade ”ja” och bidrog till Socialdemokraternas knappa seger i denna omröstning. [I protokollet står: ”Vid omröstningen lämnades 28 ja-röster och 23 nej-röster. Se bilaga 9. Kommunfullmäktige hade därmed beslutat i enlighet med Kommunstyrelsens förslag.]

Det gäller att lyssna på debatten, det gäller att förstå debatten. Det kanske inte duger med enkla riktmärken. Förresten, vilket riktmärke gäller för SD? Alltid rösta med den borgerliga gruppen eller alltid rösta tvärtemot Vänsterpartiet.

Det kommer vi kanske att se redan vid nästa tillfälle, den 10 december. En enhällig kommunstyrelse (där SD först efter årsskiftet finns med) föreslår fullmäktige att säga ja till en motion om ”Riktlinjer för bostadsförsörjningsprogrammet”. Här är hela beslutsförslaget som gäller Vänsterpartiets motion:

”Kommunfullmäktige bifaller motionen och uppdrar åt kommunstyrelseförvaltningen att påbörja arbetet med riktlinjer för bostadsförsörjning. Kommunfullmäktige noterar att delar av arbetet sker parallellt med arbetet med Översiktsplanen. Kommunfullmäktige ger också kommunstyrelseförvaltningen i uppdrag att genomföra en temadag. Med detta anses motionen besvarad och avslutad för Kommunfullmäktiges del.”

Jag erkänner, det är av helt underordnad betydelse att se efter hur SD röstar, men lite skojigt är det ju i varje fall. Tycker jag, som i åratal fick höra att jag var en kategorisk nej-sägare, och när jag nu ser att Vänsterpartiet gång efter annan får bifall av ledamöter, partier och partigrupper som följer en skön princip: Att läsa, att lyssna, att skaffa sig en uppfattning och sedan rösta på ett förslag som är bra och bidrar till kommunens utveckling. Oberoende av vem som har signerat förslaget …