Det är fortfarande inte som det brukade vara – kvar är ett tiotal resor till Göteborg. Sedan ska det vara klart och jag ser fram emot ett besked framåt årsskiftet hur det har hjälpt.

Men just nu längtar jag tillbaka – efter att kunna sitta på en cykel igen och att kunna förpassa bilen till garaget. Att gå kunna gå till Motionspalatset och att ta upp dagliga övningar som gör så gott på alla sätt och vis.

Och framför allt att vinna tiden tillbaka som behövs för att sköta det grundläggande politiska arbetet utan att behöva avvika från ett pågående sammanträde. Läsa in handlingar, skriva motioner, sköta partiets hemsida, besvara ett antal frågor som ligger på hög på skrivbordet.

Snart ska jag också vara tillbaka på bloggen, på riktigt. Det finns hur mycket som helst jag vill kommentera, ifrågasätta, kommentera, belysa och begrunda.

Snart – jag längtar.

Ja tack, alldeles utmärkt. Gör alla det? Tja, det beror på var stolen står!

Det börjar dra ihop sig till en del avgörande beslut i ekonomiska frågor. Först ut i kommunfullmäktige i slutet av april är BOKSLUT 2010, ett annat namn är ÅRSREDOVISNING 2010. Hur gick det under hela året 2010? mera korrekt: hur gick det 2010 om vi jämför med kommunfullmäktiges beslut i juni 2009 hur det ska gå 2010?  Jag uppskattar dokumentet – i klartext kan man läsa att kommunen inte haft  en verksamhet som nådde upp till förväntade mål, någonstans försvann möjligheten att tillskjuta medel som kunde ha gett förutsättningen att kommer längre med måluppfyllelsen.

I maj kommer nämndernas verksamhetsberättelse – då klarnar bilden än bättre.

Samtidigt har nu nämnderna överlämnat sina underlag till budgetberedningen inför juni månadens beslut om BUDGET 2912, det andra namnet är MÅL- OCH RESURSPLAN 2012. I två nämnder blev det inte riktigt som det var tänkt: En enhällig socialnämnd ställde sig bakom socialförvaltningens sätt att resonera – utan tillskott går det inte. För att inte starta 2012 med underbudgetering kräver nämnden att kommunfullmäktige beviljar ytterligare 25 Mkr. I barn- och ungdomsnämnden blev det en kompormiss: Vänsterpartiets uppskattning om behovet av ytterligare 20 Mkr och Moderaternas inställning att skolan inte behöver mer pengar ”utifrån” ledde till Centerns förslag om att begära 8 Mkr. Det förslaget fick stöd och vann.

Det vad som nu blir spännande att se är ”spelet”: Kan man verkligen rösta på ett sätt i en nämnd och på ett annat sätt i kommunfullmäktige? Nej säger Vänsterpartiets ledamöter, har vi kommit fram till en klar uppfattning om behovet av tillskott så är det det som gäller. (I valet mellan 8 Mkr och alternativet NOLL gäller 8 Mkr, eftersom det egna förslaget om 20 Mkr var redan bortröstat.) Det vi vet om andra partiers ledamöter vet vi från tidigare år: ”Det beror på vilken stol man sitter på! I nämnden är man en, i kommunfullmäktige en annan!” Så har det varit, men är det fortfarande så? Nu när det finns förutsättning att tänka nytt, nu när ”his masters voice”  inte längre anger tonen? Jag inväntar med spänning hur Lennart Niklasson tänker lösa sitt dilemma, men minst lika nyfiken är jag på socialnämndens ordförande. Vem är Tove af Geijerstam lojal mot – nämnden eller den borgerliga minoritetsledningen i kommunhuset?

Kommunstyrelsens uppgift är att bereda beslutsförslag för kommunfullmäktige. Kommunstyrelsen kan visa vägen. Då och då finns det viktiga, tunga beslut där förslaget egentligen inte säger något. Alla kan ställa sig bakom. Men vad är det man ställer sig bakom? Jag publicerar här min reservation som gäller Bokslut 2010. Vad säger kommunens beslutande församling egentligen om allt som hände under ett händelserikt år 2010. Här texten av min reservation:

Reservation

Kommunstyrelsen                2011-04-06

Ärende 4

Beslut om årsredovisning 2010 (Dnr KS 2011/3)

”Kommunfullmäktige beslutar fastställa bokslut och årsredovisning för år 2010.”

Jag tillstyrkte beslutsförslaget – och reserverade mig. Jag vill nämligen svara på frågan: ”Jaha, och vad betyder det? att du beslutar fastställa bokslut och årsredovisning för 2010?”

Denna fråga kommer att riktas till alla ledamöter i kommunfullmäktige som ställer sig bakom beslutsförslaget. Det är en fråga som ställs av våra väljare, det är en fråga som ställs till den som ”har ansvar”.  Det är en sak att vara med om att besluta om en budget som i den bästa av världar ger en fingervisning hur det är tänkt att gå nästa budgetår, det är en annan sak att fastställa att det inte alls blev som det var sagt att det skulle vara.

Revisorernas yttrande är inte offentligt när kommunstyrelsen bereder beslutsförslaget kring bokslutet, deras eventuella synpunkter är således inte kända. Därmed blir det varje enskild ledamot i kommunstyrelsen som har till uppgift att svara på de centrala frågorna:

• ”Fastställer” du att siffrorna är korrekt framräknade eller ställer du dig bakom den verklighet som beskrivs i årsredovisningen?
• Tycker du att det är i sin ordning att ”kommunens resultat är 31 Mkr bättre än budget” samtidigt som pilarna på sidorna med ”målavstämningen” allt som oftast pekar neråt?
• Vill du inte se att de positiva orden tenderar att bli superlativ på sidorna med rubriken ”Finansiell analys” samtidigt som redovisningen i delen ”Nämndernas verksamhetsberättelser” kan sammanfattas så här: ”Vi överlevde!”

Kommunstyrelsens avgående ordförande säger i sitt slutord: ”Med årsredovisningen för 2010 sätter vi punkt för ett mycket händelserikt år för Vänersborgs kommun.”

I kommunhusets sessionssal sitter jag bredvid Lars-Göran Ljunggren när kommunfullmäktige fattar sitt beslut om bokslut och årsredovisning för år 2010. Vi delar inte uppfattning på en rad punkter i årsredovisningen:

• Jag anser att skolverksamhetens resultat under 2010 har fortsatt att ge våra elever än sämre förutsättningar att lyckas med sin utbildning, Ljunggren skriver inte om det utan nämner endast ”skollokaler”.
• Ljunggren skriver att ”arbetslösheten” har gjort ”situationen särskilt bekymmersam för våra ungdomar” – jag motsatte mig när 1,3 Mkr av ett riktat statsbidrag togs från ungdomarna och användes för att förbättra kommunens årsresultat.

• Ljunggren talar om glädjande utveckling på den regionala arbetsmarknaden som inger framtidstro, jag oroas över tanken vad ett hotande misslyckande av SAAB betyder för vår kommun.
• Visst är det bra att kommunen bygger energieffektiva äldreboenden, men istället för att ytterligare notera en ”Sverigebäst” borde det sägas att klagomålen över personalnedskärningar i äldreomsorgen har sin grund i kommunens jakt efter positiva finansiella resultat.
• Om jag ska beskriva år 2010, finns ordet ”Arena” självfallet med. Politikern som säger sig ha tagit ”ansvar” nämner inte ordet ”Arena” i sin sammanfattning,

Ovanstående är mitt personliga sätt att beskriva vad min röst i ärendet ”Beslut om årsredovisning 2010” betyder.

Jag har inte kunnat se felaktigheter i underlaget, siffrorna är till synes korrekta. Jag fascineras av det enorma arbete som ekonomistaben lägger ner för att ge oss politiker detta underlag. Här har vi möjlighet att läsa om hela kommunens verksamhet och att begripa oss på detta myller av beslut som fattas på så många olika nivåer under ett år. För detta förtjänar ekonomistaben beröm och vår tacksamhet.

Visserligen tycker jag att förskolan och grundskolan skulle ha redovisats även för den nämnd som hade ansvaret under första halvåret och inte bara av utskottet som knappt hade tid och ork och kunskap att prata ”skola” utan mest av allt ville bromsa fortsatt stigande utgifter för Arenan och drömma om eventuella intäktsökningar.

Jag tycker också att underlaget, som kommunfullmäktige har att ta ställning till, ger en god beskrivning av det som är nödvändigt i det fortsatta politisk-ekonomiska arbetet:

Flera års nedskärningar i förskolan, skolan och i den sociala omsorgen måste vändas, budgetarbetet för 2012 måste präglas av insikten att vi måste vända utvecklingen. En kommun som vill behålla sina medborgare och vara attraktiv för nyinflyttning måste hålla ordning på den grundläggande verksamheten.

Lutz Rininsland                                                                                2011-04-11

Vänsterpartiet

Visst känns det som en tid där så mycket skulle hända. Men det gör det inte. Allting tycks stå stilla. Tittar jag bakåt så är jag fortfarande oerhört förvånad över att Lars-Göran Ljunggren kunde smita ut bakvägen utan den minsta lilla blessyren. Han sade att han tar det fulla ansvaret – och gick. Än verkar ingen kunna rubba S Anders Larsson, allt vi vet är att han säger att han känner ångest. Gunnar Lidell tycks ha alldeles för mycket medansvar, han bromsar och flyr undan, hal som en ål.

Tittar jag framåt så vet jag inte i vilken riktning vi går. Johan Ekström, FP, som hundra gånger talade om för presumtiva väljare i höstas att han står för förnyelse, stakar sig genom sina anföranden där han åberopar 80-talet, var det bra då så duger det väl också idag. Det som jag väntade mig av Lidell och Ekström var någon sorts deklaration, det här ”vill vi” – varsågod, ni andra får bestämma hur ni vill förhålla er till dessa punkter, här är vår politik för Vänersborg.  I ett antal  kommuner där styret inte är en glasklar majoritets ser jag en policy-förklaring, titta t ex på Motala. Politiska prioriteringar – lokalt utvecklingsprogram, här kan man avläsa färdriktningen, en tydlig avsiktsförklaring.

Vad finns i Vänersborg? Oklarheter på löpande band. Gunnar Lidell låtsas än så länge att han inte ser hur skolan blöder. Att den sociala verksamheten inte kan klara en godtagbar kvalitet inom budgetramen. Han fortsätter med att hålla hemligt avsikten med kommunens gökunge, han borde ju veta att Vänersborg inte klarar missfostret Arena.

Så visst, avsikten att tänka framåt finns kvar hos mig, finns kvar hos alla de nya och spänstiga vänsterpartister som för första gången efter vår stora valframgång har tagit plats i någon av nämnderna. Men det blåser fortfarande en mycket kall vind in från Vänern, genombrottet låter vänta på sig.

Och väntan blir bara längre, onödigt mycket längre, när vi nu skall ägna kraft åt omvalet i regionen.  Jag är mycket benägen att applådera statsveteran Sören Holmberg i hans utspel att ”det kunde lösts på annat sätt”. Nu är det dock som det är och det är av betydelse för oss alla i Västra Götaland vem som tar hand om den politiska ledningen: Vänsterpartiet skall finnas med i ledningen. Regionrådet Sören Kviberg är värd allt stöd – och det är även vår egen Åsa Olin som företräder Vänersborg i regionfullmäktige.

 

Långt uppehåll mellan sammanträden, eller hur? Kommunfullmäktige träffades 2 februari och samlas nästa gång 30 mars. Stiltje? händer inget?

Visst händer det mycket men jag har svårt att tro att stegen framåt leder oss någon vart. I mitten av februari pekade kommunstyrelsen ut riktningen för 2012, en korrekt beskrivning är väl: små steg, försiktiga steg, inga dumdristiga satsningar, endast absolut nödvändiga ökningar, fast inte överallt.

Nu borde underlaget vara klart för bokslut 2010, kommunstyrelsen får information 2011-03-23 och lämnar sitt beslutsförslag till kommunfullmäktige 2011-04-06. Fullmäktige yttrar sig 27 april – det blev ju även 2010 i likhet med nödåret 2009 ett överskott med cirka 30 Mkr. Till största delen kom pengarna från skatteintäkterna, som inte var så låga som man hade förväntat sig efter finanskrisen, och från generella statsbidrag som under valåret 2010 som alltid under ett valår var mer generösa än vårt budgetbeslut från juni 2009 ville tro.

En månad senare behandlas på samma sätt – först information i kommunstyrelsen och därefter beredning av beslutsförslaget – den så kallade ”långa verksamhetsberättelsen”, fullmäktige yttrar sig i maj i denna fråga. Här läggs tyngdpunkten inte i första på ekonmin utan alla nämnder och förvaltningar rapporterar hur man lyckades med sin verksamhet: uppfylldes målsättningen, överträffades målen – eller blev det inte lika bra som det var sagt det skulle vara. Det sista gäller väl på en rad områden och förklaringen ligger såklart i det som klubbades en månad innan. Ökade generella statsbidrag lämnades i huvudsak för att den kommunala verksamheten skulle i görligasta mån förskonas från alltför drastiska nedskärningar, men se där, i Vänersborg användes pengarna nog inte helt på det sättet – istället förstärktes ”resultatet”, vill säga, vår ekonomi är stark!

I april alltså: titta vad duktiga vi är! se vårt fina resultat! sträck på dig, Vänersborg och en månad senare: måste du tala så högt om allt som inte blev gjort?

Hur går det nu vidare? Under mars har de flesta nämnderna ägnat sig åt ”måldiskussion”. Det rapporteras från i stort alla håll att det bara blir bättre – tvärs över samtliga partier är man sig enig att det behövs förstärkning för att vårt underhåll av gator och fastigheter skall äntligen står i förgrunden, att förskolan och skolan ska vända trenden av nedskärningar och blommar upp igen, att gymnasieskolan såklart behöver prioriteras, även hela det sociala området ska få det erkännandet och det tillskottet som verksamheten är i behov av. Så talar nämndernas politiker! I månad mars, ett halvt år efter valet, i början av en fyraårig mandatperiod.

Några nämndspolitiker har det lättare än andra, det finns ju nämndspolitiker som slipper bekänna färg när kommunfullmäktige fattar sitt budgetbeslut den 22 juni 2011, som då gäller för hela 2012. Andra däremot som sitter i nämnder OCH på en stol i fullmäktige har det lite mera besvärligt. Det gäller att öva in någon variant av gängse uttalanden som  ”ja, då diskuterade vi nämndens behov, idag är jag med och besluter om helheten”. Men inte alla övar in sitt försvarstal, man kan ju alltid låta bli att vandra upp till talarstolen.

Vi får väl se hur många steg tillbaka det blir vid midsommar.

Varit på föreläsning tidigt idag, doktoranden Erika Lundby från Linné-universitetet (Kalmar) presenterade material hon tagit fram för sin avhandling. Nyckelorden är barn/ungdom, konsumtion, socialt samspel. Bra föreläsning, fick även tillfälle att ställe en fråga kring en fundering som infann sig hos mig. Var hemma igen tio minuter efter föreläsningen!

Hurdå? Såklart ”Öppna föreläsningar” vid Högskolecentrum i Vänersborg, telebild-sändning med interaktiv uppkoppling. Har varit på liknande föreläsningar tidigare under åren men någonting har förändrat sig. Det syns i andra föreläsningssalar (Olofström, Sölverborg m.m.) att det finns många tomma stolar. För tidigt på dagen? 07:45-09.00! Ändå på arbetstid?! Men jag undrar om någonstans anslutningen varit lika dåligt som vid Högskolecentrum Vänersborg? Jag var – bortsett ifrån värdinnan/tekniska assistenten – helt ensam i sal 272 på Vänerparken. Något att fundera över – har alla svtplay och webb-tv sändningar tillsammans med SR-UR och SvT-Kunskapskanalen hunnit förbi direktsända samordnade föreläsningar vid våra högskolecentra?

Hur som helst, för mig blev det en massa tankeställare. För mig som politiker aktiv i sociala frågor (jag är återigen i socialnämnden där jag redan fanns 1982 första gången och jag för första gången i den direkta hetluften i socialutskottets överläggningar kring Sol-insatser, LSS, försörjningsstöd, LVU och LVM). Min nyfikenhet i hur barn och ungdomar tänker idag var också en anledning till att jag cyklade till Högskolecentrum på morgonkvisten, är man farfar till en snart fyraåring och en annan snart tvåårig gosse då vill man gärna höra hur forskningen observerar trender. 2005 var debutåldern för datorer och internet 9 år, idag 2010 är det nere till 4 år.

Det som fastnade mest var Erika Lundbys observation att barnen (hon intervjuade 45 tjejer och killar i nio års åldern) såg tillgång till pengar inte som en möjlighet att skaffa/köpa sig själv något, utan i första hand var det genomgående en ledande tanke att man kunde ge något till någon annan. Förklaringen är självfallet att hitta i föreläsningens rubrik ”Vad kostar en kompis?”. Ger jag så öppnas vägen till att få kamrater. Frågan jag ställde syftade till att Erika Lundby hade valt sina 45 ungdomar från tre olika områden, det fanns ungdomar i en skolklass där föräldrarna mer än väl kan betecknas som resursstarka, det fanns andra ungdomar från rakt motsatt hemmiljö. Svaret jag fick var att ungdomarna i den resurssvaga gruppen inte tenderade att ”ta för sig själv” istället för att ”dela med sig”, utan att det mera tendera åt ett beteende som också redovisas i t ex Rädda Barnens nyligen publicerade rapport: Dessa barn och ungdomar är oerhört medvetna om hur det står till hemma jämfört med hemmen för andra jämnåriga – och reaktionen blir att man tiger om ”läget”.

Jag fick i alla fall klart för mig att denna del av den tvärvetenskapliga forskningen har kvar att bearbeta hur många som helst frågeställningar. Lovar att behålla min lyhördhet för frågorna.

Skall på onsdagförmiddag till kommunhuset där de tre nämnder [barn- och ungdomsnämnden, gymnasienämnden och socialnämnden] får en avrapportering för ”Modellområde Vänersborg”.

Arbetet pågår under ytterligare ett år till, men såklart skall arbetssättet för lång tid framöver sätta sin präglas av den grundläggande tanken: att samarbeta ger synergieffekter, barn och ungdomar får en bättre chans att utvecklas. SKL (Sveriges kommuner och landsting) har många projekt på gång, detta projekt är sannerligen ett viktigt försök att sprida goda tankar och att stimulare till vettiga insatser på många håll i många kommuner. Lär av varandra, tänk framåt.