Nog har jag ibland haft anledning till att klaga över senfärdighet vid behandling av motioner. Några av mina motioner till fullmäktige i Vänersborg har legat i två, tre år innan någon bemödade sig att ta itu med mina frågor eller mina yrkanden. Visst kunde jag tro att det var ett ogillande hos kommunledningen som gjorde att motionerna inte behandlades enligt gängse regelverk – inom ett år. Det ligger ju nära till hands att jag som oppositionspolitiker i min iver att vilja bidra till förändring och förbättring lyckades trampa på en öm tå. Allt som oftast hände det dock att mina motioner senare bifölls av en majoritet i fullmäktige. Inte alltför sällan kunde det emellertid dröja länge innan fullmäktiges bifall resulterade i handling. Och så kan det fortfarande vara.

Jag skriver motioner som förtroendevald. Jag skriver inga medborgarförslag. Men många andra, utan plats som ledamot i fullmäktige, har också tankar som syftar till att rätta till sådant som är fel, att förbättra något som kan göras på annat sätt, att tillföra något. Medborgarförslag skall behandlas inom ett år, så är regeln.

På nästa fullmäktige, 12 maj, kommer ett medborgarförslag att bifallas, ett förslag som lämnades in i oktober 2019. Lite sent, kan man tycka, men varför orda om det?

Av ett skäl – vad är det fullmäktige egentligen beslutar?

Medborgarförslaget inkom i oktober 2019, fullmäktige beslutade 23 oktober 2019: ”Kommunfullmäktige remitterar medborgarförslaget till kommunstyrelsen. Medborgarförslaget ska handläggas på så sätt att det kan avgöras inom ett år.”

Ett uppdrag till kommunstyrelsen, eller hur?

På onsdag nästa vecka lyder kommunstyrelsens förslag till fullmäktige: ”Kommunfullmäktige bifaller medborgarförslaget och ger kommunstyrelsen i uppdrag att utreda och fatta ett formellt beslut i frågan om assistanshund som hjälpmedel. Slutfört uppdrag ska återrapporteras till kommunfullmäktige inom ett år.”

Ett uppdrag. Samma uppdrag, eller hur? Till kommunstyrelsen en gång till.

Vad gäller förslaget egentligen? Till samtliga kallelser till samtliga möten i Vänersborgs kommun bifogas en uppmaning: ”Tänk på allergiker och använd inte produkter som ger upphov till stark doft, t.ex. parfym eller parfym.”

Det är i det här sammanhanget medborgarförslaget måste ses. Ett önskemål om att med tanke på denna legitima och behjärtansvärda uppmaning att visa hänsyn till allergiker också hitta en lösning för den som har särskild anledning att be om ett undantag.

Det borde inte behövas två uppdrag och det borde inte sysselsätta kommunen två år eller mer.

… men fortfarande naiv.

Beklagar, men det tycks sitta i ryggraden hos mig.

När jag ser att Mats Andersson, C, nu på toppen av sin karriär som kommunalråd och andra vice-ordförande i kommunstyrelsen har sitt namn under en text så läser jag två gånger. Två gånger, för att vara säker på att jag inte har feluppfattat.

Jag avstår från att rada upp exemplen, jag stannar vid dagens insändare i den lokala tidningen TTELA; ”Migrationsverket rycker upp människor som funnit sammanhang”.

I insändaren ställs avslutningsvis frågan: ”Hur kommer Migrationsverket att säkerställa i sin verksamhet och sina beslut att man som myndighet i Sverige lever upp till barnkonventionen?”

Mats Andersson anför: ”Färre människor söker asyl i Sverige och som en konsekvens väljer Migrationsverket att rycka upp människor i asylprocess och flytta dem till andra städer. Barn, som på grund av en utdragen asylprocess på flera år, funnit vänner och trygghet i skolan och äldre som påbörjat SFI-utbildning och äntligen funnit en pusselbit av sammanhang i sin tillvaro.”

Och då drabbas vår kommun, eftersom asylsökande flyttas till Restad i Vänersborg. ”Kortsiktigt, ekonomiskt tänkande verkar styra agendan på Migrationsverket med bristfällig kommunikation till de mottagande kommuner, som ansvarar för skolgång med mera. Detta innebär ytterligare försvårande av social inkludering och integration av nyanlända i vårt land och ökade kostnader för våra kommuner.”

Migrationsverket? Myndigheten Migrationsverket? Mycket kan sägas om Migrationsverket, men i grund och botten gäller att denna myndighet som alla andra myndigheter har att följa regeringens beslut och anvisningar. Arbetsfördelningen i regeringen gör att ansvaret ligger på statsrådet Morgan Johansson.

Myndigheter följer anvisningar och i sin verksamhet är man bunden till regeringens anslag och tilldelningar. Skriften ”Vägledning för statliga myndighetsstyrelser” är en kort handledning för den som behöver sätta sig in i sammanhanget.

Regeringen föreslår varje år en budget för kommande år, riksdagen beslutar varje år en budget för kommande år. Därefter utfärder regeringen regleringsbrev, år efter år, en för varje myndighet. ”I regeringens beslut om årliga regleringsbrev tilldelas anslag och andra finansiella befogenheter samt villkor för användningen av dessa under aktuellt budgetår.”

Samtliga regleringsbrev finns tillgängliga. I regleringsbrevet för Migrationsverket finns en post Boende för asylsökande. Där står i klartext vad Migrationsverket har till sitt förfogande.

2019 anslog regeringen 1 117 000 tkr, alltså en bra bit över en miljard.

2020 minskade anslaget till 936 000 miljoner.

Och för innevarande år 2021 är beloppet 679 869 miljoner, lite mer än hälften av anslaget två år tidigare.

Mats Andersson brukar berätta för oss i fullmäktige att ”har man inga pengar, så har man inte”. Eller liknande, när Mats Andersson försvarar ännu en nedskärning i skolan eller för socialen.

Kritisera Migrationsverket när det finns anledning att kritisera verket. Men välj rätt adress när du med rätt kritiserar skamligt dåliga förutsättningar för en lyckad integration av asylsökande i Sverige.

Adressen är ansvarigt statsråd, migrationsminister Morgan Johansson.

1 maj 1962 – Berlin. Jag hade inte fyllt 21, mitt första år av studier vid Freie Univiersität. Jag deltog för första gången i mitt liv på en 1 maj-demonstration, tillsammans med två miljoner deltagare. Inte för att jag hade vaknat politiskt, inte för att det alltid brukade vara så många som samlades denna högtidsdag. Nej, jag och nog de flesta andra protesterade denna dagen, demonstrerade. Muren hade byggts i Berlin 13 augusti 1961 och vrede och avsky präglade alla tal som hölls.

Själv lämnade jag Berlin 1970 – jag kom direkt till Göteborg och Sverige. Muren är borta sedan 1989, 1 maj-firandet är tämligen måttfullt i Berlin. Även i Sverige, och särskilt i tider som präglas av pandemin..

Men fortfarande är det en särskilt känsla dagarna kring 1 maj. Näven knyts lite extra, tankarna kommer ”vad nu?”, jag vill göra något, förändra, förbättra, rensa ut, skaffa plats för kloka beslut.

Jag tror SKOLAN blir rubriken för nästa projekt. Jag ser i kommunens budgethandlingar att det råder en stor uppgivenhet. Åratals nedskärningar och personalminskningar accepteras. Luften har gått ur. Varken förvaltning eller fack orkar längre säga ifrån – eller också stannar det vid några rader i något dokument som snart ställs in i hyllan bredvid pärmen från 2020, från 2019, från 2018 …

Jag ser att samtliga politiker i Kunskapsförbundet verkar ha en gemensam tro på att det måste gå att skapa bättre villkor för våra gymnasieungdomar och för vuxenstuderande. Men så snart man kommer ”hem” till kommunhuset i Vänersborg eller stadshuset i Trollhättan, så är det glömt.

Var börja? I veckan kom Vänsterpartiets motion kring regeringens vårbudget. Jag gläder mig åt det mesta i den långa texten, och extra mycket över detta avsnitt som jag återger i sin helhet:

7.10 Bort från marknadsskolan
Skolan ska ge alla elever samma möjligheter till en bra utbildning och lägga grunden för ett liv med goda möjligheter att kunna delta och påverka i det demokratiska samhället. En skola för ett modernt och demokratiskt samhälle handlar dock inte bara om att utbilda för arbetslivet – det handlar också om allas rätt till kunskap. Arbetarrörelsen byggde upp en skola för alla på 1900-talet, i strid mot en höger som ville att kunskap skulle vara ett privilegium för några få. I inget annat land var skillnaderna i resultat mellan skolor så små som här.

Nedskärningarna i den offentliga sektorn i början av 1990-talet dränerade den allmänna skolans resurser. Så gjorde också den nästan obegränsade rätten att inrätta fristående skolor – till billigt pris och på kommersiella grunder. Utvecklingen går åt fel håll, då elevers bakgrund spelar en allt större roll i dag. Hur mycket elever lär sig beror allt mer på vilken skola de hamnar i och vilka föräldrar de har. Så behöver det inte vara. Vänsterpartiet vill återupprätta den jämlika och sammanhållna skolan.

När elever med olika bakgrund och livsåskådning möts förbättras inte bara resultaten utan också sammanhållningen. Skolan kan inte avskaffa klassamhället, men jämna ut klasskillnader så att alla barn får en bra start i livet. Därför bör den tillföras mer resurser som fördelas efter behov, så att de barn som behöver stöd kan få det direkt och inte halkar efter. För att kunna kompensera för elevers olika bakgrund och behov måste skolans resurser användas rätt och i tid. För elever i behov av särskilt stöd sätts i dag de största insatserna in först i slutet av grundskolan och i gymnasieskolan, trots att all forskning visar att tidiga insatser ger bäst resultat. Vi vill ändra på detta och se till så att det finns tillräckliga resurser för särskilt stöd redan i förskolan och under de första åren i grundskolan.

En förutsättning för ett riktigt bra skolsystem är att det fokuserar på det viktigaste. Kvaliteten och behoven ska alltid komma i första rummet, inte möjligheten att berika sig på verksamheten. I skola och förskola ska det finnas personal så att varje barn får det stöd hen behöver, något som inte får prioriteras ned för att skapa vinstutdelning till ägarna. För att nå dit behöver skolan avkommersialiseras. Vänsterpartiet anser att skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen – inte att generera vinst till privata bolag. För en likvärdig utbildning behövs ett slut på vinstintresset inom skolväsendet.

Vänsterpartiet stödde kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet. Vi menade att ett kommunalt driftsansvar för skolverksamheten skulle ses som ett led i en ökad decentralisering och demokratisering av den offentliga sektorn. Vi lyfte dock i samband med reformen en rad farhågor. Vi var bekymrade över att statens kostnader för skolan skulle vältras över på kommunerna och att likvärdigheten mellan skolorna och kommunerna skulle minska. Att kommunerna skulle betrakta skolan som en kommunal verksamhet som alla andra som man gör nedskärningar på när den kommunala ekonomin kärvar. De senaste decennierna kan vi se hur underhållet av lokalerna blivit allt mer eftersatt och hur lärare fått allt fler arbetsuppgifter vilket bidragit till en försämrad arbetsmiljö. För att kunna skapa en likvärdig och bra skola i hela landet behöver staten därför återta huvudmannaskapet för skolan.

Jag läser med intresse två artiklar i dagens lokaltidning TTELA, den ena har rubriken ”Miljontals kronor saknas i äldreomsorgen” och den andra ”Allt fler behöver hjälp med försörjningen”.

Redaktören har samma underlag som alla vi andra som vill informera oss om utgångsläget för det pågående budgetarbetet inför 2022. För att försäkra sig om att tidningens rapportering blir korrekt, ställer redaktören också frågor till såväl socialchefen som socialnämndens ordförande. Några frågor, inte alla uppenbarligen.

Jag söker förstå vad jag läser – och jag måste erkänna att jag inte gör det.

Äldreomsorgen består av flera insatser, de viktigaste och största är att erbjuda plats i särskilda boenden eller att bistå med bistånd i hemmet, i ”ordinärt boende”. Omsorgen prövas individuellt och varierar mycket.

I socialförvaltningens verksamhetsberättelse finns några fakta som är bra att känna till.

”Allvårdsboende och demensboende” förfogade vid årsskiftet över 371 platser. 2020 fattades 146 beslut, varav 136 blev bifall till ansökan om en plats i särskilt boende. ”Antalet personer med utförd hemtjänstinsats” är 647. Totalt fattades 1335 beslut om bistånd av hemtjänsten, endast 23 fick avslag. ”Antalet inskrivna i hemsjukvård” var i slutet på förra året 974.

På annat ställe i berättelsen står: ”Den genomsnittliga åldern när man flyttade in i ett särskilt boende var strax över 86 år. Den genomsnittliga boendetiden är cirka 1,5 år.”

Det går också att läsa i förvaltningens berättelse att efterfrågan på en boendeplats och ansökningar om insatser sjönk under 2020 – ”effekter av covid-19”.

Så långt Vänersborg. Hur behandlas äldreomsorgen i landet? Det tycks råda enighet på två punkter: Äldreomsorgens brister uppenbarades under pandemin, men också, bristerna fanns redan innan pandemin.

Därför kom det en rad politiska beslut om ekonomisk förstärkning till kommunerna och till äldreomsorgen. Regeringen föreslog och en enig riksdag beviljade – resultatet blev för Vänersborgs del att det tillkommer:

”Teknik, kvalitet och effektivitet med den äldre i fokus” – 718 227 kronor

”Äldreomsorgslyftet” 14 821 500 kronor (pengar till kompetenshöjande utbildning)

”Äldreomsorgssatsning” 17 475 508 kronor

I mars/april kom ett initiativ i riksdagens socialutskott. V, M och KD föreslog en ändring av regeringens budget genom att lägga till ytterligare drygt 4 miljarder till äldreomsorgen, pengarna skulle utbetalas efter halvårsskiftet och samma belopp skulle finnas under 2022 och 2023. Det blev ett enhälligt beslut av samtliga åtta riksdagspartier att gå längre än det regeringen hade beviljat.

Nu finns det något som måste beaktas. För de första tre tilläggen gäller att självfallet skall pengarna användas för insatser som fanns med i förslaget. Men det råder en viss frihet för varje kommun att välja vad som ska göras för att stödja och förbättra äldreomsorgen.

När riksdagen i början av mars beviljade Äldreomsorgssatsningen (med andelen 17,5 mnkr för Vänersborg), då lade man till på förslag av en socialdemokratisk ledamot: ”I de fall medlen inte har använts till äldreomsorgen ska de återbetalas.”

Och en sak till: Medan de första tre beloppen i huvudsak med automatik tillfaller alla kommuner enligt beräknad fördelning, så är det sista beloppet, 4 miljarder, avhängig ”prestationen”. Så även om 4 miljarder betyder cirka 16 miljoner för en kommun av vår storlek, så måste kommunen komma med en ansökan med beskrivning vad som planeras, och senare – om ansökan har beviljats – måste det redovisas hur anslaget har använts.

Jag vill hålla mig till ”Äldreomsorgssatsningen” – andelen för Vänersborg 17,5 miljoner.

Tidningens redaktör har säkerligen läst samma underlag som jag. Jag citerar från förvaltningens text:

”Socialförvaltningen har stora utmaningar att klara ökade kostnader för försörjningsstöd de kommande åren. För att klara finansiering inom ram föreslår förvaltningen att åtgärder motsvarande 17 500 tkr genomförs inom anslagsbindningsnivån äldreomsorgen. Om detta genomförs får det konsekvenser i form av uteblivna nödvändiga satsningar för att säkerställa en god och säker vård, utveckling av välfärdsteknik, minskad kompetensutveckling samt risk för neddragning av boendeplatser och personal.”

Och vidare: ”Förvaltningen har för 2021 erhållit statsbidrag motsvarande 17 500 tkr till verksamheten utifrån Regeringens beslut. Om statsbidraget utbetalas även 2022, och om socialstyrelsen godkänner det, kan åtgärderna inom äldreomsorgen tillfälligt finansieras med detta bidrag i syfte att bibehålla verksamheten på den nivå den är idag.”

Socialnämnden får inte gehör hos kommunledningen – det saknas pengar, mycket pengar. Ett av hålen är jättestort. Då är tanken att ta från annat, från äldreomsorgen för att kunna fylla större delen av hålet. Då uppstår ett hål i äldreomsorgen som av en slump inte är större än just det beloppet som staten kom med i ”Äldreomsorgssatsningen ”.

Ett tillfälligt lån? Hur var det med den där extra meningen i riksdagens enhälliga beslut ”I de fall medlen inte har använts till äldreomsorgen ska de återbetalas”?

Hur kunde redaktören låta bli att ställa frågan: Hur vågar ni?

Nu går det undan.

Läste på morgonen en tämligen intetsägande artikel i den lokala tidningen TTELA: ”Pandemin påverkar lokalt linjeflyg”. Två sidor längre fram kompletterades bilden: ”Trollhättan får direkttåg till huvudstaden”.

Igår svarade infrastrukturminister Tomas Eneroth på två interpellationsfrågor av ledamoten Thomas Morell, SD. Frågan ”Bromma flygplats framtid” var riktad till Eneroth, den andra ”Ett överlåtande av Bromma flygplats” ställdes egentligen till näringsminister Ibrahim Baylan. Men det blev Eneroth som svarade på båda frågor. Lars Thomsson, C, deltog också i debatten.

Morell och Thomsson har flera gånger tidigare fört fram hur betydelsefull Bromma flygplats är för transportsektorn i Sverige, det fanns ingen ände i deras brandtal för Brommas fortsatta existens. Än oftare har Eneroth haft anledning att yttra sig om Bromma. Igår var inget undantag, det skriftliga svaret och samtliga inlägg var som alltid: Å ena sidan, å andra sidan – en viktig fråga – måste ta den tid det tar att väga och överväga – respekt för alla synpunkter.

Idag på förmiddag kom ett pressmeddelande på regeringens hemsida: ”Idag, den 21 april, håller miljö- och klimatminister samt vice statsminister Per Bolund och infrastrukturminister Tomas Eneroth en pressträff om ett besked på infrastrukturområdet.”

Om ett besked på infrastrukturområdet? Bara för någon dag sedan presenterade Bolund och Eneroth innehållet i infrastrukturpropositionen under rubriken: ”Största ekonomiska ramen någonsin för transportinfrastrukturåtgärder.

Om ett besked …? Hade herrarna glömt något? Sagt något som skulle rättas till?

Regeringen vill lägga ned Brommaflyget. Läs en sammanfattning som nyss publicerades på TTELA:s digitala sida..

Jag får återkomma med länken till utredningsdirektiven.

Och jag får gå genom mina tidigare anteckningar. När jag bläddrar genom tidigare inlägg på min blogg ser jag att jag skrev åtskilliga gånger om Trollhättans flygplats, jag har också haft tre interpellationsdebatter med kommunstyrelsens ordförande. Det blir nu kanske bara en enda till.

Arbetsmarknadspolitiken är en statlig angelägenhet, eller hur?

Lyssnade på arbetsmarknadsminister Eva Nordmark igår.  Borde ha dragit en lättnadens suck! Det gjorde jag inte.

På skrivbordet låg socialnämndens text om MRP 2022. Idag ska nämnden meddela sig till budgetberedningen om hur man avser att hantera beskedet från i februari att någon utökning av budgetramen kan det inte bli frågan om.

Det är skillnad mellan Eva Nordmarks PowerPoint-bilder och det som socialförvaltningen skriver.

Förvaltningschefen skriver i inledningen: ”Anvisad budgetram som kommunstyrelsen fattade beslut om 2021-02-22 och som socialnämnden har att förhålla sig till inför 2022 innebar i stort en oförändrad budgetram jämfört med 2021. Förvaltningschef med ledning gör bedömning att socialnämnden skulle behöva tillföras ytterligare budget för att klara verksamheten såsom den är uppbyggd idag.”

En bra bit längre gäller det Anlagsbindningsnivån Arbete, Sysselsättning och Integration.

Utmaningar 2022
Det arbetsmarknadspolitiska området står inför stora förändringar och reformering av Arbetsförmedlingens organisation pågår för fullt. Uppdraget att rusta och matcha arbetssökande kommer att förläggas till så kallade fristående aktörer. Vänersborg är en av 32 pilotkommuner där den nya modellen prövas och där tjänsten KROM har införts. Målsättningen är att KROM ska ha införts i samtliga kommuner i slutet av 2021. Det är idag svårt att veta hur samverkan mellan kommun och stat kommer att se ut, samt vilken roll och betydelse de privata aktörerna kommer att få inom det arbetsmarknadspolitiska området. Därför är viktigt att kommunens arbetsmarknadsenhet utformar en tydlig modell för hur samverkan ska se ut med de fristående aktörerna, där det tydliggörs vilken roll och ansvar Arbetsförmedlingen har i denna relation.

Omställningen av arbetsmarknadspolitiken och reformering av arbetsförmedlingen gör att kommunerna ställs inför stora utmaningar. Bland annat får kommunerna ta ett stort ansvar för de grupper som behöver extra stöd för att komma in på arbetsmarknaden. I Vänersborgs kommun faller det på Arbetsmarknadsenheten, att i samarbete med försörjningsstödsenheten verka för att arbetslösa som uppbär försörjningsstöd kommer in på arbetsmarknaden.

Reformeringen av AF innebär att merparten av AF:s serviceutbud kommer att erbjudas digitalt, vilket inte är gynnsamt för målgruppen försörjningsstödstagare. Som tidigare nämnts kommer i princip allt AF:s arbete inom rusta och matcha aktiviteter läggas ut på privata aktörer och arbetsförmedlarens roll reducerats till att fatta beslut om åtgärd och utöva kontroll.

AF kommer att lägga fokus på de arbetssökande som står närmast arbetsmarknaden när det gäller beslut om KROM insats, och att ge stöd till de arbetssökande som står längre ifrån kommer att falla på kommunens lott.

Det får räcka. Det finns mycket mer text men budskapet är alltid detsamma.

Det kan låta bra och lösningsinriktad på en pressbriefing i något regeringskansli i Stockholm.

Här på golvet, i verkligheten, är det helt andra toner.

När budgetberedningen under tre dagar denna vecka rådgör om vad som bör göras, undrar jag vem beredningen lyssnar på.

I veckan träffas budgetberedningen i Vänersborg under tre dagar. Det gäller nu att sammanställa underlaget inför ett beslut som kommunfullmäktige skall fatta 16 juni – Mål- och resursplan 2022-2024.

I botten ligger kommunstyrelsens anvisningar från 24 februari. På tisdag har de två sista av kommunens sju nämnder sina ”budgetsammanträden”. Nämndernas uppgift är att antingen ändra eller med godkännande skicka förvaltningarnas texter till kommunens budgetberedning.

Beredningen utgörs av fem ledamöter från kommunstyrelsens arbetsutskott. Där är kommunledningens partier i minoritet, hur konstigt det än kan låta. Benny Augustsson, S, kan räkna med lojalt stöd av Mats Andersson, C. ”Oppositionens” företrädare är Henrik Harlitz, M, Dan Åberg, M, och Marie-Louise Bäckman, KD. Anledningen till att jag skriver ut citationstecken runt ”oppositionens” är enkelt: Igen och igen händer det att det slutliga förslaget i kommunfullmäktige får stöd av sex partier, man ”kommer överens”.

Detta att i sista stund ”komma överens” sker av två anledningar.

Kommunledningen förfogar över 20 mandat, ”oppositionen” över 15. Övriga tre partier samlar 16 ledamöter. Finns det två skilda förslag i slutomröstningen, kan man aldrig veta hur utgången blir.

Det andra: Om vi är så många som 35 av 51 ledamöter som tycker samma sak, då uppfattas vi väl vara de som inte kan ha fel, eller hur?

Tillbaka till veckan som kommer. Onsdag 21 april träffas beredningen, nu finns ytterligare fem personer på plats, rättare sagt, på en insynsplats. Om inget parti har bytt ut sin representant, så är det: Ola Wesley, SD, James Bucci, V, Gunnar Henriksson, L, Göran Svensson, MBP och Anna-Karin Sandberg, MP.

Temat för onsdag förmiddag är: ”Budgetberedningen inleds, förberedelse inför de enskilda presidieöverläggningarna”.

Det tillkommer en presentation från ekonomistaben. I torsdags hade ju finansminister Magdalena Andersson lagt två tunga propositioner på riksdagens bord : ”2021 års ekonomiska vårproposition” och ”Vårändringsbudget för 2021”. Tack och lov finns SKR, Sveriges kommuner och regioner. Förbundets ekonomer sammanfattar och kommenterar innehållet i dessa två ganska omfångsrika och detaljerade dokument från regeringen.

I ekonomicirkuläret från SKR finns viktig information som påverkar kommunens budgetarbete.

·         350 miljoner extra till skolan under 2021

·         Matchningstjänster med mera utökas med 448 miljoner kronor 2021

·         1,1 miljarder extra under 2021 till vuxenutbildning

·         180 miljoner kronor till kommunala sommarjobb riktat till unga med socioekonomisk svag bakgrund år 2021

Stopp nu! Det är ju tillägg för året som är. Budgetberedning ska ju titta på vad som kan föreslås för 2022 och framåt. Så är det, men då finns det två saker som spelar roll. Tilläggen för 2021 kan möjligen röja en del hinder ur vägen för att det ska gå bra och bättre. Löser man några problem nu, så blir förutsättningarna för 2022 genast bättre. Å andra sidan kan det alltid finnas en risk att tillskott nu leder till åtaganden, mer personal, förändringar i verksamhetens organisation. 2021 får kommunen extra pengar, men hur blir det nästa år?

Annan viktig information från SKR finns i dessa två meningar: ”Löneökningstakten antas från 2021 och framåt ligga nära 2,5 procent. Både konsumentpris- och löneökningstakten spås i år bli något högre än omkringliggande år (2020, 2022).”

I cirkuläret finns information som var och en i budgetberedningen behöver ta del av. Därutöver har alla i beredningen tillgång till kommentarer från det egna partiets riksdagsgrupp. Nästan alla, inte Medborgarpartiet. Och begrundar man riksdagsdebatten i torsdags så vet man att tankarna på centralt håll kan förväntas göra avtryck även på kommunal nivå.

En sista gång tillbaka till den kommande veckan. Efter onsdagens information får samtliga presidier från kommunens alla nämnder i tur och ordning ”samtala” en stund med budgetberedningen. Hur gick det 2020? Hur ser det ut just nu? Vad vill ni tro om de kommande åren? Det är nämndernas beslut som utgör kärnan i denna presentation. En del känner jag till, det har redan blivit tillgängligt i kommunens webbdiarium. Två stora nämnder, barn- och utbildningsnämnden och socialnämnden, har möte först på måndag resp tisdag. Där saknas alltså nämndernas beslut, å andra sidan bjuder förvaltningarnas presentationer mycket information, allt är tillgängligt på kommunens hemsida.

Vad händer efter 23 april? På samma sätt som kommunstyrelsens ordförande får två-tre veckor att fila på kommunledningens förslag, så ska alla andra partier ”jobba med budgeten”.

Det finns en möjlighet att vänta med ett eget, ett avvikande förslag fram till kommunstyrelsens möte 2 juni. Men önskemålet är egentligen, att egna äskanden borde komma fram i tid till budgetberedningens sista möte 11 maj.

Hur som helst, nu är det på riktigt. Det är ju inte bara för stunden som korten ska synas, nej, det handlar ju om budgetförslaget som präglar 2022. Och alla aktiva politiker i kommunen har väl redan noterat 11 september 2022, valdagen.

I onsdags debatterade riksdagen ett betänkande från utbildningsutskottet ”UbU12 : Grundläggande om utbildning”.

Efter ett anförande av ledamoten från Centerpartiet, Niels Paarup-Petersen, var turen kommen till Vänsterpartiets ledamot i utbildningsutskottet, Daniel Riazat.

Daniel Riazat passade på att i avslutningen av sitt anförande anknyta till bl a Niels Paarup-Petersen:

”Det sista jag tänkte prata om, fru talman, handlar också om skolans värdegrund och demokrati. Men jag tänkte föra fram det ur ett annat perspektiv. De föregående talarna har precis som jag pratat om olika ämnen som rör demokrati, värderingar och värdegrund i skolan. Men för att vi på allvar ska kunna ha ett demokratiskt system och en demokratisk skola måste vi också prata om hur skolan styrs i dag.

En demokratiskt styrd skola ska inte ses som en marknad. I en demokratiskt styrd skola ska inte rektorer behandlas som försäljningschefer. I en demokratiskt styrd skola är inte lärare försäljare. I en demokratiskt styrd skola är inte elever kunder. Det menar vi i Vänsterpartiet är grunden om vi ska prata om att ha en demokratisk skola. Skolan ska vara demokratiskt styrd, och skolans grund ska vara demokratisk. Så kan det inte vara så länge vi som världens enda land har ett system där skolan har blivit en marknad, där utbildning har blivit en försäljningsvara och där elever bokstavligen säljs på en marknad.”

Niels Paarup-Petersen begärde replik. I sitt andra inlägg under replikskiftet hänvisade han till Malmö och sade: ”Vi har sett hur kommunala skolor underpresterar och hur man inte gör någonting åt det. Vi har sett vad det gör för dem som bor i de mest utsatta områdena i Malmö och som haft svårast att ta sig fram.” Och vidare: ” För mig är det då mindre viktigt om den som erbjuder det alternativ som ger en bättre möjlighet – som ger elever möjligheter att ta sig fram i livet, som ger dem möjligheterna att komma in på gymnasiet, som ger dem möjligheten till att skapa sig ett eget liv – också tar ut vinst. Detta är för mig mindre väsentligt än att man undviker att de blir bundna till en skola som inte ger dem en framtid – bara för att den är kommunal.”

Daniel Riazat hade en replik kvar: ”Fru talman! I Centerpartiets värld är alla länder förutom Sverige kommunistiska och socialistiska. Varför säger jag då det? Jo, för att vi är världens enda land som har det här skolsystemet. Majoriteten av de borgerliga väljarna är emot det. Majoriteten av vänsterväljarna är emot det. Majoriteten av i princip alla partiers väljare är emot det här systemet.

Ändå fortsätter Niels Paarup-Petersen och Centerpartiet att springa ärenden åt Academedia, Internationella Engelska Skolan och andra skolor som ägs av koncerner vars ägare och ägarstrukturer är så märkliga att de inte ens bör förknippas med skolverksamheter. Eller tycker Niels Paarup-Petersen att det är rimligt att banker, fonder och annat från Qatar, Indien, Brasilien och USA äger svenska skolor? Tycker Niels Paarup-Petersen att det är rimligt att vi har stora koncerner som i dag gör sin vinst på att ha färre behöriga lärare, på att ha sämre skollokaler, på att se till att de elever som kommer till deras skolor kommer från mer resursstarka hem, så att man kan ge dem mindre hjälp, och på att ha sämre utrustning och sämre läromedel i skolan? Är det detta skolsystem vi vill ha? Nej, det är inte det skolsystem Vänsterpartiet vill ha.

Man kan slänga ord som ”valfrihet” lite fritt här och där, men det hjälper inte, för barn är inte mjukglass och barn är inte jeans. De ska inte behandlas som en produkt. Barn är barn. Elever är elever. På en skolmarknad får de inte vara det.

Detta gör också att kommunala skolor försämras och måste arbeta utifrån en logik som utgår från marknadens principer. Så ja, kommunala skolor har också blivit sämre under den här tiden när ni har experimenterat med svensk skola. Jag menar att den kommunala skolan också behöver förändras.

Men grundproblematiken i det här fallet är inte den offentligt ägda skolan. Grundproblematiken är att ni ser på skolan som en marknad.”

Och om nu någon säger att jag återger debatten på icke korrekt sätt, så finns såväl protokollet som inspelningen på riksdagens webb-TV att tillgå.

Reservation i ärende 8:
”Tilläggsanslag mot bakgrund av tillfällig förstärkning av statligt stöd till skolväsendet 2021”

Regeringen har under pågående pandemi lagt fram en mängd förslag för att möta uppkomna krissituationer i samhället. Riksdagen har nästan undantagslöst beviljat samtliga punkter i snart två dussin extrabudgetar och övriga propositioner.

Det gemensamma för dessa anslag har varit:
● Förslagen skrevs fram under stor tidspress.
● Lagstiftaren litade på att mottagaren av bidrag och stöd skulle visa gott omdöme om hur stödet skulle tillföras berörda verksamheter.

Skolmiljarden var just en miljard, samtliga pandemitillägg är nu uppe kring 500 miljarder.

Det har blåst upp en debatt kring missbruk av det statliga stödet på några håll. I det här aktuella ärendet handlar det enligt vår uppfattning dock endast om en missbedömning.

Pressmeddelandet avseende skolmiljarden nämnde två punkter:
● Pengarna ska fördelas proportionellt utifrån antalet barn och unga i åldern 6–19 år i kommunen
● Medlen får användas brett för insatser i hela skolväsendet, det vill säga till exempel inom förskolan, grund- och gymnasieskolan samt vuxenutbildningen.

Den första punkten betyder att Vänersborgs kommun tilldelas 3,96 miljoner.
Den andra punkten säger att vi bestämmer själva hur vi vill använda tillkommande medel ”i hela skolväsendet”.

Kommunstyrelsens ordförandes förslag omfattar förskoleklass, nio grundskoleår och tre gymnasieår. Inte hela förskolan, ingen vuxenutbildning.

Vänsterpartiets yrkande hade sin utgångspunkt i den inledande meningen: ”För att möta den tuffa utmaning som covid-19-pandemin medför …”

Var finns de tuffaste utmaningarna?
● I första hand hos alla studerande som endast har kort tid på sig till examensdag, kort tid att ändå göra sitt bästa fast omständigheterna har ändrat villkoren för undervisningen på avgörande sätt.
● I andra hand studerande som från en dag till en annan tvingades övergå till undervisning på distans och som under mycket långa perioder inte fick återvända till klassrummet och fysiska möten med sina lärare.

Därför drog vi slutsatsen att ”tuffa utmaningar” gällde elever och studerande:

o i årskurs 9 på grundskolan som behöver sina betyg för att kvalificera sig för önskade utbildningsplatser på gymnasieskolans nationella program.
o i årskurs 3 på gymnasieskolan, där somliga kämpar för ”fullständiga betyg” för att kunna söka till en första anställning motsvarande utbildningen, medan andra elever behöver den där sista extra tiondelen i betygssnittet för att ha en chans vid ansökan till högskoleutbildning där många sökande konkurrerar om ett mindre antal platser.
o i vuxenutbildningen där många studerar för att komma till en anställning på en krävande arbetsmarknad, där många gör uppoffringar för att överhuvudtaget kunna studera.

Vårt yrkande prioriterade därför ett anslag till kommunstyrelsen och Kunskapsförbundet. De elever som det statliga extrastödet avsåg fanns i huvudsak där och i mindre utsträckning på grundskolan.

Vi vill tillägga att vår tanke delades av alla ledamöter i Kunskapsförbundets direktion. Vi blev därför mycket förvånade över att det vinnande yrkandet vid omröstningen också fick stöd av ledamöter som tidigare haft en annan ståndpunkt.

Vi reserverar oss till förmån för Stefan Kärvlings och Vänsterpartiets yrkande.

Stefan Kärvling Lutz Rininsland
2021-04-16

Vid kommunfullmäktige igår delades ledamöterna vid en omröstning 16:35 i ett ärende som kunde ha tagit en helt annan väg från första början.

Den 21 december 2020 berättade ett pressmeddelande från regeringskansliet: ”Över en miljard extra till skolan nästa år.” Ett kort meddelande men några viktiga markeringar:

”För att möta den tuffa utmaning som covid-19-pandemin medför förstärks det statliga stödet till skolväsendet med 1 miljard kronor 2021. Syftet är att bidra till goda förutsättningar för kommunerna att kunna säkerställa att alla barn och elever får den utbildning de har rätt till, trots pandemin.”

”Nu har regeringen fattat beslut om Skolverkets regleringsbrev för budgetåret 2021 och gett myndigheten i uppdrag att fördela och betala ut skolmiljarden till alla kommuner under 2021. ”

”Pengarna ska fördelas proportionellt utifrån antalet barn och unga i åldern 6–19 år i kommunen. Medlen får användas brett för insatser i hela skolväsendet, det vill säga till exempel inom förskolan, grund- och gymnasieskolan samt vuxenutbildningen.”

Ordföranden i kommunstyrelsen kan inte veta allt, kan inte behärska samtliga instrument i den kommunala organisationen med så spridda uppdrag. ”Skolan – utbildning – extra pengar – pandemin?”

Miljarden skulle delas ut till kommunerna, antalet 6-19 åringarna i varje kommun skulle vara utgångspunkt för att fördela ”rättvist”. Vänersborgs andel: 3,94 miljoner.

Utbildning – vem bedriver utbildning i Vänersborg? Det gör vi själva, i förskolan och i grundskolan, för alla senast från 6 års ålder och tio år framåt. Sedan finns det tre årskurser där Vänersborg tillsammans med Trollhättan har gett Kunskapsförbundet uppdraget att ordna undervisningen.

En ordförande i en kommunstyrelse som inte kan ha svar på alla frågor har dock obegränsad tillgång till andra som kanske vet svaret. Vad har pandemin haft för konsekvenser? Vilka har berörts, eller rättare sagt, har några berörts mycket mer än andra? Staten kommer inte och släcker elden om det bara brinner lite lagom!

Pressmeddelandet hänvisar till regleringsbrevet, finns det någon handledning där?

”Statens skolverk ska betala ut högst 1 000 000 000 kronor till landets kommuner i syfte att bidra till goda förutsättningar för kommunerna att säkerställa barn och elever den utbildning de har rätt till, trots covid-19-pandemin. Medel ska fördelas proportionellt utifrån antalet barn och unga i åldern 6–19 år i kommunen. Medel ska fördelas under 2021 och ska användas till insatser i kommunal och enskild verksamhet i skolväsendet.”

Ordförandens två frågor går att besvara. De allra flesta elever i grundskolan och även i gymnasieskolans lägre årskurser har upplevt förändringar på grund av pandemin. Ingen tvekan, alla har känt av behovet av att anpassa vardagen.

Men distansundervisningen över så lång tid har mest berört gymnasieskolan. Vuxenutbildningen var än värre, där övergick man helt till att undervisa på distans. Och det andra: Slutbetygen!? Den sista årskursen, året som avslutas med examensbeviset, med biljetten till nästa steg i livet.

För att komma in på gymnasieskolans nationella program ska det helst finnas fullständiga betyg. Har elever drabbats av rubbningen i skolans vardag i så stor utsträckning att det inte blir fullständiga betyg? Ja, säger de som vet.

När arbetsgivare sorterar inkomna jobbansökningar så är det nästan undantagslöst så att ”ej fullständiga betyg från gymnasieskolan” ger en plats längst ner i högen.

Och alla elever i gymnasieskolan som kämpar för den sista tiondelens höjning av betygssnittet för att kunna ha en chans att komma in på den attraktiva högskoleutbildningen? Finns det något som kan ordnas i sista stund med extra stöd, extra timmar, kvällar, lördagar, någon vecka efter skolavslutningen i juni, några kurser på vuxenutbildningen i början av hösten?

Det finns ansvariga skolledare, rektorer, lärare som kunde ha gett rätta svar på kommunstyrelsens ordförandes frågor. Om han hade ställt frågorna!

Hur blev det igår. På kommunens hemsida står idag att det var omröstning och hur det vinnande förslaget ser ut. Det sägs inte att det andra förslaget var precis det jag försöker berätta om.

Värre än så! Kommunstyrelsens ordförande hänvisar till att Trollhättan har fattat ett annat beslut. (Håll i er ordentligt: Trollhättan ”kompenserar” även barnen från åldern 1 till 5 år.) Och vår ordförande säger: Det andra förslaget betyder att ”våra” pengar då även kommer Trollhättans elever till godo. [I Karl-Bertil Jonssons julsaga hör vi den rättvisa pappa Tyko: ”Sagt och sagt! Men är ju mina …”]

Igår på förmiddagen, innan fullmäktiges beslut, kom ett besked från regeringen om ytterligare 350 miljoner, alltså ytterligare 1,3 miljoner till Vänersborg. Signalerna om panik i examensklasserna hade hörts i regeringskansliet!

Men det betydde ingenting i Vänersborg. Här finns en partipiska. Var och en av ledamöterna från S, C och MP hade precis samma syn som kommunstyrelsens ordförande. Fattas bara! Så hade för säkerhets skull även samtliga ledamöter från M, L och KD. Ingen från dessa partier tog del i debatten.

Jag förstår inte. Hade jag inte hört några av dessa ledamöter säga tvärtom när vi senast i Kunskapsförbundets direktion talade om precis dessa extra stödpengar? Det hade jag. Men nu glömde jag bort igen – då satt man ju på en annan stol, där var det ju fritt fram att ha en egen åsikt.