Bort från marknadsskolan

1 maj 1962 – Berlin. Jag hade inte fyllt 21, mitt första år av studier vid Freie Univiersität. Jag deltog för första gången i mitt liv på en 1 maj-demonstration, tillsammans med två miljoner deltagare. Inte för att jag hade vaknat politiskt, inte för att det alltid brukade vara så många som samlades denna högtidsdag. Nej, jag och nog de flesta andra protesterade denna dagen, demonstrerade. Muren hade byggts i Berlin 13 augusti 1961 och vrede och avsky präglade alla tal som hölls.

Själv lämnade jag Berlin 1970 – jag kom direkt till Göteborg och Sverige. Muren är borta sedan 1989, 1 maj-firandet är tämligen måttfullt i Berlin. Även i Sverige, och särskilt i tider som präglas av pandemin..

Men fortfarande är det en särskilt känsla dagarna kring 1 maj. Näven knyts lite extra, tankarna kommer ”vad nu?”, jag vill göra något, förändra, förbättra, rensa ut, skaffa plats för kloka beslut.

Jag tror SKOLAN blir rubriken för nästa projekt. Jag ser i kommunens budgethandlingar att det råder en stor uppgivenhet. Åratals nedskärningar och personalminskningar accepteras. Luften har gått ur. Varken förvaltning eller fack orkar längre säga ifrån – eller också stannar det vid några rader i något dokument som snart ställs in i hyllan bredvid pärmen från 2020, från 2019, från 2018 …

Jag ser att samtliga politiker i Kunskapsförbundet verkar ha en gemensam tro på att det måste gå att skapa bättre villkor för våra gymnasieungdomar och för vuxenstuderande. Men så snart man kommer ”hem” till kommunhuset i Vänersborg eller stadshuset i Trollhättan, så är det glömt.

Var börja? I veckan kom Vänsterpartiets motion kring regeringens vårbudget. Jag gläder mig åt det mesta i den långa texten, och extra mycket över detta avsnitt som jag återger i sin helhet:

7.10 Bort från marknadsskolan
Skolan ska ge alla elever samma möjligheter till en bra utbildning och lägga grunden för ett liv med goda möjligheter att kunna delta och påverka i det demokratiska samhället. En skola för ett modernt och demokratiskt samhälle handlar dock inte bara om att utbilda för arbetslivet – det handlar också om allas rätt till kunskap. Arbetarrörelsen byggde upp en skola för alla på 1900-talet, i strid mot en höger som ville att kunskap skulle vara ett privilegium för några få. I inget annat land var skillnaderna i resultat mellan skolor så små som här.

Nedskärningarna i den offentliga sektorn i början av 1990-talet dränerade den allmänna skolans resurser. Så gjorde också den nästan obegränsade rätten att inrätta fristående skolor – till billigt pris och på kommersiella grunder. Utvecklingen går åt fel håll, då elevers bakgrund spelar en allt större roll i dag. Hur mycket elever lär sig beror allt mer på vilken skola de hamnar i och vilka föräldrar de har. Så behöver det inte vara. Vänsterpartiet vill återupprätta den jämlika och sammanhållna skolan.

När elever med olika bakgrund och livsåskådning möts förbättras inte bara resultaten utan också sammanhållningen. Skolan kan inte avskaffa klassamhället, men jämna ut klasskillnader så att alla barn får en bra start i livet. Därför bör den tillföras mer resurser som fördelas efter behov, så att de barn som behöver stöd kan få det direkt och inte halkar efter. För att kunna kompensera för elevers olika bakgrund och behov måste skolans resurser användas rätt och i tid. För elever i behov av särskilt stöd sätts i dag de största insatserna in först i slutet av grundskolan och i gymnasieskolan, trots att all forskning visar att tidiga insatser ger bäst resultat. Vi vill ändra på detta och se till så att det finns tillräckliga resurser för särskilt stöd redan i förskolan och under de första åren i grundskolan.

En förutsättning för ett riktigt bra skolsystem är att det fokuserar på det viktigaste. Kvaliteten och behoven ska alltid komma i första rummet, inte möjligheten att berika sig på verksamheten. I skola och förskola ska det finnas personal så att varje barn får det stöd hen behöver, något som inte får prioriteras ned för att skapa vinstutdelning till ägarna. För att nå dit behöver skolan avkommersialiseras. Vänsterpartiet anser att skolans mål ska vara att ge eleverna den bästa kunskapen – inte att generera vinst till privata bolag. För en likvärdig utbildning behövs ett slut på vinstintresset inom skolväsendet.

Vänsterpartiet stödde kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet. Vi menade att ett kommunalt driftsansvar för skolverksamheten skulle ses som ett led i en ökad decentralisering och demokratisering av den offentliga sektorn. Vi lyfte dock i samband med reformen en rad farhågor. Vi var bekymrade över att statens kostnader för skolan skulle vältras över på kommunerna och att likvärdigheten mellan skolorna och kommunerna skulle minska. Att kommunerna skulle betrakta skolan som en kommunal verksamhet som alla andra som man gör nedskärningar på när den kommunala ekonomin kärvar. De senaste decennierna kan vi se hur underhållet av lokalerna blivit allt mer eftersatt och hur lärare fått allt fler arbetsuppgifter vilket bidragit till en försämrad arbetsmiljö. För att kunna skapa en likvärdig och bra skola i hela landet behöver staten därför återta huvudmannaskapet för skolan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.