Medlemskommunerna har möjlighet att, utifrån prioriteringar och ekonomiskt utrymme, justera KFV:s medlemsbidrag i anslutning till den årliga budgetdialogen. I den dialog som ligger till grund för ägarrådets bedömning kan även andra faktorer än det totala elevunderlagets utveckling vägas in.

Kommunstyrelsen beslutar, med bakgrund av vad som ovan anges, avslå direktionens för Kunskapsförbundet Väst begäran.

Ärende 21 på kommunstyrelsens lista för onsdag kommande vecka har rubriken ”Målgruppsförändring inom Kunskapsförbundet Väst – nyanlända ungdomar”.

I korthet handlar det om följande: Kunskapsförbundet (KFV) ansvarar sedan 1 januari 2013 för utbildning av gymnasieungdomar och vuxna i Trollhättan OCH Vänersborg. Kommunalförbundet sköter verksamheten, kommunerna betalar – villkoren för detta styrs av förbundsordningen. Där regleras bland annat ”elevvolymer”: Antalet ungdomar 16-18 år i befolkningsunderlaget per den 31 december 2011 styr tilldelningen i budgetramen för verksamheten 2013. När kommunerna enades kring förbundsordningen var det ingen som tycks ha tänkt på vad som sker nu. Varför skulle man? 14-åringar blir 15 året därpå, 15-åringar blir 16 året därpå. Lite in-och utflytning ändrar i grunden inte beräkningsunderlaget.

Om inte det nysvenska ordet ”nyanlända ungdomar” så raskt skulle ha fått så stor betydelse och påverkan.

Nyanlända ungdomar i gymnasieåldern börjar tämligen omgående på ”språkintroduktion” innan inslussning i reguljär utbildning är möjlig och meningsfull.

Antalet elever inskrivna på språkintroduktion växte i Trollhättan från 36 vid ”mätdagen” 2011-12-31 via 67 i juni 2013 till 98 vid senaste ”mätdagen” i slutet på 2013. Motsvarande siffror för Vänersborg är 15 – 28 – 48. Summan för KFV således från 51 via 95 till 146.

Denna utveckling kom snabbt och fortsätter faktiskt i stigande takt (med tanke på bl a asylboendet på Restad Gård i Vänersborg).

Vilka är eleverna? Vilka är behoven? Det är väl framförallt två viktiga skillnader mot genomsnittet blå-gula gymnasieungdomar. Det första är det självklara: avsaknaden av det svenska språket, förutsättningen för nästan allt annat. Det andra: En otrolig iver att vilja tillgodogöra sig chansen till utbildningen.

Men bortsett från dessa två aspekter kan gruppen ”nyanlända” inte ses som EN grupp. Några kommer från pågående utbildningar på gymnasial nivå, några har inte haft möjlighet till skolgång under ett eller två eller tre år med inbördeskrig, några har endast haft ett fåtal år i skolan, andra är närmast analfabeter.

Med andra ord, 146 ungdomar är inte 5 x 30 ungdomar i fem klassrum, det är av nödvändighet en massa olika grupper på en mängd olika nivåer, med krav på välutbildade lärare som förmår att arbeta i grupp och individuellt, att hantera flexibla undervisningssituationer och att bemöta ungdomar som vid sidan om allt annat bär med sig personliga upplevelser som vi knappt kan ana oss till.

KFV:s politiker ställde sig enhälligt bakom beslutet att be ”ägarna”, kommunen Trollhättan och kommunen Vänersborg, att inse att en skrivning i förbundsordningen bär stämpeln ”bäst före” och att en snabb utveckling i omvärlden har gjort en ändring och anpassning till verkligheten nödvändig. ”Utifrån prioriteringar och ekonomiskt utrymme” blir svaret.

Skall vi ställa grupp mot grupp? Skall någon göra avkall på sitt önskemål om en rimlig start inför inträdet i vuxenlivet? Skall vi inrätta väntelistor, be våra ungdomar att ta en kölapp? Trösta våra lärare och förlåta dem när undervisningen inte blir till hälften så bra som den borde vara? Tala om för våra rektorer att det inte är deras fel, för förbundsordningen är överordnad?

Eller har jag fått allt fel? Är det kanske så att lösningen ligger i den andra formuleringen ”kan även andra faktorer … vägas in”. Är det med dessa ord kommunledningen dels säger ”nej” och dels öppnar plånboken för att vi, som vet om utbildningens och bildningens fundamentala betydelse, kan fortsätta att tro att Vänersborg och Trollhättan vill sina invånare väl? Förutsättning för bildning är språket, språkintroduktionen sysslar med de mest grundläggande förutsättningar för unga människors liv.