Miljöpartiet har lämnat in en motion där yrkandet är att beslut om strandskyddsärenden flyttas från byggnadsnämnden till miljö- och hälsoskyddsnämnden.

Jag välkomnar denna motion, det är dags att utvärdera ett beslut som togs för mer än tre år sedan. Då, hösten 2009, hade den nya strandskyddslagen vunnit laga kraft och det var frågan om vilken av de två nämnderna som skulle fatta beslut och vilken som ”endast” skulle ”samrådas” med.

I kommunstyrelsen [2009-11-04, sidan 14 i protokollet] var det en häftig strid när ärendet diskuterades. I kommunfullmäktige [2009-11-18, sida 9 i protokollet] hade tärningen rullat färdigt. Jag förde Vänsterpartiets talan, hade ett avvikande yrkande och en reservation, eftersom mina invändningar inte fick gehör.

Nu skriver Per Sjödahl i den aktuella motionen: ”Byggnadsnämnden har i dagsläget inte tillräckliga resurser för att sköta strandskyddsärenden. För närvarande sker ingen planerad tillsyn och anmälda ärenden har lång handläggningstid”. Han borde veta – han är ledamot i byggnadsnämnden.

Själv är jag bekymrad över den tilltänkta nämndens sätt att klara av frågorna. Jag kan påminna om en ansökan av Bert Karlsson angående strandskyddsdispens ute på Ursand våren 2012. Byggnadsnämnden bad miljö- och hälsoskyddsnämnden att yttra sig, precis som det ska vara. Miljönämnden svarade ”underlaget otillräcklig, ge oss korrekta underlag så kan vi yttra oss”. Byggnadsnämndens ordförande Peter Göthblad (FP) och Miljönämndens ordförande Bengt Holmkvist (M) kom sedan på en kafferast överens att ”det var bra så, man behövde inte invänta nämndens beslut”. Varpå miljönämnden vid sitt nästa möte avskrev ärendet. Det tycktes enligt herrarna räcka att samrådsbehovet var avklarat genom ett yttrande om ”att man inte kunde yttra sig.”

Undrar vad Justieombudsmannens (JO) fyra utsända hittar hos byggnadsnämnden när man under tre dagar, 12 – 14 februari 2013 granskar bl a hanteringen av strandskyddsärenden.