Bromma?

Läser lokaltidningen TTELA: ”Brommas framtid dimmig trots utredning” och ”Flygtrafik från Trollhättan kan gå till Arlanda”.

Det ena är en text från TT, där flygplatsen i Trollhättan/Vänersborg finns med i en mening: ”– Hur säkerställs inrikesflyget och tillgängligheten i hela landet? undrar Åkesson och understryker att det viktigaste är att linjer på orter som Kristianstad, Östersund, Kalmar och andra verkligen får plats och rimliga tider på Arlanda.” [”Åkesson” är Anders Åkesson, Centerpartiets trafikpolitiska talesperson].

Det andra är en artikel av lokalredaktionen, där flygplatschefen Anna Råhnängen och företagaren Svante Andersson, grundare och ägare till det lokala bolaget Västflyg, kommer till tals.

I anslutning till presentationen länkades till själva utredningen på regeringens hemsida: ”Bromma flygplats – underlag för avveckling av drift och verksamhet”.

Utredningen ger inga beslutsförslag, det är viktig att hålla fram. Det är ett underlag för den som vill komma med ett beslutsförslag – och för den som vill bemöta ett förslag om nedläggning av Bromma.

Flygplatsen Trollhättan/Vänersborg nämns på ett antal sidor.

I översikten över ”Beredskapsflygplatser” nämns att Trafikverket i augusti kompletterade listan av föreslagna flygplatser, Trollhättan/Vänersborg samt Växjö och Kristianstad tillkom, nu är det 21 flygplatser förslaget gäller.

På en lista över ”destination Bromma eller Arlanda” redovisas för varje flygplats hur stor andel av flygtrafiken som angör Bromma eller Arlanda. Av samtliga flygplatser är det endast Halmstad, Kristianstad, Trollhättan/Vänersborg och Växjö som till 100 % flyger till Bromma. I samma tablå anges antalet passagerare 2019 från samtliga flygplatser, Trollhättan/Vänersborg hamnar med 36 554 på plats 18.

Det finns alltså fyra flygplatser som inte hade någon del av sin trafik med destination Arlanda. Här ett längre citat från utredningens avsnitt ”Dynamiken i marknaden ökas vid en avveckling”:

En överflyttning av flygtrafiken från Bromma flygplats till Arlanda flygplats innebär förändrade förutsättningar för såväl flygtrafikproduktion som möjligheter för flygbolagen att sälja sina tjänster. … Förutsättningarna förändras vid en överflyttning från Bromma till Arlanda flygplats. Enligt flera bedömare kan denna trafik och dessa destinationer komma att ställas inför större utmaningar. Som jag [utredaren, min anm.] tidigare redovisat kommer näringsliv och organisationer i ökad grad att använda sig av digitala mötesplattformar och affärs-/tjänsteresandet kommer därför att vara mer begränsat än tidigare. Jag bedömer att de destinationer som redan före pandemin hade ett begränsat marknadsunderlag kan komma att möte svårigheter. I den mån trafikupplägget inte håller vid en överflyttning till Arlanda flygplats, kan det komma att innebära försämrad tillgänglighet till dessa destinationer och regioner. Detta problem aktualiseras i huvudsak på grund av den strukturomvandling som turbulensen på marknaden genererar.

Utredningen överlämnades 31 augusti till infrastrukturminister Tomas Eneroth som inom kort ska träffa riksdagens trafikutskott. Utskottets ordförande, Jens Holm, V, sammanfattade sin egen ståndpunkt: ”Lägg ned Bromma flygplats nu.

Varför tar det så mycket tid?

”– Utvecklingen går åt rätt håll i svensk skola.” Visst, Anna Ekström, just i den här frågan må det vara rätt. Men inte sett till helheten, det vet utbildningsministern mycket väl.

Januariavtalet finns inte längre, alla dess låsningar är borta. På något sätt känns det som om S-delen i regeringen inte riktigt vågar komma loss och ordna för en annan tingens ordning. Vågar man inte, räknar man med att valutgången om ett år åter leder till förlamande kompromisser?

2019 var det snubblande nära att Anna Ekström offentligt skulle ha tagit upp frågan om marknadsskolan, men hon påmindes då om avtalet. Nu borde det komma fram, vem eller vad är det är som bromsar?

Hur som helst, idag kom ett besked som var mycket efterlängtad: ”Ämnesbetyg införs på gymnasiet för att bättre spegla elevers kunskaper.

”Betygsutredningen 2018” lämnade sitt betänkande tidigt 2020, remisstiden gick ut i början av december 2020. Över lag instämde remissinstanserna i utredningens förslag. Vänersborgs kommun var också inbjuden att inkomma med en remiss. Utredningen gällde i huvudsak betygssättningen i gymnasieskolan och det skulle inte varit fel att överlåta till Kunskapsförbundet Väst att avge ett svar. Men icke, det blev en enkel A4-sida som barn- och ungdomsförvaltningen med namnteckning av kommunstyrelsens ordförande skickade in.

Själv vet jag om dussintals, nej hundratals gymnasieungdomar som förbannade systemet med kursbetygen. Det minsta lilla felsteg, en kort period av bristande koncentration, hur snabbt som helst kom tiden för betygsättningen för den första kursen i några ämnen. Längre fram i årskurs 2 eller 3 hjälpte det inte med insikten, varje kursbetyg fanns med i slutbetyget och därmed också vid uträkning av ”snittpoängen” inför ansökan till högre utbildning.

Som studievägledare såg jag detta fram till 2008 då jag inte fick fortsätta med dåvarande pensionsregler. Och visst har på senare år andra elever blivit drabbade. Jag tänker framförallt på ungdomar som inte började skolgången i Sverige ”som alla andra”. Som bara hade några år i grundskolan innan övergången till gymnasieskolan. Här var kursbetygssystemet orättvist i mycket hög grad.

Hur fort kommer förändringen att ske? Redan i pressmeddelandet kommer kallduschen: ”När det gäller ämnesbetyg föreslås att de första eleverna som påbörjar sina studier i det nya systemet ska göra det hösten 2025.

Låt oss hoppas att det inte tillkommer nya hinder på vägen. En lagrådsremiss behöver ge grönt ljus för departementet att skriva en proposition. Den kan komma och behandlas under ett valår. Men det kan väl inte finnas hinder i riksdagen att komma till beslut under 2022? Eller … ?

Tre bra frågor

Socialförvaltningen och barn- och utbildningsförvaltningen anser inte att deras budget är i överkant. Tvärtom, år efter år måste det göras förändringar i verksamheten. Förändringar? Rätt ord är nedskärningar. Helst lite smygande, inte plötsligt och inte drastiskt.

Och så händer något som omkullkastar planeringen.

En riksdagsledamot från vår valkrets ställer tre frågor i en interpellation. Det är Ann-Sofi Alm, M, som ber justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, S, att svara – tidpunkten för debatten är torsdagen 9 september klockan 12:00.

Stadsrådet Johansson har på senare tid fått mycket kritik för sitt nonchalanta sätt att vilja vifta bort besvärliga frågor.

På föredömligt sätt ställs inte frågan om vad som görs för att underlätta i Vänersborg, regeringen kan inte detaljstyra sina myndigheter. Men Restad och Vänersborg anförs som exempel. Det saknas uppenbarligen ansvar hos Migrationsverket. Det bör regeringen kunna påtala i ett regleringsbrev för Migrationsverket.

Myndighetens försvar är ju redan känt, vi fick läsa om detta i somras. Där framkom att Migrationsverket pekar på att minskade anslag tvingar fram ett förhållningssätt som föranleder kritiken.

Vi får se om Morgan Johansson kan ge tillfredsställande svar.

Framförhållningen hos Migrationsverket

Interpellation 2020/21:861 av Ann-Sofie Alm (M) till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)

Migrationsverket ger inte kommunerna någon som helst framförhållning vid sina beslut om att stänga boenden och flytta människorna som bor däri till annan ort. Detta har pågått i stor utsträckning sedan den stora flyktingvågen 2015, och det är förvånansvärt att det fortfarande är en sådan bristfällig kommunikation mellan våra olika myndigheter i Sverige.

Vänersborgs kommun, som är en av de orter som har kvar ett stort asyl- och flyktingboende, får med väldigt kort varsel upp till 100 barn att placera i olika skolor och få deras föräldrar att integrera sig i ett nytt samhälle.

Vänersborgs kommun ser en mycket ökad belastning på sin socialförvaltning i form av ökade orosanmälningar, och kommunens kostnader har stigit från 32 miljoner kronor sedan 2016, till förra årets kostnad på 49 miljoner kronor. Den största delen går att koppla till de många människor de fått till kommunen med utomnordiskt ursprung.

Att med oerhört kort varsel få upp till 100 barn och deras familjer som nya invånare i kommunen är naturligtvis ingen lätt uppgift även med tid för planering, inte ens om det skickades med en stor budgetpost för att klara uppdraget.

Det största problemet är kanske inte att barn får bussas runt i kommunerna för att få plats i en klass med tillräckliga lärarresurser där de kan få gå i skola, utan det största problemet är att integrationen av dessa familjer tar än längre tid när de rycks upp med kort varsel från vänner och kontakter för att återigen skapa sig en trygg tillvaro på en ny plats. Hur rimmar detta med att Sverige ska vara en humanitär stormakt? Just nu klingar det ganska falskt.

Mina frågor till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson är därför:

  1. Vilka åtgärder kommer ministern att vidta för att framförhållningen i Migrationsverkets beslut ska bli bättre?
  2. Hur avser ministern att tillse att rätt resurser finns i de kommuner som plötsligt får en stor mängd människor i olika åldrar och med olika bakgrund till sina boenden i kommunen?
  3. Vilka åtgärder kommer ministern att vidta för att försäkra sig om att Migrationsverket kan ge kommunerna bättre framförhållning gällande beslut som påverkar dem?

Tillbaka på plats i socialnämnden

Sommarpausen är förbi, första sammanträdet med kommunfullmäktige först om fyra veckor. Gott om tid att läsa in alla underlag, redan igår bestämde kommunstyrelsen vilka ärenden och vilka beslutsförslag som skulle landa i fullmäktige. Och eftersom kommunstyrelsen inte har något möte under hela september, så bör knappt något ärende tillkomma.

Direktionen i Kunskapsförbundet träffas 14 september, handlingarna skickas ut i slutet på nästa vecka.

Men från och med nu och fram till mandatperiodens slut 2022 har jag ett tredje uppdrag som förtroendevald politiker i kommunen. Åter på plats och i samma roll som 1982, när jag klev in i socialnämnden som ersättare för Vänsterpartiets ledamot.

Ordförande Dan Nyberg riktade varma välkomstord till oss (även Lena Eckerbom Wendel, M, återkom till nämnden efter en paus). Nästan lika glada tilltal som när jag fick lämna socialnämnden i december 2018. Vi får väl se hur vi hanterar varandra. Han är i alla fall socialdemokrat. Men om ”hans” regering den 20 september lägger en höstbudget på riksdagens bord, som fördjupar än mer en alldeles för stor och för hela samhället skadlig ojämlikhet, då lär vi inte finnas på samma sida i tunga beslutsärenden.

Sådana fanns inte vid dagens digitala nämndsmöte. Låt mig då säga, att jag inte känner till sekretessbelagda individärenden, här väljer nämnden att pandemi-begränsa antalet deltagare på plats i kommunhuset till vad som behövs för att besluten skall gälla.

Nej, idag var det mest information:

  • Månadsuppföljningen juni-juli 2021 – Nyckeltal för verksamheten – bra för nämnden ”att hänga med och förstå”
  • Information om sommaren 2021 – hur har verksamheten klarat av att ha kompetent personal på alla enheter
  • Förvaltningens arbete under pandemin – utförlig information för tiden från april 2020 till augusti 2021
  • Information om organisationsförändring – en åttonde verksamhetschef tillkommer – ”Kvalité och utveckling”

Det känns alltid bra att komma väl förberedd till ett nämndsmöte. Direktionsmöten i Kunskapsförbundet delar jag med Stefan Kärvling. Båda strävar vi efter att redan innan mötet har ”läst på” utöver utskickade underlag. Och så kan jag nu intyga att det också gäller för det andra av mina tre uppdrag – Ida Hildingsson för talan som ledamot för partiet i socialnämnden.

Denna gång hade vi spetsat in oss på frågor som skulle komma upp i sammanhanget med punkten ”Information om projekt All-in”. Och just den punkten utgick, skall tas upp vid septemberträffen.

Vi lyckades dock klargöra och få gehör för vår oro att utvecklingen kring arbetsmarknadsfrågor är mer än bara stor. Förvaltningschefen Karin Hallberg och nämndens ordförande uttryckte omgående förståelse och under hösten skall nämnden få möjlighet att ägna tid att begrunda vad som egentligen är på gång. Utveckling är ju fel ord, vi bevittnar avvecklingen av Arbetsförmedlingen som befinner sig i fritt fall.

Tillbaka på plats i socialnämnden, det kändes rätt.

Rätt eller fel? Men konsekvent!

Det normala är att riksdagen fullt ut återupptar sitt arbete i mitten av september. Så också i år, även om vissa utskott tjuvstartar och några interpellationsdebatter äger rum. ”Riksmötets öppnande” sker tisdagen 14 september. En knapp vecka senare, måndag 20 september, överlämnar finansminister Magdalena Andersson regeringens budgetproposition.

2019 och 2020 var propositionen ett resultat av förhandlingar mellan fyra partier, dels S och MP som tillsammans utgör regeringen, dels C och L som hade gjort upp med regeringen i januariavtalet 2019. Budgetpropositionen å ena sidan, fyra separata stora budgetmotioner någon vecka senare från de andra fyra partierna KD, M, SD och V.

Januariavtalet finns inte längre. Regeringen förhandlade under sommaruppehållet inte med något annat parti. Budgetpropositionen 20 september är resultatet av regeringens arbete, är resultatet av samtal mellan S och MP. Sex andra partier lägger fram var sin egen budgetmotion.

I två steg avgör sedan riksdagen vad som ska gälla 2022. Först kommer ett betänkande från finansutskottet med förslag hur ramarna skall se ut, hur mycket som skall ställas till förfogande inom tjugofem olika anslagsområden. Därefter avgörs efter förarbete i riksdagens olika utskott hur dessa ramanslag skall finfördelas på alla politikområden, myndigheter och verksamheter som finansieras av staten.

Så långt ser allt ut ”efter plan”. Men ändå inte!

L har helt hoppat av från januariavtalet och tagit steget över till grupperingen M, SD och KD.

C har hoppat av från januariavtalet och förklarat sig vara ett självständigt oppositionsparti med avsikt att bilda den stora breda mitten. Och C har meddelat att man kan stödja regeringen om tre villkor beaktas: ”en reform av LAS, att äganderätten för skogen stärks och en reform av strandskyddet”.

Och sedan kom ett tillägg från Annie Lööf ”allt under förutsättning att regeringen INTE budgetförhandlar med Vänsterpartiet”. Vilket statsminister Stefan Löfven accepterade.

Vänsterpartiet reagerade – även denna gång. Senast ledde det till att riksdagen uttalade sitt misstroende mot Löfven. Som kort därefter ändå återkom som statsminister.

Visserligen får vi avvakta Vänsterpartiets budgetmotion till någon gång i början av oktober, men nu vet vi, vet Stefan Löfven och Magdalena Andersson, vet även Annie Lööf vad som i huvudsak är innehållet i motionen.

På Vänsterpartiets hemsida finns en länk som dels leder till Nooshi Dadgostars och Ulla Anderssons debattartikel i DN, dels till närmare motivering till partiets olika punkter.

Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson kommenterade direkt på Twitter: ”Påståendet från V om ”samtalsförbud” stämmer inte. Regeringen får prata, och förhandla med vem eller vilka partier regeringen vill. C är i opposition och kommer driva vår politik i riksdagen. Men om regeringen vill ha C:s stöd för en budget kan den inte vara förhandlad med V.

Det kommenterades omgående: ”Du får göra precis vad du vill. Så länge du gör som jag vill.

Senare under fredagen ändrade Centerpartiet sig ordentligt. ”Centerpartiet, som menar att januariavtalet inte längre gäller om regeringen skulle förhandla med Vänsterpartiet, bemöter på fredagen utspelet i en skriftlig kommentar från partiets ekonomisk-politiske talesperson Emil Källström: ”Centerpartiet kommer lägga en egen budget med förslag för fler jobb, klimat, vård och landsbygd och rösta på den. När det gäller Vänsterpartiets önskemål på regeringen får det bemötas av regeringen, i det har vi inga kommentarer.”

Är det så svårt att handla rätt?

Bränder i hela världen – överallt kämpar man för att få stopp på förödelsen.

Det brinner inte i Afghanistan – men snart är det ingen längre som kan stoppa frammarschen av talibanernas terrorvälde. Flykten från hela landet till huvudstaden Kabul, flykten ut från Afghanistan är ett faktum.

I Sverige finns tusentals unga afghaner som hotades av utvisningen från Sverige tillbaka till Afghanistan. Gymnasielagen öppnade en möjlighet att kanske, kanske undkomma utvisningsbeslutet. Pandemin bidrog till att villkoren för att kunna vara kvar i Sverige blev än svårare att leva upp till.

Nu har situationen i Afghanistan tvingat Migrationsverket att erkänna att utvisningar inte kan verkställas. Ungdomarna är kvar, finns i Sverige. Och ändå inte! Det behövs ett uppehållstillstånd för att kunna leva ”normalt” i Sverige. Mycket av det som svenska medborgare tar för givet undanhålls den som inte har uppehållstillstånd.

Allt detta vet våra politiker och därför fanns vid riksdagens beslut strax innan sommarpausen åtminstone så mycket förståelse kvar, så att den då beslutade utlänningslagen faktiskt skrev in en liten lucka som kan göra det möjligt att ett uppehållstillstånd kan beviljas.

Uppenbarligen är nu också socialdemokraterna som åttonde och sista parti beredda att vilja hjälpa ett mindre antal tolkar som arbetade för den svenska militärstyrkan under åren den fanns på plats i Afghanistan.

Här i Sverige finns unga afghaner som har gått i svenska skolor, har lärt sig svenska och ett yrke, har varit här i sju, åtta år, och som inte vill återvända och som inte kan utvisas. Sverige har investerat, har bekostat utbildningen, bostaden, uppehället under alla år – men vill inte ge ungdomarna en chans att leva som vi andra gör.

En mycket bättre beskrivning av denna absurda situation framkommer i en artikel i Aftonbladet som undertecknades av bl a Pierre Schori, tidigare FN-ambassadör och minister för asyl- och migrationsfrågor.

Och för egen del lär jag mig mycket för att kunna greppa utvecklingen i detta kaos genom att jag följer Vänsterpartiets Christina Höj Larsen på Facebook.

En avskyvärd tävlan

I tidningen GP får en Filip Haugland (KD), kandidat till Sveriges riksdag 2022, en hel debattsida med rubriken ”Sverige behöver en asylpaus – omedelbart”.

Ingressen lyder: ”Tills Sverige fått sina migrationsrelaterade problem under kontroll kan vi inte ödsla tid och pengar på att ta hit individer som hotar vår frihet, jämlikhet och trygghet.

Men Filip Haugland kan också se att det kan finnas passande undantag – ingen kullerbytta alls menar han: ”Innan så sker så måste dock de 15-20 afghanska tolkar som bistod det svenska militära truppbidraget beviljas asyl i Sverige.”

Då är han i gott sällskap med Maria Malmer Stenergard, M, som i riksdagen strax innan sommarpausen stred för att den nya utlänningslagen skulle skrivas så restriktiv som det överhuvudtag gick att göra. Hennes måltavla där i debatten var migrationsminister Morgan Johansson, S, som egentligen också ville ”sätta stopp till det mesta”, men plötsligt såg sig angripen för att vilja öppna Sverige på vid gavel.

Och så seglar frågan om afghanska tolkar upp till följd av att talibanerna har fått fritt fram i Afghanistan. ”Orimligt att hjälpa alla som jobbat för Sverige”.

Så är bilden nu – valrörelsen kommer i gång och det gäller att positionera sig rätt, hur blåser väljarvinden?

Så var det också 2013, året innan regeringen Reinfeldt, M, förlorade i riksdagsvalet 2014.

Socialdemokraterna lämnade in motionen 2013/14:Sf366 ”Uppehållstillstånd för afghanska tolkar”. Poängen var att S ansåg att regeringen M inte gjorde vad som självklart behövde göras.

Då fanns också en gemensam reservation i socialförsäkringsutskottets betänkande ”Migration och asylpolitik”, undertecknad av ledamöter från S och V. Jag ser att ledamoten från Vänsterpartiet, Christina Höj Larsen, inte ändrade sin hållning från 2013 till 2021.

Nu är det 2021 – M samlar poäng för sitt engagemang för en mycket liten grupp skyddsbehövande, all heder. Och S vill samla poäng för att visa att man visst inte öppnar Sverige, inte alls, inte på några villkor.

Punkt 9 – nu äntligen?

Januariavtalet finns inte längre. Vågar man hoppas att socialdemokratin tolkar läget rätt?

”Den enskildes valfrihet är en central del av den svenska välfärdsmodellen.” Så inleddes punkt 9 i januariavtalet. Texten fortsatte: ”Därför behövs en mångfald av aktörer och goda villkor för enskilt drivna verksamheter inom välfärden som underlättar den enskildes aktiva val. Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden. Höga kvalitetskrav ska vara styrande.”

Det kan väl inte vara en fel gissning att andra än S ville föra in denna punkt i avtalet. Om S invände och ville förhindra att dessa tuffa formuleringar kom med som en av 73 punkter, det vet vi inte heller. Fram tills nu har S i vart fall alltid accepterat texten, inte motarbetat.

Och nu? Sätter man streck? Kommer man i valrörelsen hävda att detta var fel, var nonsens, var raka motsatsen till det som S egentligen står för?

Jag är nyfiken på hur socialdemokraternas kommunikationsavdelning bemästrar uppgiften att förklara. Men under tiden håller jag mig till vad andra hade att säga om punkt 9, om vinster i välfärden och än mer konkret, om marknadsskolan.

I oktober 2020 intervjuades Jonas Sjöstedt: ”Jag slutar inte i vår rörelse”. Här finns förre partiledarens tankar kring vinster i välfärden. Han säger också: ”Det är ett hårdnande samhällsklimat med väldigt tydliga klassklyftor som vi ser, inte minst i skolan där det är så otroligt olika förutsättningar. Det är en stor sorg det som hänt med skolan, numera marknadsskolan. Det fyller mig med oro. Den förda politiken har förstört mycket, men bara en annan politik kan ändra på det.

Nooshi Dadgostars första budgetmotion som partiledare kom i våras med anledning av regeringens ekonomiska vårproposition 2021. Avsnitt 7.10 på sida 24 har rubriken ”Bort från marknadsskolan”, här markeras tydligt en helt annan uppfattning. Men Vänsterpartiet har långt tidigare uppmärksammat utvecklingen. I kommittémotionen ”Systemfelen i den svenska skolan” finns flera yrkanden som samtliga avslogs av en majoritet i riksdagen. Under den gångna mandatperioden undertecknade Vänsterpartiets talesperson i utbildningsfrågor Daniel Riazat som förste namn kommittémotionen ”Skolans finansieringsmodell”.

Egentligen handlar det inte bara eller inte ens i första hand om ”vinster i välfärden” eller om ”vinstuttaget”. Vänsterpartiets gamla paroll ”Bort med vinst i välfärden” var en huvudparoll i tidigare valkampanjer. S och MP hade också starka synpunkter men anslöt inte när det väl gällde. Och i punkt 9 i januariavtalet skrev båda under meningen: ”Regeringen kommer inte att driva eller arbeta vidare med förslag om vinstförbud eller andra förslag med syftet att införa vinstbegränsningar för privata aktörer i välfärden.

Det handlar i grunden om att kapitalstarka friskolekoncerner undergräver de kommunala skolornas förutsättningar att behålla kvalitet i undervisningen. Mängder av debattinlägg berättar och bekräftar att utvecklingen skenar, läsår efter läsår blir klyftan större. Varje gång kommunerna beslutar om tillägg för att förhindra detta så går en ständigt växande del av räddningspengarna till friskolorna. Här länkar till några debattinlägg som alla är inne på att beskriva bilden – här bara tre inlägg, det finns dussintals och det kommer bara fler och fler, intresset för frågan har spridit sig.

Marknadsskolan är inte bara ett system, utan en kultur

Avskaffa marknadsskolan och rädda läraryrket

Skolan undervisar grupper – inte individer

Men det finns också de som fortfarande inte förstår eller som låtsas om att de inte förstår. Om Ulf Kristersson berättade en ledare i Hallandsposten. Där avslutas texten med: ”Det räcker nu, Ulf Kristersson. Gör din hemläxa och läs på. Det handlar om framtiden för både våra barn och Sverige. Marknadsskolan har kommit till vägs ände.

Får man säga ”regering och riksdag” i vårt kommunfullmäktige?

I oktober 2014 inledde jag kommunfullmäktiges första sammanträde efter valdagen som ålderspresident och tjänstgörande ordförande, i december tillträdde Lars-Göran Ljunggren som ordförande.

I oktober 2018 inledde jag kommunfullmäktiges första sammanträde efter valdagen som ålderspresident och tjänstgörande ordförande, i december tillträdde Annalena Levin som ordförande.

Med Lars-Göran Ljunggren hade jag vid flertal tillfällen häftiga ordväxlingar, dock inte under tiden då han satt ordförande i fullmäktige. Det var när Ljunggren var kommunstyrelsens ordförande.

I fullmäktige är det nog sällan häftigt, fullmäktige är offentligt och debatterna äger rum i allmänhetens närvaro. Men det finns något som jag har svårt att finna mig i – nuvarande ordförande passar på att tillrättavisa mig när jag i något anförande hänvisar till regeringens och/eller riksdagens behandling av frågor som för oss ”här hemma” är av avgörande betydelse.

Nu är vi i Vänersborg, nu är det våra ärenden vi ska fatta beslut om …” Så eller med liknande ord blir jag avbruten. Nåja, felet ligger nog hos mig. När jag förbereder mig så stannar jag i regel inte vid inläsningen av utskickade handlingar. ”Hur hamnade vi här, varför blev det så här?” Igen och igen ser jag att statliga och regionala beslut direkt inverkar på utrymmet av det heliga ”kommunala självstyret”. Då kan en sådan hänvisning slinka med när jag skriver ner mina stolpar för ett inlägg i debatten.

Jag tänkte på det idag när jag läste ett pressmeddelande efter gårdagens regeringssammanträde: ”Nyinrättad delegation skall ge statligt bidrag till kommuner för ekonomi i balans”. Nej, inget för Vänersborg, bidraget avser kommuner med ”särskilt svag ekonomi”. Och då menas kommuner som två år i rad haft ett negativt balanskravsresultat. Vänersborg har positiva resultat, mer än så, otroligt höga siffror nu i senaste bokslutet och sannolikt också när 2021 summeras. Hur då? Statliga tillägg som kompensation för förluster och minskade skatteintäkter till följd av pandemin utdelades generöst. En ansenlig del tillfördes i Vänersborg inte till verksamheten, alltså skolan, kulturen och omsorgen, utan lades in i ”resultatet”. Vilket i sin tur innebär att behovet att ta nya lån för att täcka investeringar minskades.

Men jag tänkte ännu mer på dessa påminnelser av sorten ”tänk nu på, här pratar vi om Vänersborg” när jag läste ett inlägg från SKR:s ekonomistab. Sveriges kommuner och regioner företräder oss kommuner och i den rollen uppmanar förbundet regeringen och riksdagen igen och igen att tänka om och att göra rätt. Rapporten ”Hur ger statsbidragen bäst effekt?” omfattar endast några få sidor, men här handlar det nästan om obligatorisk läsning för alla som vill tränga in i nämndernas handlingar.

I barn- och utbildningsnämnden och i socialnämnden uppstår inte sällan en situation, där nämndens ledamöter, ”politiken”, inte förstår förvaltningen. Det finns ju pengar att söka? det finns ju bidrag? varför lägger förvaltningen förslag på fortsatta kostnadsbegränsningar? Har man inte sett, inte velat se?

Även om jag tror mig i grunden ha känt till mycket av det rapporten räknar upp, så är den lilla skriften ett värdefullt dokument för den som vill ”gå för fullt” när efter sommarpausen denna mandatperiods sista år börjar. Vilket jag har för avsikt att göra, nu även i socialnämnden, där jag efter tre års paus nu åter är på plats.

Punkt 18 – vad sjutton gäller nu?

Januariavtalets punkt 18 hade rubriken Arbetsförmedlingen reformeras i grunden. Från början fanns en sista mening ”Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021!” Denna sista mening omgavs dock av en parentes – och senare blev det klarlagt att 2021 nog kunde bli 2022.

Januariavtalet är borta och gäller inte längre. Var och en av de fyra partierna som skrev under avtalet i januari 2019 hänvisade till vissa punkter i avtalet som ”det där, det var vi som fick genom detta”.

Punkt 18 stavas Martin Ådahl, C. När januariavtalet föll, vidhöll Centerpartiet tre punkter som något som inte kan rubbas på något sätt, något som är förutsättning för att överhuvudtaget föra meningsfulla samtal.

  • Arbetsrätten moderniseras (punkt 20)
  • Göra det möjligt att leva och bo på landsbygden [strandskyddet] (punkt 23)
  • Värna och stärk den privata äganderätten till skogen (punkt 26)

Punkt 18 är borta. Punkt 18 har varit föremål för ett flertal interpellationsdebatter i riksdagen där Ali Esbati, V, ställde frågor till arbetsmarknadsministern Eva Nordmark, S. Vid en av de första debatterna skrev jag till Ali Esbati: ”snälla, måste ändå säga att jag tyckte synd om henne, hon vet ju att du har rätt, hon vet ju att du vet att du har rätt.

Vid senare debatter märktes att Eva Nordmark förbereddes bättre inför debatterna. Fast det fanns alltid en underton som tillhörde hela truppen socialdemokrater i regeringen: ”När man sluter ett avtal så ger man och så får man – det är kompromissens innebörd.”

Punkt 18 finns inte längre. Punkt 18 står inte på Centerpartiets minimilista. Så vad gäller nu?

För visst fortsätter reformeringen. Själv har jag vid tre tillfällen fört interpellationsdebatter med kommunstyrelsens ordförande, Benny Augustsson, S. Med bakgrund av att Vänersborg och Fyrbodal tillhör områden där försöksverksamheten KROM (Kundval Rustning och Matchning) infördes i stället för det som tidigare fanns, STOM (Stöd och matchning till arbetssökande).

Benny Augustsson uttryckte alltid återhållsam försiktighet när han kommenterade KROM. Jag vet inte vad han anser idag, om han har förväntningar att KROM ska fortsätta, att reformeringen skall begränsas, avbrytas, ta andra vägar. Jag vet inte heller om kommunledningen har grepp om hur det ser ut med arbetslösheten i vår kommun, i vårt område, i vår region. Hur långtidsarbetslösheten utvecklas. Jag borde ställa frågan.

För någon vecka sedan lämnade myndigheten Arbetsförmedlingen en rapport till arbetsmarknadsdepartementet: ”Kundval Rusta och Matcha – Uppföljning och lärdomar efter ett år med en ny matchningstjänst”.

Citat ur sammanfattningen: ”Den här rapporten syftar till att följa upp hur KROM har fungerat under det första året tjänsten funnits. Uppföljningen är helt och hållet kvantitativ och bygger på statistik som hämtats från Arbetsförmedlingens egna register. Rapporten delas in i tre huvudsakliga delar. I den första delen beskrivs de statistiska profileringar som görs för att bedöma om en arbetssökande är lämplig för tjänsten eller inte; i den andra delen beskrivs handläggningen av ärenden och beslutsfattandet ute i verksamheten; i den avslutande delen redovisas hur det gått för de sökande som påbörjat tjänsten under första året.

På sida 37 studsar jag över ett diagram där ”Trollhättan” [området där även Vänersborg finns med] ligger lägst bland alla sju försöksområden med KROM – staplarna redovisar ”påbörjat arbete/studier” och ”varit i arbete/studier i minst 4 månader”.

Hela rapporten ger intrycket att författarna letade efter tecken på framgång för KROM-konceptet, men att man inte lyckades. Och visst, även här är en hänvisning till pandemin på sin plats.

Alldeles i slutet fyra meningar som jag vill återge i sin helhet: ”Slutligen vill vi poängtera att det finns flera viktiga frågor som inte besvarats i den här rapporten. Ett exempel på en sådan obesvarad fråga är vad som händer med de arbetssökande som inte fått ett beslut om att delta i KROM, eller med de sökande som är kvar i tjänsten efter anvisningstidens slut. Ett annat exempel på en fråga som ännu saknar svar är om expansionen till mindre orter i glesbygd senare under 2021 faller väl ut, eller om leverantörerna avstår från att etablera sig i dessa områden. Dessa och andra frågor finns det anledning att återvända till i senare uppföljningar och utvärderingar.