Tidiga semesterdagar med anledning av klassträffen i Stuttgart, 53 år efter att ”vi” tagit studenten. Passade också på att vara några dagar i München. Därifrån bevittnade jag på distans kommunfullmäktiges budgetsammanträde den 12 juni. Ett antal mail informerade mig löpande, men plötsligt kom bara frågetecken. ”Fattar ingenting, återremiss?! Det kan inte vara sant!” Det var inte min reaktion, nej, det var mina partivänner som gav uttryck för något som upplevdes som overkligt.

För min del var det, om nu inte mitt minne sviker mig, det första budgetsammanträde jag missade sedan jag kom in i fullmäktige 1982.

Nu har det gått tre veckor sedan dess och jag tror mig ha bilden rätt klar över vad som egentligen hände, när hela ärendet med beslutet om Mål- och resursplanen 2014 återremitterades. Det här är mina slutsatser, jag kan ha fel på någon punkt men jag vet vad jag vill säga och varför jag skriver som jag gör.

Budgetprocessen började som alltid tidigt, budgetberedningen samlades regelbundet från februari och framåt.  Vid tidpunkten för ”ramsättningen” för det fortsatta arbetet deltog ledamöterna från S och C inte i någon omröstning, ledamöterna från MP inte i slutomröstningen. Vänsterpartiets förslag fälldes av kommunledningen med rösterna från M, FP och KD.

Socialdemokraterna fortsatte sedan under hela våren att konsekvent tiga, enda beskedet blev att man skulle lägga ett budgetförslag den 28 maj i kommunstyrelsen. C bröt sin överenskommelse med S om ”total tystnad” vid ett tillfälle: I barn- och ungdomsnämnden blev det bifall till ett förslag om väsentliga förstärkningar för förskolan och grundskolan. Där var MP också med på noterna och partiet deltog även i övrigt i nämndernas budgetarbete.

Således fanns innan den 28 maj två synliga ”linjer” – Gunnar Lidell (M) och hans följeslagare från M, FP och KD å ena sidan med fortsatta nedskärningar, Vänsterpartiet å andra sidan med motsatta avsikter och förslag om förstärkningar på områden utbildning och omsorg.

Den 28 maj kom fyra olika förslag. Gunnar Lidell lämnade ett nytt förslag, Vänsterpartiet beskrev sina avsikter tydligt och bifogade nu också konkreta uppgifter om belopp. Miljöpartiet hade sitt förslag och S och C kom nu med sitt gemensamma förslag.

Den 28 maj var kommunstyrelsen samlad för att ”bereda” ärendet och lämna beslutsförslag till kommunfullmäktige. Det normala är att man samtalar med varandra, att man väger olika förslag och att man kommer fram till lösningar som bärs av grupperingar som har för avsikt att i kommunfullmäktige samla en majoritet av rösterna.

Så var det inte den 28 maj 2013 i Vänersborg. Fem förslag, ett gammalt och fyra nya fanns på bordet. Miljöpartiet sökte samtal och fick av Socialdemokraterna veta att S hade lagt sitt förslag och det var det som gällde, basta. Vänsterpartiet hade räknat med att S och C visste att deras förslag riskerade att fällas i kommunfullmäktige och att S och C därför ville samtala med andra partier. DET FÖREKOM INGA SAMTAL. Beredningen bestod av ett konstaterande att det fanns ”fyra plus ett” förslag och så gick man till omröstning.

Några dagar innan den 28 maj hade kommunfullmäktiges ordförande Anders Forsström inbjudit samtliga partiers gruppledare till ett samtal. Forsstöm påminde om ärendets behandling och underströk hur viktigt det är att yrkanden måste ha varit föremål för beredning. Jag vågar nog påstå att redan den kvällen kom det fram att hans tolkning av kommunallagens paragrafer inte delades av alla. Men är man ordförande så är man.

På kommunfullmäktiges bord fanns enligt reglerna endast ett förslag, kommunstyrelsens förslag som hade fått stöd av M, FP och KD. Vänsterpartiet lade sitt förslag på nytt, S och C gjorde samma sak, Miljöpartiet kom med ett modifierat förslag, Välfärdspartiet lade fram sitt eget förslag och slutligen fanns även ett förslag från Sverigedemokraternas ledamot. Dock inte nog med det, även Gunnar Lidell kom under kvällens lopp återigen med ett nytt förslag.

Det fanns fortfarande tankar att kunna samla en majoritet av rösterna för endera sidan, fortsatt nedskärning eller offensiva budgetförstärkningar för att förenkla bilden.

Men nu hade Anders Forsström redan målat in sig i ett hörn. Han förklarade att förslagen från SD och VFP inte kunnat ställas under proposition eftersom dessa inte varit föremål för beredning. Observera nu: Vad menas med beredning? Att man jämför, väger, begrundar, kompromissar, skriver sig samman? Då är det rätt, SD- och VFP-tankarna kunde inte beredas för dessa partier kan inte lägga förslag på bordet i kommunstyrelsen. Men fanns det någon beredning av de andra förslagen? I formell mening, ja – i verkligheten nej. Min uppfattning är att en skicklig ordförande borde haft förmåga att lösa den knuten. Men icke! Och då fick det hela ha sin gång: Om inte SD och inte VFP, så inte heller MP med sina ändringsförslag – och därmed inte heller Gunnar Lidell, med sitt sista försök att undvika samma nederlag som hans gruppering råkade ut för ett år tidigare.

Därmed blev det en återremiss. Det som förvånar är nog att reaktionen i media och allmänheten inte blev så stor som man kunde förmoda. Är man van, är man avtrubbad?

Det verkar som om somliga inte hade fått nog ändå. Marie Dahlin för S och Bo Carlsson för C kom med ett angrep på Miljöpartiet i form av en kort debattartikel i lokaltidningen TTELA. Angrepp är bästa försvaret! Det tog lång tid men nu verkar Socialdemokraterna i Vänersborg ha insett att törnrosaperioden måste komma till ett avslut. Menar man allvar med att tycka att Gunnar Lidell inte kan leda kommunen framåt, ja då måste man väl samla en majoritet som vill annat. Var det då så klokt att först bryskt avfärda MP och sedan försöka smussla vidare Svarte Petter?

Och slutligen stolligheten att överklaga lagligheten i kommunfullmäktiges beslut att återremittera budgetärendet. Förvaltningsrätten skall besluta vad? Hur tänker Marie Dahlin? Det får jag fundera vidare över!