Läser i TTELA en debattartikel med rubriken ”Kunskapsförbundet redan ett fiasko?” Förvånas inte mycket över att Morgan Larsson väljer sina formuleringar med omsorg, men förbryllas däremot över bristande vilja att hantera fakta korrekt.

Själv är jag ersättare i Kunskapsförbundets direktion för Vänsterpartiet Vänersborg, ersättare för partikollegan James Bucci. Morgan Larssons Välfärdspartiet representeras av Bengt Rydholm, som är ersättare för Marika Isetorp från Miljöpartiet i Vänersborg. Välfärdspartiet fanns på plats vid samtliga möten med undantag för sammanträdet 2 maj när direktionen kom till sitt beslut.

Bildandet av Kunskapsförbundet Väst var länge en omstridd fråga och vid ett tillfälle avbröts samtalen med Trollhättan. I de flesta partier fanns varnande röster och motstånd mot tanken att ingå i ett förbund. Det blev en lång process och en tämligen öppen process som utmynnande i att det blev majoritetsbeslut i båda kommunfullmäktigeförsamlingarna.

Från första sammanträdet i januari förstärktes bilden att direktionen stod inför en serie stora beslut. Liknande beslut skulle varje kommun behövt ta var för sig. Syftet med förbundet var att förändringarna skulle begränsas genom vissa fördelar som ett resultat av sammanslagningen. Från januari och under hela våren fanns i direktionen en växande förhoppning att ägarkommunerna Trollhättan och Vänersborg skulle visa insikt att det var bättre att välja utveckling och avveckling i kombination istället för avveckling rakt över. Direktionen hade ställt sig bakom ett förslag med denna inriktning.

Kommunalråden i Vänersborg och kommunalråden i Trollhättan sade unisont NEJ. Det är min bestämda uppfattning att Gunnar Lidell (M) och Marie Dahlin (S) i Vänersborg har handlat kortsiktigt. Kommunfullmäktiges avsikt vid bildandet av förbundet var att utveckla kvalitén i den gymnasiala utbildningen. Förbundet skulle behövt få två-tre år för att utveckla skolornas arbete samtidigt som förbundet skulle finna former för att hålla sig inom ramen av beviljade anslag. Kommunalråden sade Nej. Man överlät till andra, till direktionen och dess ledning, att hålla i yxan.

Nu har dock förbundet hittat en modell som är klart bättre än det Morgan Larsson målar upp. Fortfarande gör det dock ont och drabbar i ett övergångsskede personal och elever. Det blir tufft ett tag framöver. Men det borde kunna växa fram något som i längden visar sig inte bara livskraftigt utan också något som ger resultat. Det finns ju ingen som önskar att våra ungdomar skall få en dålig utbildning, vi är väl eniga om att vi vill åstadkomma en skola som ger våra skolungdomar de bästa förutsättningar inför vuxenlivet.

Vi som bryr oss och brottas med frågorna har inte mycket förståelse för krypskytte och vulgära påhopp. Men ingen ska dömas ut efter ett misstag. Morgan Larsson borde söka ett samtal med Bengt Rydholm, han borde förkovra sig med att gå genom underlaget och därefter bestämma sig mot vem han vill avfyra sina giftpilar.