I tidningen GP får en Filip Haugland (KD), kandidat till Sveriges riksdag 2022, en hel debattsida med rubriken ”Sverige behöver en asylpaus – omedelbart”.

Ingressen lyder: ”Tills Sverige fått sina migrationsrelaterade problem under kontroll kan vi inte ödsla tid och pengar på att ta hit individer som hotar vår frihet, jämlikhet och trygghet.”

Men Filip Haugland kan också se att det kan finnas passande undantag – ingen kullerbytta alls menar han: ”Innan så sker så måste dock de 15-20 afghanska tolkar som bistod det svenska militära truppbidraget beviljas asyl i Sverige.”

Då är han i gott sällskap med Maria Malmer Stenergard, M, som i riksdagen strax innan sommarpausen stred för att den nya utlänningslagen skulle skrivas så restriktiv som det överhuvudtag gick att göra. Hennes måltavla där i debatten var migrationsminister Morgan Johansson, S, som egentligen också ville ”sätta stopp till det mesta”, men plötsligt såg sig angripen för att vilja öppna Sverige på vid gavel.

Och så seglar frågan om afghanska tolkar upp till följd av att talibanerna har fått fritt fram i Afghanistan. ”Orimligt att hjälpa alla som jobbat för Sverige”.

Så är bilden nu – valrörelsen kommer i gång och det gäller att positionera sig rätt, hur blåser väljarvinden?

Så var det också 2013, året innan regeringen Reinfeldt, M, förlorade i riksdagsvalet 2014.

Socialdemokraterna lämnade in motionen 2013/14:Sf366 ”Uppehållstillstånd för afghanska tolkar”. Poängen var att S ansåg att regeringen M inte gjorde vad som självklart behövde göras.

Då fanns också en gemensam reservation i socialförsäkringsutskottets betänkande ”Migration och asylpolitik”, undertecknad av ledamöter från S och V. Jag ser att ledamoten från Vänsterpartiet, Christina Höj Larsen, inte ändrade sin hållning från 2013 till 2021.

Nu är det 2021 – M samlar poäng för sitt engagemang för en mycket liten grupp skyddsbehövande, all heder. Och S vill samla poäng för att visa att man visst inte öppnar Sverige, inte alls, inte på några villkor.