I oktober 2014 inledde jag kommunfullmäktiges första sammanträde efter valdagen som ålderspresident och tjänstgörande ordförande, i december tillträdde Lars-Göran Ljunggren som ordförande.

I oktober 2018 inledde jag kommunfullmäktiges första sammanträde efter valdagen som ålderspresident och tjänstgörande ordförande, i december tillträdde Annalena Levin som ordförande.

Med Lars-Göran Ljunggren hade jag vid flertal tillfällen häftiga ordväxlingar, dock inte under tiden då han satt ordförande i fullmäktige. Det var när Ljunggren var kommunstyrelsens ordförande.

I fullmäktige är det nog sällan häftigt, fullmäktige är offentligt och debatterna äger rum i allmänhetens närvaro. Men det finns något som jag har svårt att finna mig i – nuvarande ordförande passar på att tillrättavisa mig när jag i något anförande hänvisar till regeringens och/eller riksdagens behandling av frågor som för oss ”här hemma” är av avgörande betydelse.

”Nu är vi i Vänersborg, nu är det våra ärenden vi ska fatta beslut om …” Så eller med liknande ord blir jag avbruten. Nåja, felet ligger nog hos mig. När jag förbereder mig så stannar jag i regel inte vid inläsningen av utskickade handlingar. ”Hur hamnade vi här, varför blev det så här?” Igen och igen ser jag att statliga och regionala beslut direkt inverkar på utrymmet av det heliga ”kommunala självstyret”. Då kan en sådan hänvisning slinka med när jag skriver ner mina stolpar för ett inlägg i debatten.

Jag tänkte på det idag när jag läste ett pressmeddelande efter gårdagens regeringssammanträde: ”Nyinrättad delegation skall ge statligt bidrag till kommuner för ekonomi i balans”. Nej, inget för Vänersborg, bidraget avser kommuner med ”särskilt svag ekonomi”. Och då menas kommuner som två år i rad haft ett negativt balanskravsresultat. Vänersborg har positiva resultat, mer än så, otroligt höga siffror nu i senaste bokslutet och sannolikt också när 2021 summeras. Hur då? Statliga tillägg som kompensation för förluster och minskade skatteintäkter till följd av pandemin utdelades generöst. En ansenlig del tillfördes i Vänersborg inte till verksamheten, alltså skolan, kulturen och omsorgen, utan lades in i ”resultatet”. Vilket i sin tur innebär att behovet att ta nya lån för att täcka investeringar minskades.

Men jag tänkte ännu mer på dessa påminnelser av sorten ”tänk nu på, här pratar vi om Vänersborg” när jag läste ett inlägg från SKR:s ekonomistab. Sveriges kommuner och regioner företräder oss kommuner och i den rollen uppmanar förbundet regeringen och riksdagen igen och igen att tänka om och att göra rätt. Rapporten ”Hur ger statsbidragen bäst effekt?” omfattar endast några få sidor, men här handlar det nästan om obligatorisk läsning för alla som vill tränga in i nämndernas handlingar.

I barn- och utbildningsnämnden och i socialnämnden uppstår inte sällan en situation, där nämndens ledamöter, ”politiken”, inte förstår förvaltningen. Det finns ju pengar att söka? det finns ju bidrag? varför lägger förvaltningen förslag på fortsatta kostnadsbegränsningar? Har man inte sett, inte velat se?

Även om jag tror mig i grunden ha känt till mycket av det rapporten räknar upp, så är den lilla skriften ett värdefullt dokument för den som vill ”gå för fullt” när efter sommarpausen denna mandatperiods sista år börjar. Vilket jag har för avsikt att göra, nu även i socialnämnden, där jag efter tre års paus nu åter är på plats.