Ordet är sammansatt – språk och plikt, språkplikt.

Jag kom till Sverige för 50 år sedan, i juli 1970. I bagaget en akademisk examen från Berlin, tyska som modersmål, engelskan på topp efter nästan ett år i England och hela två år på College i North Carolina.

Jag skrev in mig direkt i steg 2 och parallellt i steg 4 på Kursverksamheten Göteborgs kursutbud i svenska. En termin, inte mer än så. Jag visste vad det gällde. Alla nya vänner och bekanta som ville träna sin tyska med mig eller visa upp sin engelska fick höra: Tala svenska med mig!

Det gällde språk, jag kände inte till ordet språkplikt, skulle knappt heller uppfattat vad som kunde menas med språkplikt.

Sedan november 2014 har vi nya medlemmar i vår familj, två vuxna först men nu också barnen, födda i Sverige. Pappan är från Damaskus, mamman från Aleppo. Ordet språkplikt behövde vi inte förklara, ordet fanns inte för dem. Det som fanns var ”nej, det går inte”” eller ”tyvärr inte”, i bästa fall var budskapet ”vänta”.  Så var det, först framåt slutet av 2015, först när beslutet om beviljat uppehållstillstånd utfärdades, först då öppnades dörren till Komvux, äntligen tidpunkten att sätta sig på skolbänken och läsa sfi, svenska för invandrare.

I januari 2019 undertecknade fyra partier en sakpolitiskt överenskommelse. Punkt 40 där har rubriken ”Nyanlända ska snabbare in på arbetsmarknaden”. Och sista meningen i en längre text lyder: ”Inför språkplikt för den som söker asyl eller uppbär försörjningsstöd (Tilläggsdirektiv till utredningen Framtidens socialtjänst som levererar sitt betänkande i juni 2020. Proposition våren 2021)”

Nu verkar det som att utredningen om språkplikt tog en annan väg. Strax innan årsskiftet 2019 kom ett PM från Socialdepartementet ”Språkplikt – Deltagande i grundutbildning i svenska för rätt till försörjningsstöd”. En promemoria föregår en proposition. Departementet anmoder andra myndigheter och inbjuder andra, t ex kommuner, att svara på en remiss. Vänersborgs kommun tillhör de som tillskrevs, Sölvesborg är en annan kommun som också bjöds in att lämna synpunkter. Alla yttranden måste inkomma senast 27 mars, Vänersborgs socialnämnd yttrar sig dagen innan vid sitt sammanträde.

Inledningsvis beskrev jag min ingång till ”att vilja lära sig svenska när man har kommit till Sverige”. Jag mötte öppna dörrar från dag ett. Motsatsen var det i anslutning till vågen av människor som lyckades komma till Sverige för att söka asyl här. Men uppenbarligen finns problem, jag är inte okunnig om dessa. Sedan är det nog så att alla problem inte behövt uppkomma. Det har skett mycket som hindrar en snabb och lyckad integration. Eller uttryckt på annat sätt, för få gjorde tillräckligt för att integrationen skulle fungera bättre.

Socialnämnden har på sitt bord ett underlag som utredaren Per Ekman har skrivit. Under alla mina år i socialnämnden har jag alltid sett fram emot dessa texter. Dels för att texterna är så väl formulerade, Vänersborg kan känna sig stolt över att kunna lägga fram så välskrivna utredningar. Men också av det skälet att det alltid fanns något som jag inte själv hade ”kommit på”, någon invändning, någon nödvändig anmärkning som spetsade till kommunens yttrande om bifall, om instämmandet eller avvisandet, beroende på vad frågan gällde. Läs och njut av underlaget.

På regeringens hemsida samlas alla inkomna remissvar, just nu är det en preliminär lista, efter den 27 mars en fullständig sådan. Om remissvaren ger regeringen det som behövs för att gå vidare, så kommer riksdagen under hösten 2020 att få ta ställning till en proposition. Senast då kommer kanske också jag att få lära mig varför det ansågs nödvändigt att sätta igång så mycket  för ”språkplikten”. Jag  inbillade mig att alla ville lära sig det nya språket, bara att några få hade det hur lätt som helst, medan andra behövde mängder av uppmuntran och stöd för att tillgodogöra sig adekvat utbildning.