På fullmäktiges sammanträde igår var jag i talarstolen vid 3 punkter av totalt 23 på föredragningslistan. Visst, det blev längre inlägg från min sida. Så har det alltid varit sedan jag kom med i fullmäktige. Vill jag ha sagt någonting, så tvekar jag inte utan går fram och gör det.

Min partikamrat Stefan Kärvling är snabbare på tangentbordet, han bloggade redan tidigt idag och sammanfattade hela mötet. På Facebook-sidan ”Vänersborgare” ser jag några kommentarer som gör att jag vill förklara med vilket syfte jag hade skrivit min motion.

För mig gällde det bara frågan om öppenhet, insyn och delaktighet. Jag såg förändringen som kom för något år sedan. Tidigare visste man vilka beslutsförslag som skulle läggas fram för avgörande i nämnden. Sedan blev det så att allmänheten endast i efterhand fick veta vad som hade beslutats.

Men det gick snett med motionen. Någon i kommunledningen måste ha sagt någonting som gjorde att underlaget gled i väg. Det finns synpunkter som talar mot min motion, andra som i hög grad talar för mitt yrkande. Men allt hamnade nu på den ena sidan, hela underlaget hade ett enda syfte, att motivera avslag, alltså ett nej till min motion.

Det blev tvärtom, Stefan Kärvling berättar hur det gick till när fullmäktige utan votering avgjorde: Bifall till motionen.

Jag blev inte överraskad, egentligen bara lite bedrövad.

Någon månad innan jag fick lämna kommunstyrelsen skrev jag en motion med rubriken: Vilken roll har ledamöterna i kommunstyrelsen? Jag avslutade en längre text med mitt yrkande: ”att kommunstyrelsen funderar över ledamöternas roll hur det kan möjliggöras att våra politiker får utrymme för det politiska samtalet”.

Jag vill tro att om motionen, den som bifölls igår, i ett tidigt skede skulle varit föremål för ett kortare samtal bland våra ledande politiker, alltså dessa femton som har uppdrag i kommunstyrelsen, då skulle det ha varit sannolikt att den omstridda motionen inte skulle glidit fel. Svart? eller vitt? Varken eller, både och. Efter en sådan tidig avstämning kunde motionen vänts och vridits av personalen på kommunkansliet, ett yttrande kunde ha tagits fram som eventuellt hade slutat med två alternativa beslutsförslag.

I fullmäktige skulle sedan några tala för, några emot motionen. Alla med vetskap om att den som förlorar vid en eventuell omröstning inte behövde ta illa vid sig, någon gång vinner man, någon gång förlorar man.

Nu blev det istället åter så dumt att tjugo ledamöter i kommunledningens tre partier fick se sig ”besegrade”.

Varför kan det inte bli bättre i vår kommun? Den andra motionen jag nämnde här, den om det politiska samtalet i kommunstyrelsen, skulle ha behandlats för länge sedan. Regelverket säger ”inom 12 månader efter den inlämnades”. Än har jag inte hört något.

Det är mycket annat som i högsta grad har med detta att göra som också låtit vänta på sig. Revisorerna överlämnade i oktober rapporten ”Granskning av kommunstyrelsens ärendeberedningsprocess”. Missivskrivelsens sista mening: ”Vi önskar svar från kommunstyrelsen senast 2019-12-23”.

Jag har läst rapporten flera gånger. Endera dagen borde väl kommunstyrelsen behandla rapporten och berätta hur styrelsen vill förhålla sig till revisorernas ”rekommendationer”. Här skulle jag vilja se att mina tankar från motionen om ”politikernas roll” beaktas. Tyvärr avser nämligen revisorernas granskning mest en prövning om det formella regelverket har tillbörligt präglat ärendeberedningen.

Jag finner mig för det mesta i att regelverk måste accepteras. Men samtidigt hävdar jag att politik behöver mer, behöver samtalet, behöver utbytet av tankar. Och att detta sker i tid, innan ett ärende glider iväg och hamnar snett. Som det gjorde denna gång.

Men visst, lite glad blev jag, känns bra varje gång mina motioner får bifall.