Förra veckan gjorde jag några anteckningar och skissade på en interpellationsfråga till ordföranden i socialnämnden, Tove af Geijerstam. Idag måndag berörs frågan i en artikel i den lokala tidningen TTELA. Där talas i och för sig endast om Trollhättan men självfallet gäller beskedet från socialstyrelsen också Vänersborg.

Fakta: Socialnämnden beslutade i maj att avge: ”Remissyttrande över Socialstyrelsens förslag till föreskrifter och allmänna råd om ansvaret för personer med demenssjukdom och bemanning i särskilda boenden.” Nämnden ställde sig bakom förvaltningens skrivelse. Två viktiga meningar behöver citeras extra: ”Många kommuner brottas idag med stora ekonomiska problem. För Vänersborgs kommun med 515 platser i särskilda boenden, varav 112 bebos av personer med demensdiagnos, uppskattas merkostnaden till ca 21 Mkr årligen.

Egentligen tror jag knappast socialstyrelsen hann läsa alla inkomna remissvar innan man gick till tryckeriet med manuskriptet för det avgörande Meddelandeblad 8/2012Nya föreskrifter och allmänna råd om ansvaret för personer med demenssjukdom och bemanning i särskilda boenden.

Nu vet vi vad som gäller. I slutet på Meddelandebladet tar socialstyrelsen ställning till den omstridda frågan om ökade kostnader: ”För många kommuner kommer de nya reglerna att innebära ökade kostnader. Till största delen beror det på att kommunerna idag inte har en bemanning som motsvarar de äldres behov. Detta betyder att om en verksamhet i dag inte lever upp till dagens krav att tillgodose den enskildes behov av insatser enligt SoL så kommer det att medföra ökade kostnader för att åtgärda bristerna. Hur stora kostnaderna blir beror på bristernas storlek.

Vad tycker jag själv om föreskrifterna? Jag accepterar och välkomnar anvisningarna. Vem ska stå för kostnaderna? Jag inser att vi befinner oss i en rävsax. Partierna som på riksplan har drivit fram nya regler om bemanningskrav är inte partierna som idag sitter i regeringen. Allianspartierna i riksdagen är kritiska mot det beslutet som gav socialstyrelsen förutsättningar för dessa föreskrifter och allmänna råd.

Så bollen studsar tillbaka till den kommunala planhalvan, i alla fall under en tid framöver. Och därför är det inte meningsfullt att diskutera frågan i den slutna kretsen av socialnämndsledamöter. Nej, det är kommunstyrelsen och i sista hand kommunfullmäktige som i öppna sammanträden debatterar och beslutar om fördelningen av resurserna. Det är ledamöterna i kommunfullmäktige som behöver läsa och höra vem som säger vad i frågan om vår äldrevård och omsorgen för människor som har drabbats av demens.

Det behövs en interpellation.