Bevistade måndag kväll ett möte mellan ledamöter från barn- och ungdomsnämnden och föräldrar och personal från Norra skolan. Det var Föräldrarådet vid Norra skolan som hade inbjudit.

Om en vecka förväntas nämnden komma till ett förslag som skall överlämnas till kommunfullmäktige. Strukturutredningen är alltså nu inne i ett slutskede.

När det gäller Norra skolan så fanns i utgångsläget en broschyr där skolan omnämndes två gånger: I det ena alternativet skulle Norra skolan läggas ner, i det andra alternativet skulle Norra skolan också läggas ner.

På måndag finns Norra skolan åter med i beslutsförslagen: I det ena alternativet behålls Norra skolan som den är, i det andra alternativet skall Norra skolan ”byggas ut”.

Det ställdes många kloka frågor under kvällen, det lämnades också några bra svar. Men de centrala frågorna hänger kvar: ”Hur går det till när den politiska processen vandrar från pol till pol? Vad är det för underlag ni har när ni fattar beslut? Kräver ni att få underlag av sådan art och kvalité att ni med gott samvete kan komma till ett avgörande?”

Det roliga var att man kunde ”identifiera” vem som ställde vilken fråga i detta sammanhang. Eller rättare sagt, när frågorna ställdes så infann sig omedelbart minnesbilden av det ena eller det andra avsnittet i föräldrarådets inlaga. För Norra skolans föräldrar hade lämnat in en skrift på cirka tjugo sidor där man redovisade ett gediget arbete, en uppriktig och ärlig vilja att möta utmaningen som låg i ”medborgardialogen”.

Norra skolan rustar för fest, skolan blir kvar. Men mycket var nära att helt gå sönder. Lyssnar man så hör man att föräldrarna har skakats om ordentligt, det kommer att ta tid och mycket god vilja att återkomma till ett läge där förtroendet för politiken är hyfsat normal igen. Det krävs arbete och bevis på att ”politiken” förmår att leva upp till de anspråk på förväntad kvalitetsnivå som medborgarna anser sig ha rätt att kunna kräva.

Lyssnar man så hör man att personalen upplever att avståndet mellan ”ledningsfunktionerna” i kommunhuset och ”jobbarna på fältet” känns förödande långt. Man anser sig kunna sitt jobb utan att få den verkliga uppskattningen som ett fullgott arbete borde föra med sig. Det är inte lovord man är ute efter utan man önskar få respekt för sitt kunnande, man önskar i praktiken få större inflytande på verksamheten, man vill helt enkelt bli delaktig i frågor som så omedelbart berör det egna arbetet.

Starten på medborgardialogen upplevs som ett slag i ansikte. Nu vid upploppet formuleras förväntningar: Erkänn att vi kan och vill. Vi känner till demokratins regelverk och vet att formellt ligger många beslut hos nämnden. Men gör som vi gör, i vårt samspel med den lokala skolledningen och med vår rektor, lyssna, lär, respektera, involvera. Skolans inre liv måste få kunna leva, det ska kännas att det finns ett pulserande liv. Tomma strukturer klapprar ihåligt. Det handlar om så mycket mer än bara om frågan ”vilka” skollokaler.

Förresten, jag upplevde en kväll med Norra skolan och jag tvekar inte när jag säger att jag tror att samma lärdom kan dras efter en kväll i någon av skolorna i Dalsland eller varför inte i Mulltorp.

Jag instämmer i föräldrarådets hälsning till ledamöterna: LYCKA TILL!