Två propositioner lämnades från regeringen till riksdagen strax innan sommarpausen. Utskottsbehandlingen sker i september och besluten fattas i oktober.

[Här bara om en av dessa, den andra propositionen 2018/19:134 ”Förbättrat grundskydd för pensionärer” återkommer jag till senare.]

2018/19:133 ”En riktålder för höjda pensioner och följsamhet till ett längre liv” har flitigt debatterats i media. I själva verket långt innan propositionen trycktes, vilket kan förklaras med att pensionsfrågor diskuteras, formas och paketeras i den så kallade pensionsgruppen utanför riksdagsarbetet. I gruppen enas S med de fyra borgerliga partierna, MP hänger på.

Därför inkom det bara två motioner innan stoppdatum, den ena från Vänsterpartiet, den andra från SD. Jag har med intresse läst båda och ser att det finns en rad invändningar som jag kan ställa mig bakom. Dessa synpunkter har också varit frekventa i media och förekom ofta i insändare och debattartiklar.

Här några viktiga avsnitt ur Vänsterpartiets motion 2018/19:3124 som inleds med beslutsförslaget: ”Riksdagen avslår proposition 2018/19:133 En riktålder för höjda pensioner och följsamhet till ett längre liv.”

”Vänsterpartiet motsätter sig förslaget om att höja pensionsåldern. Förslaget måste ses i ljuset av att många redan i dag inte klarar att arbeta till dagens pensionsålder. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte har valt att börja med att göra ändamålsenliga satsningar i arbetslivet i stället.”

”Förslaget om höjd pensionsålder motiveras med att vi lever längre och klarar av att arbeta längre. Det är en delvis missvisande bild. Medellivslängden skiljer sig kraftigt mellan olika grupper i samhället och klyftorna i arbetslivet ökar. Bland korttidsutbildade kvinnor förväntas medellivslängden t.o.m. förkortas och bland korttidsutbildade män förväntas den stå stilla. Och för dem som klarar av att arbeta några år extra blir effekterna ändå små.”

”Det är orealistiskt att fokusera på höjd pensionsålder. Det finns för stora delar av arbetskraften inte förutsättningar att arbeta så långt upp i åldrarna. Tendensen är i dag tvärtom att arbetslivet blir allt tuffare och att fler väljer att gå i pension tidigare, trots att det ekonomiskt är mycket ogynnsamt. ”

Riksdagen öppnar 10 september, tisdag 17 september bereder socialförsäkrings-utskottet propositionen och följdmotionerna. Debatt och beslut sedan onsdag 16 oktober.

Således gott om tid för att komma med synpunkter i insändare och med inlägg i olika sociala medier. Vänsterpartiets motion uttalar också: ”Besluten bör i sedvanlig ordning fattas i riksdagen.” Pensionsgruppens förhandlingar bakom lyckta dörrar är ju en styggelse som borde avslutas snarast.

Visserligen erbjuder Vänsterpartiets riksdagsgrupp god handledning med genomarbetade texter i motioner, yrkanden, reservationer och oftast även i anföranden i kammaren. Vill man själv yttra sig i en komplex fråga är det ändå bäst att läsa på.

Jag ser alldeles i slutet av riksdagens snabbprotokoll från i onsdags följande rader: ”Kammaren biföll talmannens förslag till motionstiden för prop. 2018/19:133 och 134 skulle förlängas till och med tisdagen den 18 juni.”

Samma dag kom ett pressmeddelande från Vänsterpartiets vice ordförande Nooshi Dadgostar: ”Vänsterpartiet säger nej till höjd pensionsålder”.

Inget att säga emot, så långt i sin ordning. Pensionsdebatten förs dock ”vid sidan om” riksdagen, i pensionsgruppen, som lägger fram förslag som anses vara förankrade.

Vem utgör pensionsgruppen? ”Pensionsgruppen är en blocköverskridande arbetsgrupp som består av företrädare för de partier som står bakom pensionsöverenskommelsen om ett reformerat pensionssystem som träffades i januari 1994. Pensionsgruppens uppgift är att värna pensionsöverenskommelsen och att vårda pensionsreformen och dess grundläggande principer. Pensionsgruppen ska samråda om frågor som gäller pensionsreformen och vid behov ta initiativ till justeringar i pensionssystemet.” 

Vänsterpartiets grunduppfattning i pensionsfrågor hindrade partiet 1994 att ansluta sig till pensionsgruppen. SD fanns inte i riksdagen 1994. Det var en överenskommelse mellan de fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna. MP kom med först 2014, trots häftiga protester från allianspartierna.

Nu finns pensionsgruppens tankar i två propositioner och därmed är frågorna på riksdagens bord.

”Vänsterpartiet säger nej” brukar vi få höra. ”Vänsterpartiet säger alltid nej!”

Så är det inte. Partiet säger inte nej utan att peka ut alternativa vägar och lägga fram andra konkreta förslag. Det är det arbetet som vår riksdagsgrupp nu arbetar med fram till början av midsommarveckan.

Och här de två propositioner det gäller:

”En riktålder för höjda pensioner och följsamhet till ett längre liv”

”Förbättrat grundskydd för pensionärer”

Under hösten 2019 blir det klart vilka besked riksdagen kommer att ge.