Ställa upp för partiet?

Tillfälle för eftertanke. På onsdag kväll tar jag tåget till Dals-Ed. Tillsammans med min syriske vän, som jag träffade första gången i november 2014, och som nu råkar bo och arbeta just i Dals-Ed, ska vi lyssna på Jonas Sjöstedt. Vänsterpartiets ordförande har fem kvällsträffar ”ute på landet” kvar på sin lista, Dals-Ed står överst.

Jonas Sjöstedt avgår i maj som ordförande. Sedan han valdes 2012 har han växt med uppgiften. Förtroendet för Jonas Sjöstedt är stort, även utanför partiet.

Själv träffade jag Jonas Sjöstedt redan på hans tid som elev på gymnasieskolan i Vänersborg, där jag som syo-konsulent blev mycket involverad i hans beslut att ”hoppa av” innan tredje och sista årskursen. Det var tidigt på åttiotalet. Jag minns att jag kände mig helt ”införstådd” med att han avslutade i förtid, i motsats till många andra vägledningssamtal, där jag lade kraft på att ”hålla kvar” eleverna.

Nooshi Dadgostar från Göteborg och Stockholm kommer att väljas som efterträdare. Under sina sex år i riksdagen har vi ute i landet kunnat följa henne i det parlamentariska arbetet. Men det finns också många vittnesmål om hennes insatser innan hon blev aktuell som kandidat på valbar plats. Även inom partiledningen har Nooshi Dadgostar framträtt på ett sätt som gör att partiets medlemmar kan lita på henne.

Och tillit är för mig mycket viktigt. När jag i kommunfullmäktige och i andra sammanhang i den kommunala politiken företräder Vänsterpartiet, känner jag sambandet ”med den goda saken”. Det gör det så mycket lättare att förbereda ett anförande, att skriva en motion, att markera mot kommunledningen med en reservation när så behövs.

Jag undrar förstås hur det ser ut för andra. Och mest undrar jag hur det ser ut i det partiet som i Vänersborg på kort tid har vuxit från två mandat 2010 och fyra mandat 2014 till nuvarande nio mandat.

Jag ser att alla nya ledamöter kommer med egna motioner – det kan gälla hundrastgårdar, fler parkbänkar och fler papperskorgar på offentliga platser. När fullmäktige debatterar ”heta ämnen”, är det än så länge SD-veteraner som för partiets talan i Vänersborg, med samma ordval år efter år: ”Det var ju det vi varnade för, det var ju det vi har sagt hela tiden.”

Och jag undrar hur det ser ut med tilliten till deras partiledning? Vad känner ledamöterna, vad känner SD:s väljare egentligen?

Jimmie Åkesson tar en sväng ner till Turkiet. Från flygplanet kommer ett meddelande på Instagram, partiledarens glada leende och texten: ”… mot nya äventyr – stay tuned”. Vid taggtråden på gränsen mellan Turkiet och Grekland delar han ut ett flygblad med beskedet ”inte till Sverige”. Till vem? Till människor på flykt, bort från bombningar i Idlib, bort från Syrien som haft  krig i tio ändlösa år, bort från det ena efter det andra tillfälliga tältlägret, till människor som inte har något fotfäste någonstans, inte mat för dagen, inte mer än det de bär på kroppen, förtvivlade vuxna, desperata barn.

En flygtur, dit och tillbaka, ett litet äventyr, i fläckfri vit jacka, partisymbolen på bröstet, leendet på vägen dit, showandet inför kameran vid flyget hem.

Hur mår ledamöterna från SD här hemma i Vänersborg? Jag sitter alldeles intill. Jag undrar. Vårt nästa möte är 18 mars.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.