På sätt och vis är det mesta sig likt.

Under den ”Allmänna motionstiden”, september/oktober, kan riksdagens ledamöter skriva motioner om ”vad som helst”. 2018 blev det totalt 2940 motioner. Men 2018 gällde andra förutsättningar. ”Normalt” är att alla i början av en ny mandatperiod vet vilken regering som kommer att leda landet under fyra år framöver. Därför är det i regel få ”tunga” motioner från regeringspartiernas ledamöter. Det finns ju andra vägar att gå för dessa partier. Nej, det är i huvudsak ett verktyg för partierna i opposition att göra sig hörda.

Men nu visste man först i januari 2019 att det är S och MP som ännu en gång utgör en minoritetsregering. Är detta av betydelse för motionsbehandlingen som riksdagen just nu ägnar all sin kraft åt?

Svaret är ja, det blir extra intressant läsning av alla texter som kommer från utskotten till riksdagens kammare. Vid debatten kring dessa utskottsbetänkanden behöver man också ”lyssna mellan raderna”. Varför?

Motionerna från S, skrivna under hösten och innan det blev klart att Stefan Löfven skulle klara sig genom nålsögat, de uttrycker ju ”riktiga” S-ståndpunkter. När nu motionernas yrkanden prövas under våren, då försvinner en del. Förklaringen ges i form av standardformuleringar som dyker upp i betänkande efter betänkande:

• ”I den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Center-partiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna från januari anges i punkt …”
• ”I regeringsförklaringen den 21 januari 2019 anges bl.a. att …”

Här tonas sådana motionsyrkanden ner som S inte fick gehör för vid förhandlingen. Detta gäller för motioner från alla fyra partier som ingick överenskommelsen, alla motioner får nu anpassas till vad som står i dokumentet med 73 punkter. Sägs där något annat, så är det bäddat för ett avslag på motionens yrkande.

Oppositionens motioner får samma behandling som alltid. Med hänvisning till ”gällande bestämmelser, pågående beredning och vidtagna åtgärder” föreslår utskottens majoritet avslag på ”samtliga motionsyrkanden”.

Besluten i riksdagens kammare följer i regel alltid förslagen som kommer från utskotten. Debatt och omröstning gäller alltså utskottets huvudförslag kontra reservationer som enskilda ledamöter eller flera ledamöter från olika partier tillsammans står för. Det går undan som på ett löpande band.

Men visst finns det undantag från regeln. Det sades i anslutning till att den sakpolitiska överenskommelsen undertecknades: Annat, som inte nämns bland dessa 73 punkter, är partierna fria att föra förhandlingar om med andra.

Så visst förekommer det fortfarande enstaka reservationer från ”S, MP och V” och mera frekvent från ”M, C, KD och L” samt allehanda varianter som ”C, KD och V” eller ”M och SD”.

Däremot är det ytterst sällsynt att det i något utskott blir en majoritet för ett förslag som ingen trodde skulle få gehör. Då får man titta efter i riksdagens protokoll vilka partier som står bakom det vinnande förslaget, vem det är som bäddade för överraskningen.

Här det senaste exemplet, från riksdagens omröstning i onsdags, det gällde betänkandet om Gymnasieskolan:

Utskottets förslag i korthet 

Riksdagen tillkännager för regeringen att regeringen ska låta utreda inrättandet av en ny tvåårig yrkesskola på gymnasial nivå som är en del av det ordinarie utbildningssystemet. Riksdagen avslår motionsyrkanden om att återinföra de tvååriga praktiska gymnasieprogrammen, en ökad satsning på branschskolor och samverkan mellan utbildningsanordnare och arbetsmarknaden. Jämför reservation 6 (S, V, MP), 7 (SD), 8 (M), 9 (SD) och 10 (C).

Omröstningen i kammaren?

Resultatet: Punkt 5 (Tvåårig yrkesskola på gymnasial nivå)

1. utskottet
2. reservation 6 (S, V, MP)

Votering: 189 för utskottet – 128 för reservation 6 – 32 frånvarande

Kammaren biföll utskottets förslag.

Partivis fördelning av rösterna: För utskottet: 62 M, 62 SD, 28 C, 21 KD, 15 L, 1 MP För res. 6: 89 S, 26 V, 13 MP Frånvarande: 11 S, 8 M, 3 C, 2 V, 1 KD, 4 L, 2 MP, 1 – Pernilla Stålhammar (MP) anmälde att hon avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.

Jag återkommer till betänkandet ”Gymnasieskolan” och till betänkandet ”Vuxenutbildning”.