Det var en gång för någon tid sedan: Sverige hade ingen regering och det ville sig inte bli någon heller. Övergångsregeringen fanns ju kvar – och i fall något skulle hända så skulle övergångsregeringen se till att inget allvarligt fick hända. Och så pekade alla på riksdagshuset: Där fanns valda representanter och där minsann var det full fart.

Sent omsider blev det en riktig regering, med två partier och fyra ben att stå på. Allt är reglerat, det finns ett avtal. I avtalet står vad alla vill. När avtalet var klart, sade alla samma sak, var och en för sig: Det där, det är det vi ville och fick genom! Men det finns också annat, gör man ett avtal, så måste man också ge.

Nu hankar regeringen sig fram. Det stora partiets bästa gamla vänner håller nu lagom avstånd, försöker hitta nya vägar att umgås med varandra. Lagom kritik, lagom fortsatt stöd. Tidigare så självklara överföringar från fackets konto till partiets konto stryps.

Det har kommit en förteckning när regeringen vill komma till skott med vad. Många av januariavtalets 73 punkter finns dock inte med, inte än på länge. Överhuvudtaget känns det som om Rosenbad har strukit ordet ”entusiasm”, borta, finns inte.

Och hur är det med ”full fart” i riksdagen? Det mesta tyder på att man också där letar efter en karta för att orientera sig i nya tider. Är man för, är man emot? Är man opposition, eller inte?

Man har inte ändrat på rutinerna. I kammaren samlas vissa dagar en handfull ledamöter för att inför tomma bänkar debattera något utskottsbetänkande, ett av alla som i strid ström förs till ett avgörande. Klockan 16:00 ringer det – riksdagens kammare fylls, 349 ledamöter är kallade till en snabb beslutsomgång. Gruppledarna ses vifta febrilt, somliga med tummen upp, andra med tummen ner, och sedan finns några som kretsar med handflatan över huvudet – allt är signaler till de egna partikamraterna att trycka grönt, eller rött eller gult.

Här ett exempel: Idag på eftermiddag debatteras som nummer 12 i raden av 13 utskottsbetänkanden: Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2018/19:MJU5 ”Cirkulär ekonomi”. Underrubrikerna är hur lovande som helst:

Ökad återvinning och omställning till cirkulär ekonomi
Materialåtervinning
Hållbar produktion 
Plast
Cirkulär livsmedelsproduktion
Nedskräpning och sanering
Miljöbrott och transport av farligt avfall
Men redan på första sidan i betänkandet finns en sammanfattning – läs och förstå: ”Här händer inget – vad hade du väntat dig!” Eller? 
​”Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2018/19 om cirkulär ekonomi, i huvudsak med hänvisning till pågående arbete. Motionsyrkandena handlar om resurseffektivitet och den cirkulära ekonomin, materialåtervinning, hållbar produktion, plast, cirkulär livsmedelsproduktion, nedskräpning och sanering, transport av avfall och konsumentinformation. I ärendet finns 31 reservationer (M, SD, C, V, L, KD) och 2 särskilda yttranden (C, L).”

Vem står i vägen för vem? Alla mot alla? Vem är utskottets majoritet?

Elin Segerlind, riksdagsledamoten från Mellerud och Vänsterpartiets ledamot i utskottet, kommer senare idag i sitt inlägg beröra bl a de två reservationer hon bifogade betänkandet. Jag återger båda:

Minskad plastanvändning och en nationell plaststrategi: ”Under hösten 2018 lade EU-kommissionen fram ett förslag för att begränsa mängden engångsplastartiklar genom en kombination av förbud och andra åtgärder. Förslaget innebär att fler plastprodukter än i dag kommer att omfattas av ett producentansvar. Vänsterpartiet anser att EU-parlamentets beslut är ett viktigt steg för att bättre reglera engångsartiklar i plast även om vi anser att mer omfattande reglering krävs där bl.a. även plastpåsar ingår. Vänsterpartiet anser att Sverige även bör utforma en nationell plaststrategi som kan ta sin utgångspunkt i EU:s plaststrategi men med skarpare reglering och högre ambitioner för att minska plastens negativa effekter på miljön.

För närvarande har Sverige ett mål om att 30 procent av hushållens plastförpackningar ska återvinnas men den faktiska återvinningen överstiger 40 procent. Från och med 2020 kommer återvinningsmålet att höjas till 50 procent för plastförpackningar. När det gäller återvinningsmål för förpackningar av papper, glas och metall ligger det på 70 procent medan den faktiska återvinningen är 78–93 procent. Vänsterpartiet anser att det finns starka skäl att höja ambitionerna när det gäller återvinning av plastförpackningar.”

​Övriga plastfrågor: Enligt EU:s direktiv ska förbrukningen av plastbärkassar minska för att förbättra miljön och effektivare nyttja våra resurser. I Sverige införde regeringen 2016 en ny förordning om plastbärkassar för att minska förbrukningen av plastbärkassar. Riksdagen beslutade 2017 att butiker och restauranger ska informera om plastkassars miljöpåverkan och medverka till att minska förbrukningen. I Sverige förbrukade vi mer än 80 plastkassar per person 2017. Målet till 2025 är 40 plastkassar per person och år. Statistik från 2017 visar att endast 40 procent av den sålda plasten materialåtervanns. Vänsterpartiet anser att det krävs kraftigare reglering av plastbärkassar för att minska deras miljöpåverkan. Vi anser att användning av plastbärkassar bör avskaffas. Att främja biobaserade plaster i stället för fossilbaserade plaster kan vara motiverat i en del fall för att minska plastförbrukningens miljöpåverkan och minska beroendet av fossila råvaror som råolja och naturgas. Men biobaserade plastpåsar ger upphov till samma problematik med nedbrytbarhet som fossilbaserade plaster, och därmed kan även de orsaka stor skada på ekosystemen.”

En fråga som Vänersborgs kommun har anledning att studera extra med tanke på Wargön Innovation är avsnittet ”Hållbar konsumtion av textilier”. Är det någon som där kan se något som inspirerar? ”Pågående …” var ordet.