Marie Dahlin valde att skriva en helsides debattartikel i Melleruds Nyheter.

Jag läste och tänkte: Jag förstår att Marie Dahlin vill förklara sig med egna ord. Det är mycket mera rättvist än att behöva läsa hur en journalist tolkar och återger ett samtal.

Men har Marie Dahlin rätt i det hon säger?

Jag vågar påstå att ingen som har haft en kritisk och seriös hållning mot politikern Marie Dahlin någonsin har kommit på tanken att anklaga henne för rasism. Det som hände var att några eller många utan större inblick passade på att genast tolka någon enstaka tidningsrad som ”men då är hon ju rasist”.

Samma sak gäller nog den andra anklagelsen hon försvarar sig mot – sexism.

Min upplevelse är att Marie Dahlin också är på helt fel spår när hon säger ”jag som kvinna, jag som tjej”.

Var det fel att hon avsade sig sina politiska uppdrag, att hon drog sig tillbaka från allt?

Jag kan yttra mig om det tunga uppdraget, kommunstyrelsens ordförande.

Det har varit olämpligt från början till slut på en lång politisk bana att låta bli att arbeta med sitt språk, sitt sätt att uttrycka sig, även att återfalla i vulgärt språkbruk. Det har varit ännu mer påfrestande att gång efter annan se att först vid eftertanken blev det bättre resultat än det som först yttrades spontant och utan reflektion.

I kommunfullmäktige har ett antal av mina interpellationer och frågor behandlats på sätt som jag upplevde ovärdigt. Jag lämnade inga skriftliga frågor utan att ha dubbelkollat med andra om innehåll och formulering. Svaren jag fick, dels skriftligt och sedan även från talarstolen, var för det mesta oerhört korta, kändes inte genomarbetade, ofullständiga. Under flera år har jag regelbundet redovisat detta på Vänsterpartiets hemsida, som jag tidigare hade ansvar för.

Min slutsats: Ja, det var bra att Marie Dahlin avgick. Det måste finnas politiker som inte belastar det politiska arbetet med återkommande spontana infall och utfall, som bär med sig att det några gånger kan bli helt fel, helt galet.

Marie Dahlin kommer jag att minnas som en politiker som inte var rasist, inte sexist, inte blev angripen eller utsatt för att hon var kvinna. Men jag kommer också ihåg moment där jag tänkte: ”Du borde kunna göra bättre, kan du inte låta bli, kommer du aldrig att lära dig?!?”